November rain

November gick utan ett ord från mig i bloggen. Jag vet inte vad det vittnar om. Jag har väl mått ganska bra. Både oktober och november passerade utan att Sverige fick en regering och M+KDs budget som är ett bakslag för klimatet gick igenom. Rätt dystert. Samtidigt försöker jag fylla mitt liv med innehåll. Jag har börjat sända radio. Ett jazzzprogram som heter JazzNight på radio södra station.

Livet tuffar på i sakta gemak, jag slänger inte ut lånade pengar på dålig konsumtion längre. Det har helt upphört och jag vill inte tillbaka dit. Jag försöker minska mina kostnader rent allmänt. Både miljön och jag mår bra av det.

Jag säljer ut allt onödigt. Pengarna går till att betala av lån. Det känns verkligen bra.

Ju äldre jag blir desto mer känns det som att en del saker som man brydde sig om inte länge har lika stor betydelse och man förstår på vad som verkligen har betydelse för hur man mår. Som vad man stoppar i sig, att ha en stabil och ordnad ekonomi och att vårda sina relationer till de som står en närmast. Prestige, att vara "cool" och utseende och sånt börjar sakta försvinna ut i periferin.

Men jag bryr mig fortfarande mycket om social rättvisa, om folk som inte har det lika bra som jag och vår planets framtid. Jag vill bidra till ett bättre samhälle, med det lilla jag kan.

Jag ska ärligt säga att det har varit snålt med bra ny musik på senaste tiden. En del av nöjet av att lyssna på musik har försvunnit i och med att min granne envisas med att spela samma horribla musik av The Offspring kväll efter kväll.

Men jag tyckte åtminstone albumet Spark of Life Med Marcin Wasilewski och Joachim Mildner var njutbart.

Ta hand om er och era nära och kära där ute.

The Human Condition

Hur är det att vara människa i Sverige hösten 2018? Har jag något gemensamt med alla andra 10 miljoner människor i detta land. Jag känner att jag har det, i allra högsta grad, samtidigt som jag inte har det. Jag är en av en stor mängd människor i detta land som lever i ett singelhushåll. En av dem som jobbar kommunalt. En av dem som röstar i valet. En av dem som handlar på ICA. En av dem som lyssnar på musik, läser böcker och tittar på film. Är jag då precis som alla andra? Finns det något unikt med mig, något som särskiljer mig? Alla vill tro att de är unika men ändå vill man gärna passa in, anpassa sig, bli en av alla andra för att bli accepterad. Det kräver energi och beslutsamhet att särskilja sig och ofta blir man missförstådd och kanske till och med inte omtyckt för att man är annorlunda. Men samtidigt kan man bli respekterad och beundrad för att man väljer en egen väg. Var är jag i allt detta. Svaret är nog enklare än vad man kan tro. Jag är bara så som jag har lärt mig vara, för att överleva och för att i bästa fall leva. Men mitt innersta väsen, den jag verkligen är när inga krav eller inget som tynger ner mig får verka, när kommer det fram? Herman Hesse skriver i sin bok Demian att "Inget här i världen bjuder människan mer emot än att gå den väg som leder till henne själv". Han skrev här i hänseende till hur det är att bli vuxen men jag kan känna så även idag. Jag vill så gärna komma ur mitt skal och frigöra mig från allt det som gör att jag inte kan känna mig tillfreds med mig själv, samtidigt bär det mig emot, därför att det är så svårt för det innebär att jag måste gräva upp den rot jag har slagit ner, även om den inte sitter särskilt djupt. Att förändras för att bli sig själv är kanske det svåraste man kan göra. Vissa kanske lyckas med det under den tiden som de växer upp och blir därmed sig själva som vuxna. Jag har inte lyckats med det under min barn - och ungdom så på så vis är jag inte riktigt vuxen. Jag lever kvar i den bubbla som jag skapade mig under min studenttid. Det är en skrämmande insikt och jag tror inte att jag i nuläget besitter den kraften och motivationen för att ta mig ur. Kanske kan jag med tiden bli mer tillfreds med och inse att det här har blivit den jag är och gott så, att det är okej. Att lyckan även står att finna i den situationen jag befinner mig i just nu. Men just nu och de senaste åren har det känts som jag skjuter upp det oundvikliga, det som gör att jag kan pånyttfödas in i den roll och det liv jag vill leva, eller för evigt våndas i en ofullbordad självuppfyllelse.

Jag avslutar som vanligt mitt blogginlägg med det jag har lyssnat på ikväll. Det blev ett album från det bortglömda post-rock bandet från Sandviken vid namn Aerial och deras fantastiska album "Black Rain From Bombing". Det här är låten A Limbless Stare:

I don't need anyone

It's such a powerful thing when you finally realise that you don't anyone but yourself to survive

Jag har under stunder i mitt liv känt mig så ensam att jag inte trodde att jag skulle stå ut. Att vara ensambarn med äldre föräldrar i ett litet inskränkt samhälle där jag växte upp gjorde det inte så lätt att hitta socialt umgänge att trivas med. Att jag dessutom alltid kände mig mer mogen än mina gelikar gjorde att jag hade svårt att hitta någon likasinnad i min egen ålder. Jag har sällan trivts med att vara ensam men i perioder har det känts bra, jag har känt mig rätt stark i mig själv. Nu börjar jag känna så igen men den här gången känns det på ett annat sätt. Jag tror att jag har börjat få en såpass bra självkännedom att jag numera börjar bli bättre på att undvika de fallgropar som gör att jag hamnar i dåliga lägen där det börjar kännas ensamt igen. Jag har inte haft mycket socialt umgänge med mina vänner på senaste månaderna. Inte helt självvalt ska jag väl erkänna men det har ändå gjort att jag har kunnat göra andra saker än att umgås med vänner. Och jag har gjort en hel del bra förändringar. Som verkar bli permanenta och som jag långsiktigt mår bra av. Det har jag gjort utan något stöd alls från någon. Ingen psykolog, inga antidepressiva, inga kompisar eller familj. Allt har jag gjort själv. Men jag behöver fortsätta att jobba med mig själv. Jag är inte klar än. Det finns en hel andra saker jag måste ta itu med. Men the struggle continues och jag behöver ingen annan än mig själv för att lyckas med dem.

Därmed inte sagt att jag vill vara en eremit. Men jag känner inget konstant behov av social närvaro längre. Vi är i oktober månad. Det kommer säkert dagar då jag kommer känna att ensamheten sköljer över mig och gör mig lite nere. Men jag tror inte att det kommer kännas lika tungt. Jag börjar känna en stor trygghet och tillit till mig själv. Nu är det också 8 månader sen min far gick bort. Den har också gjort att jag har kunnat lägga bakom mig en del sorg. Sorgen finns kvar men är inte lika kännbar.

Jag ser fram emot en höst där jag kan göra mig själv hel igen.

Soundtracket ikväll utgörs av Marcin Wasilewskis trio. Det är fantastiskt bra modern jazz.

What's good for the body is good for the soul

Jag fortsätter mitt ihärdiga cyklande till jobbet. Det håller på att bli en rutin. Jag märkte att det inte kändes bra att jag inte cyklade till jobb idag då jag direkt efter jobbet skulle köra min mors gräsklippare på ett garantiärende. Imorgon blir det cykeln igen.

För övrigt känner jag mig rätt nedslagen av valresultatet. Miljöpartiet har backat rätt mycket både regionalt, i riksdagen och inte minst i min lilla kommun. Vi fick ett mandat mindre här. så nu är vi nere på två. SD har blivit största parti i en hel radda skånska kommuner. I riksdagen vet vi ännu inte vem som kommer bilda regering. Vi går åt helt fel håll. Det är nu som vi bör göra nåt åt klimatet, skolan och vården. Men om vi får mer högerstyre leder det bara till mindre klimatsatsningar, mindre pengar åt vården och skolan och mer till de som redan har. Dessutom lär SDs inflytande göra att invandrare kommer få det svårare och det kommer bara leda till större klyftor mellan invandrare och svenskar vilket leder till mer konflikter och oroligheter i samhället.

Allt det gör att jag inte känner mig så pepp på politik längre. Jag kommer att fortsätta att vara med i miljöpartiet och göra vad jag kan men det känns inte lika roligt längre.

Det jag vill göra i höst är att njuta av naturen i Skåne, som kan vara nog så vacker på hösten. Jag har längtat efter hösten. Jag fick en överdos av sommar denna sommaren, sedan en tuff valrörelse med ett resultat som gjorde mig besviken så nu vill jag inte ägna mig åt människor så mycket, jag kommer försöka cykla ut i naturen och kanske ta bilen också, själv eller eventuellt med någon vän. Det kvittar faktiskt. Har inte känt mig så ensam på ett bra tag, kanske för att jag helt enkelt mår bättre mentalt. Då har jag ett mindre behov av att träffa folk och vara social. Det jag känner för är snarare att vända mig inåt lite. Denna hösten kommer ge mig den möjligheten.

Jazz lyssnar jag dock alltjämt mycket på. Just nu är det mycket Coltrane. Ska lyssna igenom A love supreme ikväll.

Whatever works

Jag fortsätter på min uppåtgående trend. Det mesta i livet känns rätt bra nu. Men jag har kämpat med mig själv en hel del. Det är alltid en kamp mot en själv. Det är den svåraste kampen. Att inte ge efter för det inom en som vill välja den enkla snabba vägen som i längden är fel väg. Om det har jag skrivit en del och well, det är inget som någonsin har förändrats.

För att må någorlunda bra måste man som sagt kämpa med sig själv, inget är gratis. Ibland tänker jag bara att hur det kan komma sig att vi människor är så lagda att vi gärna alltid tar the path of least resistance. Den vägen som är enklast att ta. Om vi bara hade valt den lite svårare vägen, den som exempelvis innebär att man tränar varje dag för att få jättebra fysik, eller den vägen som innebär att man lägger ner mycket tid och kraft på att utbilda sig för att bli riktigt bra på datorer eller taekwondo så skulle vi kunna nå stordåd som mänsklighet. Jag personligen tror inte att det skulle vara omöjligt för mig att bli en karatemästare med svart bälte  eller ta flygcertifikat och dykarcertifikat, allt inom ett år om jag bara hade lagt manken till. Så varför gör vi inte det? Vi "orkar" ofta inte. Varför har evolutionen gjort oss så slöa? Ja, det gäller ju inte alla. Men väldigt många lever ett vanligt Svensson-liv där man kanske använder 10% av sin kapacitet och fortfarande klagar man ofta på att man har "för mycket att göra" och "känner sig stressad". Jag fattar inte riktigt hur det kan hänga ihop. Jag klagar ju själv på ofta att jag har svårt att få orken att räcka till. Jag tror inte riktigt att människor inser vilken kapacitet vi egentligen går runt och bär på. I stället förblir vi passiva.

The wrong picture

Som jag skrev i mitt förra inlägg skriver jag ofta i bloggen när jag mår som sämst men faktum är att trots en del dippar så har jag faktiskt mått rätt bra senaste månaden. Mentalt alltså. Jag blev bara så nedslagen av att jag ramlade med cykeln. Men nu ska jag få tillbaka cykeln lagad och jag ska fortsätta att cykla. Så ofta jag kan. Jag får se det som ett rent oturligt olycksfall och jag kan inte låta mig nedslås av det. Jag mådde riktigt bra av att cykla och jag tänker inte en olycka förstöra det. Det känns förresten bättre i nacken redan. Smärtan är nästan borta.

Det är bara att kämpa på. Idag ska jag träffa några polare och äta en bit mat. Det blir säkert trevligt.

When darkness comes

När mörkret kommer sätter jag mig ofta vid datorn och skriver i bloggen. Både bildligt och bokstavligen.  Och just nu har mörkret sänkt sig över Sverige. Det är natt, snart midnatt och jag känner miserabel. 

Jag var med om en olycka igår. På väg till jobbet med min nya elcykel låste sig framhjulet och jag flög över styret. Av någon märklig anledning kom framskärmen in i hjulet och blockerade det. Jag höll en ganska hög fart och det blev en rätt hård smäll. Inledningsvis kändes det OK. Men jag förstod att eftersom farten var rätt hög och ryggen böjdes hastigt så hade jag med stor sannolikhet skadat min rygg. Jag kände mig öm och mörbultad hela dagen men den riktiga smärtan kom först dagen efter på morgonen då min nacke gjorde ont. Jag ringde därför vårdcentralen och de bad mig att åka till akuten för att få det röntgat. Inga kotor visade sig vara skadade men jag har icke desto mindre ont. Mjukdelarna i nacken är inflammerade och jag måste vara hemma ett par dagar. Hoppas att jag slipper vara borta från jobb ännu mer, det är det sista jag vill. 

Jag var så himla glad för min elcykel, tack vare den har jag fått mycket motion och cyklat 200 km på 8 dagar. Nu är skiten sönder och jag vet inte om jag kommer få en ny på garantin. Antagligen får jag väl det men då vet jag inte ens om jag vill det.

Medan jag skriver det här känner jag nacksmärtor men även en inre smärta, en själslig sådan.

Inte bara på grund av detta. Jag har ingen kontakt med 3 av de vänner som jag en gång i tiden ansåg vara mina bästa. En av dem tyckte att jag skrev för mycket negativt om muslimer i min insändare, vilket jag absolut inte själv tycker, så han slutade höra av sig. En annan av mina vänner tyckte (med all rätt) att han trots all välmening och trots all tid han spenderade med mig när jag inte mådde bra, aldrig såg någon förändring, det brukade vara så att jag pratade av mig hos honom, lånade lite pengar och sedan var det bra, jag fortsatte sedan i samma spår tills nästa gång jag behövde "prata av mig". Det förstår jag ju att man blir trött på, speciellt om man inte ser en förändring. Så när han berättade detta för mig så sa jag att vi får sluta att höras, tills jag mår bättre. Det vet jag inte när det blir. När saker och ting sakta började ljusna så är jag med om en olycka som gör att jag skadar mig och elcykeln som jag älskade går sönder. Den tredje vännen hörde aldrig av sig när jag slutade höra av mig. Det verkade som han tyckte det var helt OK att jag inte hörde av mig. Efter att han skaffade flickvän och köpte hus så behövdes inte jag längre.

Jag hoppas att mina gamla vänner förstår att de var som en familj för mig. Att de till skillnad från mig har stora familjer och flickvänner som älskar dem och ställer upp för dem. Jag har en väldigt begränsad familj. När jag kommer hem så är jag ensam och har knappt att vända mig till. Jag har slutat använda antidepp därför att trots att jag åt högsta dosen fick jag mycket ångest. Efter jag slutade har jag faktiskt haft mindre ångest. Medicinen hjälpte föga. Psykologer kan erbjuda goda råd och hjälpa en men de kan inte ge en kärlek och vänskap. För det är det som krävs för att känna sig hel.

Jag har vänner kvar som tur är. Vänner jag kan lita på. Men det är inte den typen av vänner som jag direkt kan anförtro mina mörkaste problem med.

Jag antar jag måste samla all styrka jag har inom mig och sakta men säkert förändras. All förändring måste komma inifrån Och jag kämpar varje dag med mig själv. Men har man ingen som stödjer en. Då känns det som att slåss mot väderkvarnar ibland. Man hittar helt enkelt inte orken.

Too much of not enough.

Ibland (rätt ofta) känner jag mig överväldigad av information som min hjärna tvingas processa. Sen när jag försöker slappna av och sysselsätta mig med något avkopplande så finns det för mycket att välja på. Podcast, filmer på hårddisken på datorn, hyra filmer online, Netflix, filmer på TV, serier på TV, serier på Netflix, serier på datorn, musik på Youtube, musik på Spotify, Tidal, musik på datorn, musik på CD, musik på vinyl, böcker, tidningar, nyheterna på TV, nyheterna online osv osv. Jag kan knappt välja något och när jag väl har valt kommer jag på nåt jag hellre ville se.

Sen tänker jag på mina jobb, jag tänker på valet som är om en månad, jag stör mig på folk hatar på nätet. Jag hatar inte på nätet själv. Jag gör verkligen inte det, även om jag ibland hade velat. Jag tänker på en hel del andra jobbiga saker, som att jag verkligen skulle slippa känna mig ensam, jag tänker på min gamla mor vars minne inte är vad det har varit. Jag tänker på klimatförändringarna.

Allt detta ger mig stress och ångest. Hur fan sållar man? Hur fan kan man ge sig själv chansen att välja ut det viktiga och väsentliga?

Jag känner mig helt utmattad mentalt och fysiskt nu så jag lär somna rätt fort, hoppas jag. Ibland går det inte komma till ro på grund av alla tankar...

Man borde nog hålla på med mindfulness. Men det känns lite svårt också och ytterligare en grej att sätta sig in och öva på.

Jaja, godnatt.

Edit: När jag skulle skriva titeln till det här blogginlägget så fanns det en låttitel i bakhuvudet, detta är den låten:

En gång i tiden älskade jag detta bandet. Det gör jag fortfarande men lyssnar inte lika mycket.

Domedagsprofeten inom mig

Jag kan inte skaka av mig känslan av att någonting håller på att förändras med vår planet, så till den milda grad att vi bara kommer att få se mer och mer extremväder och det kommer att förändra vår planet i grunden. Sverige kommer få se sin beskärda del av klimatförändringarna. Och det känns som jag på ett ganska handgripligt sätt kommer få se konsekvenserna av det. Jag undrar bara hur hårt det kommer att drabba oss. Hur kommer hösten och vintern se ut efter denna torra och extremt varma sommar? Någonting säger mig att innan 2018 är över kommer vi här i Skåne få se en hel del mer av moder jords hämnd. Ja, det låter löjligt men på nåt vis så skulle man kunna se klimatförändringarna som någon slags hämnd, för att vi människor inte sköter jorden på ett bra sätt, vi lever över våra tillgångar, bränner en massa miljöfarliga ämnen och växthusgaser. Nu är det dags att få känna på konsekvenserna. Eller har jag fel? Var sommaren 2018 bara en slump? Kommer hösten, vintern och våren och nästa sommar bli mer normal. Vem vet? Den som lever får se.

Jag har i varje fall börjat använda elcykel nu i stället för att köra min motorcykel och bil. Motorcykeln är till salu och bilen har jag ställt hos mor. Den ska användas bara då den verkligen behövs. Mitt huvudtransportmedel blir elcykel hädanefter.

Jag hoppas och ber till moder jord att jag ska få styrka och kraft att vara en climate warrior. Någon som står på planetens sida i strid mot ohejdad kapitalism. Jag vet att styrkan sällan kommer utifrån utan man måste hitta den inom sig. Men man kan ju lura sig själv att tro att någon slags "gud" ger en den extra styrkan som man behöver. Eller så är det så att "gud" gör det på riktigt. Vem vet? Jag vill så gärna tro men logiken och mitt förnuft håller mig ifrån det.

En sådan tatuering finns som gnuggis som Grön Ungdom har tagit fram. Jag funderar seriöst på att göra min egen version av den och tatuera någonstans på kroppen.

Nu ska jag försöka sova. Efter att ha blivit väckt av ett kraftigt åskoväder. Ja, det kom lite regn men på tok för lite. Imorgon är det tydligen klass 2 varning för hård blåst. Fast inte i Skåne utan längre upp i landet. Suck...

Godnatt.

Allt ställs på sin spets

Denna text nedan började som ett blogginlägg men jag tänkte att den kunde passa som insändare också. Så jag skickade in den till en tidning och de nappade. Kommer inom några dagar dyka upp på Sydsvenskan men jag tänkte att den kan få publiceras här med.

Allt ställs på sin spets.

Vi lever i en tid nu då så mycket verkar ställas på sin spets och hur vi ska gå vidare är ytterst intressant. Det är mycket som är extremt idag. Extremister som Nordiska Motståndsrörelsen och olika islamistiska grupper flyttar fram sina positioner. Samtidigt har vi haft rekordhöga temperaturer med skogsbränder som resultat. Härom dagen förbjöd Danmark användandet av burka och niqab. Två ganska så extrema klädesplagg som täcker stora delar av kvinnors kropp. Jag vet inte om den rätta vägen är ett förbud. Det känns rätt odemokratiskt att staten ska bestämma vad man får och inte får ha på sig. Att angripa problemet med utbildning och upplysning borde vara bättre i längden.

Vissa kallar Fi! och till och med Miljöpartiet för extrema partier. Vad ligger det extrema i att kräva jämlikhet mellan könen och att vi ska värna om vår planet, så att vi kan förebygga extremväder?

En extrem politiker är Donald Trump. Han är inte bara antidemokratisk utan har också en överlägsen och rätt obehaglig stil. I mina ögon är han symbolen för vad som är fel i världen, när han ger de rikaste skattesänkningar på de fattigastes bekostnad, när han drar sig ur Parisavtalet och när han beordrar inreseförbud från flera muslimskt dominerade länder.

Ordet "extremt" kommer jag nog att förknippa med året 2018 länge. Jag tycker nog att vi borde försöka vara lite mer lagom och att vi kunde komma överens om att ge vår planet chansen att inte överhettas och att ge kvinnor och folk från andra länder större möjligheter till jämlikhet både här i Sverige och utomlands. Mer solidaritet och mindre extremism, tack! Jag undrar om valet i Sverige i år kommer ge oss mer extremism eller mer solidaritet. Jag är rädd att det blir mer av det förstnämnda. Men hoppas innerligt på det sistnämnda.

Att nå människor genom musik

"Jazz is the search for the truth" Dizzy Gillespie

På tal om mitt förra inlägg.  Men att spela i ett jazzband och leta efter sanningen på det viset skiljer sig från att ta del av musikernas sökande som enbart lyssnare. Jag vill vara den som möjliggör att människor genom musiken kan hitta en slags sanning, eller mening. Musiken och dansen och hur tonerna kan fullständigt uppta hela ens väsen kan vara det som gör livet värt att leva, när mycket annat i livet är stressigt och tufft. Dessutom blir musiken en chans att träffa andra människor som också älskar samma sak. Därför vill jag DJa för folk. För att sprida glädje och allt det jag nyss nämnde genom att själv stå för innehållet är storslaget.

Dock är det svårt som attan att slå sig fram i en värld där man konkurrerar med folk som är bättre och mer erfarna än en själv. Jag försöker. Jag skriver till olika personer som kan ha inflytande på vilka DJ som får chansen att spela. Och nån liten spelning har jag fått. Det gäller väl bara att ihärdigt fortsätta tills dess att någon lägger märke till ens engagemang och ihärdighet.

Det är i alla fall ett sätt att göra någonting som får en att må bra. Nästa vecka är det min 34de födelsedag. Jag hoppas att någon dyker upp. Tänkte DJa  då och livestreama mitt set. Kan bli kul!

Art is truth

När så mycket av media är förljuget och det som inte är förljuget avfärdas som ljug så vänder jag mig till konsten och musiken för att söka sanningen.

Att tolka ett konstverk eller tolka ett stycke instrumental-musik utifrån vad man själv lägger för värden i det utan att någon politisk kommentator ska servera en en färdig åsikt blir på något sätt sant. I alla fall för en själv. Är det då "sant" om det är en tolkning? Ja, jag tycker det. Ett konstverk vill ju ofta berätta något om samhället och ett stycke jazz talar till mig och försöker genom jazzens unika uttryck skapa en känsla hos mig. Men det mesta är ändå en tolkningsfråga. Förutom ren fakta. Men ren fakta kan också manipuleras och förvanskas. Men då riskerar ju allt att urholkas. Jag tror att man ibland helt enkelt måste köpa andras tolkningar av världen och göra den till sin egen, annars finns det inget att tro på som kan föra mänskligheten vidare. Jag har exempelvis anammat Miljöpartiets beskrivning av verkligheten vi lever i och vad vi måste göra för att förbättra vår tillvaro på den här planeten. Det känner jag mig nästan tvungen att göra. Därför att jag vill ju inte förlora min tro på mänskligheten. Inom Miljöpartiet finns det gott om fina och genuint goda människor. Det gör mig hoppfull. Även om vi ligger och väger på riksdagsspärren. Jag tror att även om det finns mörka krafter som vill skapa ett samhälle som inte bygger på tolerans och medmänsklighet så är vi fler som vill bygga vårt samhälle på demokrati och solidaritet.

Idag var en bra dag för övrigt. Jag har inte gjort så mycket kul under min semester och därför kändes det närmast befriande att få något vettigt att göra. Nu lyssnar jag på Eric Dolphy och ska snart äntra drömmarnas värld. Godnatt.

Att leva är att lida

Jag börjar tro att det ligger i människans natur att lida. Jag känner få människor som inte lider eller är missnöjda med något i sina liv. Är det på grund av "det svenska svårmodet". Är människor i andra länder lyckligare? Tror knappast det. I alla fall om man ska tro undersökningar så är vi bland de lyckligste länderna i världen. Samtidigt ligger vi högt när det gäller självmord och vi har väldigt många singelhushåll. Att känna sig ensam är för övrigt mycket dåligt för hälsan. Ensamma människor köper större risk att få allvarliga sjukdomar och lever kortare. Jag förstår inte hur allt det kan hänga ihop. Själv var jag rätt olycklig när jag var i ett förhållande och rätt olycklig ensam. Jag lider oavsett. Vad lider jag då av? Ångest. Över vadå? Över att jag är ensam. Över min ekonomi. Jag har prestationsångest också. Oroar mig en hel del över min lilla familj. Som egentligen bara består av min moster och min mor. Resten är släktingar bara som jag inte träffar eller har någon större kontakt med särskilt ofta.

Men jag har ändå känt en viss lycka och tillfredsställelse. Jag köpte en ratt och pedaler till min dator. Med hjälp av dem har jag spelat ett bilspel som heter Project Cars. Det är verkligen kul att spela det och att göra det med ratt och pedaler gör upplevelsen väldigt realistisk. Synd bara att ratten var så dyr. Men smakar det så kostar det...

Jag har sovit mycket under min ledighet. Drömt fantastiska drömmar. I drömmarnas värld har jag varit ute på äventyr, träffat tjejer och så vidare. En del av drömmarna har varit som Hollywod-filmer. Jag har haft ett roligare liv än det jag har i verkligheten. Så varför kan inte mitt liv bli lite mer som i drömmarna?

Så här på natten, innan jag ska sova brukar jag känna mig rätt låg. Ibland ber jag då till någon Gud, trots att jag är ateist.  Det skänker mig lite ro, att det kanske finns en mikroskopisk chans att min stilla bön hörsammas.

Inatt ber jag återigen om att få känna mig älskad av någon...

Have you ever seen the rain?

Fortfarande inget regn. När Miljöpartiets språkrör idag talar i Almedalen tar hon upp det faktum att Sverige nu lider av den värsta torkan på hur länge som helst. Skrämmande. Det ser inte ut att bli nåt regn framöver heller om man ska tro väderprognosen. Ska bli intressant om det kan påverka valet. Jag har alltid hävdat att det vill till att folket får känna på hur klimatförändringarna kan påverka på riktigt innan folk börjar fatta och ge det parti som enträget har jobbat för att att förhindra klimatförändringarna sedan minst 25 år. Men det är inte säkert att en torka räcker för att övertyga skeptikerna.

Annars förundras jag över hur jag kan vara så som jag är. Jag känner många människor som mer eller mindre lider av social fobi. Eller så är det människor som trivs med att vara ensamma större delen av sin tid. Jag är precis tvärtom. Jag vantrivs med att vara ensam. Och enligt många är jag knappast ensam. Det går sällan mer än ett par dagar och absolut max en  vecka  innan jag träffar en vän på fritiden för att göra nåt socialt. Men det är ändå för lite. Jag njuter nämligen av att samspråka med människor, att diskutera om allt mellan himmel och jord. Att göra saker själv är aldrig lika roligt. Men på senaste tiden har jag ändå tackat nej ett par gånger till sociala aktiviteter. Jag undrar om jag sakta men säkert också börjar utveckla nån slags olust för att träffa människor. Hoppas verkligen inte det. Det är nog mest så jag att jag just nu inte riktigt orkar vara så social som jag annars inte alls behöver anstränga mig särskilt mycket för.

Men kanske kan jag ändå bli bättre på att umgås och hitta på saker med mig själv. Som att åka inlines till exempel. Det borde jag göra varje dag för att bli lite mer vältränad. Jag har gjort det en del. Jag har också frågat mina vänner om de vill hänga med men det är trögt att få med dem. Kanske borde jag därför bara göra det själv mer, även om det är mycket roligare att ge sig ut på en tur tillsammans med någon. Det är ändå tillräckligt kul.

Annars börjar jag mitt sommarvik om en vecka. Ska försöka göra nåt bra den här sista semesterveckan som börjar imorgon. Typ åka inlines. :)

As time goes by

Tiden går, som Sinatra sjunger i en av sina låtar. Jag har märkt att jag har börjat få alltmer gråa hår. Både på huvudet och i skägget. Det är mitt i sommaren, 4 juli, Amerikanarna firar deras nationaldag. Själv har jag sovit bort en stor del av dagen. Hade svårt att somna igår så jag låg säkert och drog mig till 03, därför att jag hörde hur tidningsbäraren la tidningar i brevlådan. När jag väl lyckades somna gick jag inte upp förrän sent på förmiddagen, sedan hade jag ett videomöte med min psykolog. Berättade för honom hur jag börjar ta tag i saker. Det gör jag verkligen, på alla sätt och vis. Men sen hade jag ändå en sån där dag då ångesten inte ville försvinna. Kände mig rätt ensam och som ett brev på posten kom tankarna att röra sig mot S. Ja, det är konstigt hur mycket jag fortfarande kan sakna henne. Trots att jag vet att hon antagligen var fel kvinna att dela mitt liv med, att vi egentligen inte passade ihop särskilt väl och så vidare.

Jag bestämde mig då för att sätta mig på min Kymco och köra till Rönneberga backe, där utsikten är helt fenomenalt vacker. Man ser Malmö med Turning Torso och Öresundsbron, Landskrona, Sjukhusblocket i Lund. Ett härligt ställe att åka till på sommaren. Där spenderade jag och S några romantiska stunder. Och ibland får det mig att undra om det var då, när vi var där tillsammans, som jag nådde höjdpunkten av mitt liv, att ingenting kommer att bli bättre än speciellt en gång vi var där tillsammans. Jag hoppas att jag har fel. Att det bara var ett av många fina minnen. Att det kommer fler tillfällen i mitt liv där det var så härligt att leva. Och när jag tänker efter har jag faktiskt upplevt en hel del trevliga tillfällen efter S och jag gjorde slut.

Här är en bild på utsikten jag hade ikväll:

Men det gjorde ju mig inte särskilt glad att vara där. Snarare tvärtom. Sedan körde jag till min mor en sväng och ja, det gjorde mig inte heller så glad.

Så när jag kom hem, vid 22.00 tiden, bestämde jag mig för att beställa två jazzskivor eftersom Bengans nu hade 20% på alla lagervaror under 24h kunde jag inte hålla mig. Det blev Outward Bound med Eric Dolphy samt  Mingus Ah Um med Charles Mingus.

Jag tycker att omslagen på båda är riktigt fina:

Jazzmusiken är som medicin för själen. Jag tror inte att jag hade stått ut utan den. Ljuden som alla dessa extremt skickliga jazzmusiker skapar vibrerar i tak med mitt hjärta och min själ.

För övrigt, vill jag nämna, att det inte har regnat ordentligt på väldigt länge. Allt gräs är gult och det råder torka i större delen av Sverige. Det hade verkligen inte suttit fel med lite regn nu. Sverige klarar en sådan torka, ja, vi importerar mycket mat och vi har en del spannmål på lager. Men det vittnar ändå om att extremväder är något som det kommer att bli mer av, trist nog men ett väntat resultat av all den skada vi har gjort på vårt klimat under lång tid.

The way things are

Ingenting kommer att förändras om inte förutsättningarna förändras. Som nu, när jag är ledig från jobb har förutsättningarna förändrats. Jag slipper tänka på att gå upp och gå till jobbet varje morgon. Jag kan ägna mig mer åt saker som jag själv vill. Men det känns som jag inte ens har hunnit känna mig fri. Trots att det har passerat 5 dagar sedan jag blev ledig. Jag har i varje fall känt mig bättre.

Att slippa jobbstressen gör mig naturligtvis mer avslappnad. Men det gör också att jag träffar ännu färre människor än vad jag brukar. Jag vill ha människor runtomkring mig. Jag har aldrig mått bra av att vara ensam. Men det känns som jag tvingas till det. Men visst kunde jag göra mer för att komma ut lite i världen och det är något jag ska försöka göra. I helgen var jag dock på en 30-års fest som var riktigt rolig. Jag träffade och pratade med massvis med nya människor. Dansade gjorde jag också. Ställde mig och DJa en stund också när musiken bara spelades genom en telefon. Det var väldigt roligt. Jag har en förmåga att prata med nya människor och skapa kontakt. Men hur man går från det till att bli vänner är en helt annan femma. Det kanske inte är så svårt som man kan tro. Nästa gång jag träffar en person som jag börjar tycka om ska jag be om att få lägga till hen på messenger. Ja, för facebook har jag deaktiverat. Men messenger finns kvar i alla fall. Jag har inte haft facebook på typ en vecka nu visst kollar jag min telefon mindre nu, kanske är jag lite mer i nuet. Men jag har märkt att jag ändå spenderar rätt mycket tid på telefonen, nu i stället på instagram exempelvis. 

Jag läste en rätt nedslående sak på sydsvenskan om en tjej som bestämde sig för att skaffa barn själv, utan att ha någon partner. Hon hade letat efter kärleken länge och aktivt men till slut orkade hon inte vänta längre utan bestämde sig för att bli gravid på egen hand. Hon verkade vara helt tillfreds med det dock och var helt nöjd med tillvaron.

Jag tog det som ett tecken på att något inte är som det ska i vårt samhälle. Hur kan det komma sig att det finns så många singlar och ensamma människor i vårt samhälle? Det känns som att vi gör det svårt för folk att komma oss nära. Exempelvis om vi tar den festen jag var på i lördags. Jag pratade med säkert 4-5 jättetrevliga tjejer, som dessutom såg ut att vara singlar och det verkar som de gillade mitt sällskap också. Men att gå ifrån det till att det ska bli något mer än bara ett vänskapligt och trevligt samtal, det är en barriär som känns nästan oöverstiglig. Men det har ju naturligtvis med min egen osäkerhet att göra. Dock så verkar det inte bara vara jag som går runt och bär på en sådan osäkerhet. Jag tror inte att svaret är dejtingsidor på internet. Ju mer vi försöker bygga relationer genom internet, desto mer osäkra blir vi i det sociala samspelet i verkliga livet. Det är i alla fall min erfarenhet men det känns som många håller med mig. Jag tror att det måste komma en slags motkraft snart. Massavhopp från facebook? Människor som bestämmer sig att gå ut och träffas i verkliga livet i större utsträckning i stället? Jag hoppas det.

Jag har inte tinder längre heller. Den enda dejtingsidan jag har kvar är happypancake eftersom den är helt gratis. Jag känner mig inte riktigt manad att skriva där heller. Det ger mig inget hopp om att träffa någon. Kanske ska jag i stället försöka bli lite mer djärv i verkliga livet? Jag hoppas att jag kommer få bli bjuden på lite fester som den jag var på i helgen så att jag kan få chansen att träffa riktiga människor av kött och blod i stället för att skriva till en profil på en dejtingsida.

Allt går åt fel håll.

Ingenting går åt rätt håll. Jag är så väldigt singel och känner mig mer ensam än på länge. SD får typ 27 % i undersökningar och kan bli Sveriges största parti. Det är bara ett par månader kvar till valet och jag vet inte vad jag ska tro men det känns riktigt illa att ett rasistisk parti kan bli så populärt.

Vi har haft 5 veckor utan något regn och cirka 25-30 grader varje dag. Fortsätter det så här så kanske vi inte har nåt vatten i våra kranar. Det ser inte ut som det ska komma något regn den närmaste tiden heller. Sa någon att det kommer att bli mer extremväder i framtiden för typ 20 år sedan? Ja, nu börjar vi se vad som väntar.

Jag vantrivs verkligen på mitt jobb. Jag gjorde ett misstag som gjorde att en elev skadade sig. Det var på inget vis meningen och en ren olyckshändelse men ändå känns det som jag borde ha sett till att det inte hände. Jag har också känt ett missnöje mot en pedagog och vid ett tillfälle kunde jag inte låta bli att säga vad jag tyckte och tänkte. Det skulle jag inte ha gjort. Det blev bara en riktigt dålig stämning efter det. Jag betvivlar att det kommer bli någon ändring bara för att jag var ärlig.

Jag tycker mycket om eleverna på skolan och det verkar som de gillar mig också. Men jag gillar inte hur en del av undervisningen bedrivs. Och ledningen är undermålig. Jag har varit frånvarande en hel del och en del av anledningen är absolut mitt missnöje. Det lutar definitivt åt att jag inte är kvar till hösten. Som det ser ut nu står jag inte ut med att jobba där ett år till.

Jag ser bara tecken på att vi går mot ett samhälle där vi bryr oss mindre och mindre varandra, där medmänsklighet och empati är en bristvara, där vädret går mot det mer och mer extrema, där kryptonazister har tagit över makten och där andelen ensamma och psykiskt sjuka människor ökar.
Jag sörjer denna utveckling och vill vara en del av den kraft som kämpar emot den. I alla fall vill jag inte stå passiv och göra ingenting. Därför är jag med i miljöpartiet. Hoppas bara att jag orkar kämpa emot fram till valet. Vissa dagar, som idag, har jag väldigt lite energi att kämpa.

Conflicts and struggles

Som så ofta när jag ska ge mig i kast att skriva i den här bloggen så har jag otroligt mycket jag skulle vilja dryfta.

Nedan följer de saker som jag känner måste skrivas ner:

1. Vilken idiot jag kan vara ibland
2. Hur konflikträdsla och undvikande av konflikter kan leda till stora problem privat/arbetslivet
3. Hur för många konflikter kan leda till stora problem privat/arbetslivet
4. Valet 2018
5. Saknaden efter min far

Okej, det finns säkert fler saker att skriva om men jag känner att ovanstående 4 punkter får räcka. Vi börjar med 1:an

1. Ja, jag är en idiot ibland. Speciellt dum känner jag mig när jag betänker hur jag ibland längtar tillbaka till något som inte alls var bra, hur jag kan sakna människor som inte var bra för mig i långa loppet. Det kanske inte gör mig till en idiot men dum känner jag mig i alla fall. Jag borde liksom veta bättre. Sen kan jag tycka att jag ibland är en idiot som nedvärderar mig själv. Jag är en bra människa, som naturligtvis har sina dåliga sidor men jag är rätt säker på att om man skulle fråga någon av mina vänner hur jag är så skulle de säga att jag är en bra, godhjärtat, intelligent och rätt charmig människa.
Punkt slut.
2. Ibland kan människor vara så rädda för konflikter att det går runt och stör sig på någonting som någon annan människa gör, går runt och pratar skit bakom ryggen på denna hur länge som helst och sprider massa negativt utan att en enda gång vara ärlig mot människan man stör sig på. Jag kan säga att jag har varit en del av ett sånt beteende men jag kände att det fick ha sitt slut, jag sa ärligt vad jag tyckte och det kostade mig en hel del ångest och sömnbesvär, men i den sekunden jag var ärlig så skapades förutsättningar för att skapa en långt mycket bättre situation för alla inblandade. Frågan är sen om det verkligen blir en förbättring, det återstår att se.
3. En nära släkting till mig har en otrolig förmåga att skapa konflikter och skapa problem där de inte finns, misstänkliggöra människor och måla fan på väggen. Denna person gör det otroligt svårt för hens närmaste att göra något konstruktivt tillsammans med hen. För även om man vill hen väl så blir det bara konflikt av det hela och man mister därmed lusten till att hjälpa.
4. Jag tänker mycket på detta års val till riksdag, kommun och region. Jag är med i ett parti vars filosofi jag helhjärtat tror på. Men som många av väldigt oklara anledningar avskyr. Vi vill skapa förutsättningar för vår planets och människosläktets överlevnad. Vi har bara en planet och den måste vi värna om, ska det vara så svårt att fatta? För mig är det svårt att förstå att folk fortsätter att tycka att det är okej att begå rovdrift på naturens resurser, att hata människor som kommer från andra länder och att överhuvudtaget fokusera på att vara sura och fyllda med hat i stället för att se blicka framåt och fundera allvarligt vad vi bör göra för att skapa en bättre miljö för människor, djur och för hela vår planet, ekosystem och biologiska mångfald. Vi behöver inga fler Åkesson eller Trump. Vad vi behöver är framtidstro, solidaritet och empati. Fundera på vilka partier som står för det.
5. Ibland är saknaden efter min far väldigt stor. Han gjorde mig till den jag är och jag hade behövt honom (som han var innan stroken) ibland.

Jag lyssnar på Anathemas kanske bästa album Judgement idag. Fick hem den på vinyl idag. Vacker melankolisk musik.

Informationsflödet vs. stenåldershjärnan

Jag har så mycket tankar inom mig att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Det känns som att ifall jag hade förmågan att strukturera upp allt det jag går runt och tänker på hade jag kunnat åstadkomma en riktigt bra text, värdig att publiceras i The Guardian eller DN. Men just nu känner jag bara ett ända stort virrvarr av intryck, tankar och funderingar att jag inte riktigt ens kan börja. Men det är också just det som jag också har ett stort problem med, informationsflödet och hur det kan göra ens hjärna överhettad. Jag avundas dem som fokuserat kan arbeta åt ett långsiktigt mål utan att låta sig distraheras. Det känns just nu som jag famlar lite i mörkret. Jag vill göra något åt miljön och skapa ett bättre samhälle, så jag går med i MP och blir sekreterare för MP Kävlinge, men jag har svårt att låta det uppta mer tid än det gör.

Jag orkar helt enkelt inte med allt annat som jag också vill. Jag vill utveckla mitt DJande då jag tycker att spela för andra människor är det roligaste som finns. Jag vill dessutom fixa min motorcykel och min gamla hundkoja, för det är ytterligare en sak jag tycker om. Men ofta blir det av allt detta ingenting, jag sjukanmäler mig, sover bort en hel dag och hoppas på att få mer krafter imorgon. Trots det så går ju ändå saker framåt. Jag är inte lika frånvarande som innan, jag engagerar mig mer och mer för mitt parti, jag håller det städat och fint hemma, jag har slutat att shoppa onödiga prylar. Ja, faktiskt, har inte handlat nåt onödigt på över en månad. Det känns ändå OK. Men ändå långtifrån där jag faktiskt skulle vilja vara nu.

Idag lyssnar jag Trains av Porcupine Tree för säkert 1000-gången i mitt liv och ja den låten väcker en hel del minnen. Jag minns att S och jag dansade till den låten många gånger, speciellt en gång minns jag dock, på korridoren på Helsingkrona, det var fint. Behöver jag säga att jag saknar henne? Men vi har inte pratat på hur länge som helst. Jag bara undrar om hon någonsin tänker på mig och känner saknad men hon vill inte prata med mig och det har hon inte velat i säkert 3 år nu. Men ändå finns hon där i mitt medvetande. Tiden går och antagligen kommer jag aldrig att träffa henne igen. Men det fick mig ändå att tänka på den här låten:

Lunatic Soul - Anymore

I want to tell you about something
You don’t talk to me anymore
Want to share my innermost desires
You don’t talk to me anymore
I need to show you what I’m like
What I’ve achieved
What I have understood
Then you might tell me you are proud of me
But you don’t talk to me anymore
I want to show you my words on paper
But you don’t talk to me anymore
Just want to say that I am sorry
But you don’t talk to me anymore
I need to show you what I’m like
What I’ve achieved
What I have understood
Then you might tell me you’re proud of me
But you don’t talk to me anymore
I want to tell you about something
You don’t talk to me anymore
Want to share my innermost desires
You don’t talk to me anymore
I want to show you my words on paper
But you don’t talk to me anymore
Just want to say that I am sorry
But you don’t talk to me anymore
I need to show you what I’m like
What I’ve achieved
What I have understood
Then you might tell me you’re proud of me
But you don’t talk to me anymore
Then you might tell me you’re proud of me
Then you might tell me you’re proud of me
But you don’t talk to me anymore

Lycka för stunden vs. långsiktig lycka.

Det finns helt klart en motsättning mellan att känna sig lite lycklig (eller mindre olycklig i alla fall) en kort stund på grund av ett köp man gjorde, snabbmaten som man tryckte i sig eller när man ställde in ett möte och långsiktig lycka. Det är jag på det klara med och många människor skulle nog säga att de förstår sambandet mellan att till exempel att i stället för att gå ut och festa, plugga till ett prov, är något som kan göra  långsiktigt gott för en.

Det finns de människor som lär sig detta i tidig ålder och genom hårt arbete och genom att avstå från kortsiktiga "highs" lyckas skapa sig en tillvaro som skänker dem långsiktig lycka. Ibland kommer även jag till insikt, börjar leva mer som jag borde för att bli långsiktig lycklig, jag avstår från en massa lockelser och jobbar mot ett mål. Men det känns som att alltför ofta räcker inte krafterna till, man stöter på någon svårighet i livet som får en att glida tillbaka i gamla dåliga mönster. Jag är i alla fall inne i en period nu där jag inser att om jag någonsin ska må bra, måste jag förvägra mig skräpmat, inte vänta på att lusten att träna ska komma, inte sjukanmäla mig trots att jag har svår ångest på morgonen, inte handla den där onödiga alldeles för dyra prylen osv. Att föra en kamp mot sig själv där målet kanske inte är är så otroligt svårt att uppnå, åtminstone tror jag att man kan må bättre än vad jag har gjort genom denna kamp.

Jag vägde mig när jag var hos doktorn sist, en milstolpe har blivit passerad, jag vägde över 100kg. Det är inget jag är stolt över direkt men tjänade också som någon slags väckarklocka. Det märkliga är bara att man tänker att man behöver lite stöd för att nå dit man vill, i form av någon som peppar en, allra helst en söt och ömsint livspartner och det känns som att ens egna krafter inte räcker för att genomföra det hårda arbete som krävs för att nå någonvart. Men som jag har konstaterat tidigare, ingen vill ha en 100kilos, halvdeprimerad elevassistent. Varför skulle någon någonsin vilja dela sitt liv med en sådan? Det är ingens ansvar än ens eget att se till att man mår bra.
Det gäller ju att inte räkna med att någon ska få dig att må bra, den där styrkan och disciplinen måste ju komma från en själv. Jag hoppas innerligt att det räcker nu, att jag besitter den styrkan som krävs inombords. Samtidigt tycker jag att det är synd att det är så här och det känns som att det inte behövde vara så, att vi människor kunde bli mycket bättre på att stötta varandra i stället för att tänka så mycket på oss själva. Att man kanske också själv kunde uppnå lycka genom att vara ett stöd för andra människor.

Idag lyssnar jag på Freddie Hubbards album Here To Stay. Trumpeten, saxofonen trummorna, pianot och basen gör kvällen nästan behaglig, trots alla funderingar och tankar som snurrar i skallen.

Feel So Low

Kanske är det bara så att jag har vant mig själv och min kropp att vara i det läge jag är och har varit de senaste åren. Jag påmindes om att jag faktiskt inte mådde stort mycket bättre när jag var i ett förhållande. Det fanns ju en anledning till varför jag gjorde slut. Jag tänkte också på det här med ensamheten som jag ofta klagar på. Det ligger absolut någonting i det men ofta är min ensamhet också självvald och jag är ju verkligen inte den som inte har några vänner. Men det är naturligtvis skillnad på ensamhet och ensamhet. I många fall har jag i alla fall tackat nej till socialt umgänge för att jag hellre ville vara ensam för att ensamheten inte har lika stora krav. Jag tror i varje fall att jag klagar på att jag inte har något, som jag i själva verket har rätt stor egen skuld i att det är som det är.
Sedan är också frågan om det inte är helt andra saker som egentligen gör att jag mår dåligt.

Jag försöker i alla fall sakta men säkert ändra på alla de småskadliga beteende jag har lagt på mig. Det går rätt bra för tillfället. Men Rom byggdes inte på en dag. Dock tror jag att bättre dagar är inom räckhåll. Åtminstone känner jag mig mer positiv idag än vad jag har gjort på ett tag. Jag kan nog nästan säga att den tunga period jag hade när jag var ledig har jag lämnat därhän.

Jag tänkte på det här med hur jag ofta brottas med mig själv och depressiva tankar/ångest. De flesta människor har begränsat med energi att lägga på olika aktiviteter. I mitt fall går mycket av min energi till att stångas med mig själv, andra människor, som inte behöver göra det har chansen att lägga sin energi på något annat, till exempel på sina barn, på att träna för att bli riktigt bra på nåt eller att tjäna pengar/göra karriär. Jag tänkte att min största utmaning i livet är att få ordning på mig själv. Men vad händer när jag väl står där och känner mig tillfreds? Kommer jag då att känna mig nöjd eller kommer jag då ha energi över att ta mig an andra projekt? Oavsett så är det så att hade jag inte mått så här så hade jag kunnat utveckla mitt engagemang inom mitt parti ganska rejält. Och kanske är det så att om man lyckas lägga sin lilla energi man har på något engagemang eller träning, så får man tillbaka mer än vad man har gett och kan må bättre sakta men säkert den vägen. Det vet jag inte riktigt. Men det känns i alla fall bra när man lyckas ta sig ut på rollerbladesen trots att man egentligen inte orkade.

Idag är det skivan Components av Bobby Hutcherson som står för den musikaliska njutningen. Fantastisk jazz.

Vem är det jag lurar?

Jag tycker om mitt jobb och trots att jag har mått dåligt tycker jag att jag gör ett gott jobb. Förutom när jag är frånvarande såklart, då är det svårt för mig att göra ett gott jobb. När jag inte kan jobba så är det oftast för jag hade för mycket ångest på morgonen så jag inte orkade ta mig upp ur sängen. Jag tycker att jag kämpar så hårt jag någonsin kan, för att stiga upp, borsta tänderna, äta frukost, ta på mig kläderna och bege mig till jobbet. Men ibland går det bara inte. Kanske är det för ofta, så att de tycker att jag inte fullgör min plikt tillräckligt bra. Tålamodet kanske håller på att ta slut? Det vet jag inte och jag har inga direkta bevis för att så är fallet förutom att arbetsgivaren ville ha ett möte med mig om ett par veckor, "för att ta reda på hur det går i gruppen". Jag vet inte riktigt vad det innebär. Jag förstår ju såklart att hen vill ha reda på att ingen är missnöjd med mig, vilket jag innerligt hoppas att ingen är. Men det har i alla fall inneburit mycket ångest, dessa funderingar.

Så skönt det nu hade varit om man slapp vara ensam och kunde känna en annan persons värme. Men det har jag inte och jag får väl försöka ställa in mig på att det inte kommer att ske, på ganska lång sikt. Jag är helt enkelt för ful, för fet och mår för dåligt för att någon ska vilja ha mig. Vem är det jag lurar egentligen? Jag har konstaterat detta förut men inte riktigt velat tro på det. Men ingen vill ha en snart 34-årig, halvfet elevassistent. Inget tyder i alla fall på att så vore fallet. Och även om någon nu mot förmodan skulle vilja det så är det annat än det jag just sa som gör att jag inte är något att ha, mitt kassa självförtroende är en annan sån faktor.

Så om man nu kan konstatera att ovanstående är sant, så är det det enda som gäller att varje dag arbeta med sig själv, oförtrutet tro på att enda sättet att nå någonvart är hårt arbete. Det är bara det att jag gärna hade velat ha lite vägledning, så jag vet vad jag ska lägga krutet på, för särskilt mycket extra krut än det jag redan lägger ner, har jag inte. Jag får det nu kanske hos en ny psykolog jag har börjat träffa.

En sak som som vanligt gör mitt liv uthärdligt är musiken och den här veckan har Chris Potter Underground Orchestra fått stå för lindringen, närmare bestämt den här skivan:

Det är en otroligt skön blandning mellan klassisk musik och jazz och Chris Potter är otroligt skicklig på saxofon, ett instrument som jag mer och mer har kommit att älska.

Svart vår

Jag har haft en riktig tung period. Men i varje fall har jag jobbat tisdag till fredag den här veckan. Men det är nog mest tack vare att jag har gått upp till maxdos av mina antidepp-tabletter. För mig tecknas en bild i mitt huvud av ett liv i ständig påtvingad ensamhet. Ett mardrömsscenario men det känns just nu som inget kan ändra på det. Två världshändelser har påverkat mig djupt. Artisten Aviciis självmord samt mannen som körde in och dödade en massa människor i Toronto på grund av sitt kvinnohat.

Mannen i Kanada kände sig avvisad av kvinnor och till slut utvecklade han ett hat mot kvinnor. Helt sinnessjukt. Att skuldbelägga hela kvinnosläktet för sina egna tillkortakommanden är absurt. Jag skulle aldrig ens drömma om att göra det. Men det ligger en så oerhört stor tragik bakom när det dessutom verkar som han får rätt mycket stöd av män som också känner sig avvisade av kvinnor. Hur många män lever i påtvingat celibat/ensamhet? Hur många kvinnor gör det? Jag har svårt att tro att det endast är män som lever under sådana förhållanden men det kanske är övervägande män. Jag har ingen statistik så jag kan inte svara på det.

Jag tänkte på mig själv i det här sammanhanget. Om hur förgörande ångestfylld ensamheten kan kännas. Jag har otroligt svårt att tro att jag ens kommer komma nära den där kanadensaren som tog så många människors liv. Jag tar hellre mitt eget än dödar andra. Men även att ta sitt eget känns rätt avlägset, dock så blev det aktualiserat av Aviciis självmord. Det finns många anledningar att må dåligt psykiskt i den här sjuka världen vi lever i. Den är sjuk framförallt för att den tillåter ett sådant musikaliskt geni som Avicii att avsluta sitt liv och som skapar sådana monster som den där kanadensaren som körde massa människor till döds.

Jag inser att om jag ska leva i ensamhet på min fritid, så måste i alla fall mitt arbetsliv handla om att vara ett stöd för människor och att jobba tillsammans med människor. Jag hoppas att jag kommer att kunna fortsätta att göra det, trots all min ångest och svårmod.

Jackie McLeans Capuchin Swing-lindrar lite av ångesten just nu. Ännu en pärla från Blue Note och inspelad och sedan remastrad av Rudy Van Gelder. Letar man efter jazz i toppklass är Blue Note och RVG-editions något att leta efter.

Nu har jag 4 dagar ledigt, över valborg och första maj. Ser inte fram emot det. Det ser ut att bli en ensam helg och ett ensamt valborgsfirande. 

Växa med andra människor

Många i det här landet är socialt inkompetenta. De klarar inte av att hantera känslor. Folk säger inte "jag älskar dig" till sina barn för att det är too much. (Min far sa aldrig det exempelvis). Jag känner ganska många människor som lider av social fobi eller känner sig obekväma i olika sociala situationer. Men så finns det alla dem där det inte är ett problem direkt utan de är helt enkelt bara dåliga på att hantera känslor och prata öppet om saker som är lite känsliga. Jag vill påstå att jag är en väldigt social människa som har tvingats att anpassa mig till det kalla känsloklimat som råder i det här landet.

Men låt mig förtydliga, att klara av att umgås på ett ytligt sätt med släkt och bekanta betyder inte att man är socialt kompetent och bra på att hantera djupa och svåra känslor. Det jag menar är framförallt att vi ryggar för att tala om saker som grämer oss, sårar oss och som kräver att man öppnar sig lite och visar sig sårbar, eller att man vågar tala om för någon när någon gör nåt som sårar en.

Men att det är på det här viset, det maler ner en sakta men säkert. Jag kan ju till exempel se att min mor aldrig har trivts i det här landet på grund av det. Jag vågar påstå att hon har väldigt få sociala kontakter i jämförelse med vad hon hade när hon levde i Polen.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det här, mer än att skriva om det, tala om detta med mina vänner men ibland möter man mycket oförstånd och folk som inte håller med. Sen tror jag absolut att det finns en hel del människor som är absolut nöjda med hur det är och helt enkelt trivs mycket bättre med att inte bry sig så mycket om känslor.

Jag känner bara att jag hellre skulle vilja ägna mitt liv åt att vara tillsammans med människor, göra roliga saker ihop med människor, ja ha ett rikt socialt liv helt enkelt. Allt blir roligare att göra om man kan dela det med nån. I stället tvingas jag anpassa mig och fylla min tid med skärmar.

Imorgon kommer jag i alla fall få ett par nya rollerblades, hah, jo, det är också en pryl. Men det är en pryl man kan ha för att glida runt i verkliga världen i stället för att befinna sig i en fantasivärld framför en skärm. Jag vill åka hela våren och sommaren ända inpå hösten, jättebra och rolig träning!

Vändningen

Jag kom till en del insikter ikväll. Vill inte skriva vad i detalj. Men det handlar om att sätta gränser. Enough is enough. Jag är stark. Jag kan förändras. Tänk om man kan förändras innan det är för sent? Jag vill bli ett levande bevis för det. Jag lyckades att sluta att snusa. Det måste betyda något i alla fall.

Det hade varit skönt med något stöd men vissa strider måste man ta själv. Och stöd och tröst har jag ju, i musiken. Min eviga följeslagare. Just nu klingar återigen Chet Baker i mina hörlurar.

Imorgon är det dags att jobba igen efter påskledigheten. Det känns rätt bra.

Omänskligt

Jag skriver med hjärta i den här bloggen. Är jag för ärlig? Det funderar jag på ibland. Jag är en representant för det parti jag är med i. Men jag skriver inte för partiet. Jag skriver som privatperson. Hoppas att folk kan skilja på det.

Men det är ett problem. Att man måste vara perfekt, utåt i alla fall. Både i politiken och på sociala medier, kanske även i privatlivet. När det blir lite för ärligt, lite för mänskligt blir det för jobbigt för många. Jag tror att det inte går att begrava känslor, borra ner huvudet i sanden. Till slut ligger man sömnlös med ångest, eller drömmer mörka drömmar.

Sen funderar jag också på det här med att jag inte riktigt fattar varför jag är såpass ensam och att jag inte riktigt får den uppmärksamhet som jag tycker att jag potentiellt kunde få. Jag vill inte tränga mig på, sälja mig själv, söka uppmärksamhet utan jag vill att den ska komma naturligt. Jag tror att jag har en skev bild av hur sånt där fungerar. Det gäller väl antagligen att jobba mycket hårdare ån jag gör. Det hade varit kul om folk lyssnade på mina DJ-set. Läste min blogg och kom hem och umgicks med mig i större i större utsträckning än nu. Jag inbillar mig att jag måste få den där feedbacken från folk för att orka fortsätta och för att orka göra saker ännu bättre.

A fool's heart

"Jag kan inte lura mitt hjärta
Hur gärna jag än vill
Kan jag inte lura mitt hjärta


När vår längtan har blivit besatthet
All närhet är tabubelagd
Det som tar oss igenom natten
Är bara drömmarna om närkontakt
Jag kan inte lura mitt hjärta…"


Kent - Tennsoldater
_____________________________________________
Jag blir himla känslosam när jag lyssnar på Kent. När jag såg dokumentären om deras sista tid grät jag som ett litet barn. Och samtidigt grät jag inte på min fars begravning...märkligt. Overkligt.

Jag fick en stor lust att lyssna på deras sista skiva ikväll. Så kom den här låten med texten ovan. Det var verkligen på pricken. Jag behöver verkligen fysisk kontakt. Jag behöver känna värmen av en annan människa. Så otroligt mycket. Det är samtidigt så otroligt svårt. Det känns svårare än nånsin. Jag tänker bara på S i sådana lägen... Jag drömde om henne inatt och sedan ser jag henne på Tinder. Det gjorde mig ledsen. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. "Vinkade" till henne på fejan i hopp om att hon skulle "vinka"tillbaka eller blockera mig. Hon gjorde det senare. Det förstår jag tillfullo. Jag vill inte bli besatt av henne. Intalar mig att jag inte är det. Försökte fokusera min energi på annat. Gjorde lite pappersarbete för MP. Sedan kollade jag upp hur man skulle få till bra ljud när man livesänder DJ-set på fejan. Det lyckades bra. Sände en dryg halvtimme. Det var kul. Musiken räddar mig som vanligt från fördärvet.

The constant battle between lightness and darkness.

Jag känner att det är ett evigt krig mellan ljus och mörkt. Varmt och kallt. Högt och lågt. Överallt och i alla avseenden. Det yttrar sig oftast i mer abstrakta termer som sparkrav/investeringar, klimatförändringar/klimatförnekare, alt right, neo-nazis, sverigedemokrater / demokratikämpar, greenpeace, feminister.

Jag känner att jag verkligen har kämpat emot mörkret och stigit upp varje morgon de senaste två veckor, tagit mig till jobb, genomfört en hel del bra jobb med mina elever. Men idag tog det stopp. Jag förmådde mig inte att stiga upp, ringde och sjukanmälde mig och gjorde mig själv och andra besvikna och sov till klockan 15.00.

Well, åtminstone gick jag upp sen, gick och handlade och hämtade en skiva som låg och väntade på mig i form av Jethro Tulls Aqualung, 40-års jubileumutvåga, mixad av Steven Wilson. Den låter jättefint på min SL-1210.

Men whatever. Den enda som bryr sig om sånt är jag själv, i min lilla värld. Ibland undrar jag om det ens är lönt att berätta om ens intressen för folk som inte har samma intresse. Hur skulle det överhuvudtaget vara relevant för dem? Alla, inklusive jag själv, har blivit väldigt egoistiska, kanske mer än tidigare. Det är i alla fall så det känns.

Men nu är i alla fall klockan 18.00 och det är inte beckmörkt ute. Det är rätt skönt. Den här vintern har varit lång och den håller fortfarande ett grepp om Sverige. Kanske hoppar vi helt över våren och hoppar in i sommaren direkt. Ska jag vara egoistisk och skita i klimataspekten så hade det gärna fått vara +20 grader och sol hela nästa vecka. Då är jag påskledig.

Fredens liljor!

how not to go crazy in this cruel world

"Follow me down to the valley below
You know
Moonlight is bleeding from out of your soul"

"My David, don't you worry
This cold world is not for you
So rest your head upon me
I have strength to carry you"

- Lazarus av Porcupine Tree

----------------------------------

Jag vet inte hur man ska göra för att inte bli tokig i denna kalla värld. För kall, det är den. Jag har gått och mått fysiskt rätt dåligt senaste dagarna. Men ändå har jag jobbat vilket jag tycker att jag borde ge mig själv cred för. Men vad jävla dåligt jag mår. Svårt att förklara hur. Men jag går runt och känner mig illamående, lite förkyld, det kliar lite varstans och jag har svårt att sova. Vaknar flera gånger på nätterna. Det har varit en tuff vinter och våren är inte ens i sikte.

Antagligen är det helt mitt eget fel. Jag äter dåligt, motionerar inte och sover dåligt. Men det värsta av allt är att jag känner mig helt utlämnad åt mig själv. Jag har inte någon att prata om mina bekymmer längre. Så jag tvingas liksom finnas i mitt eget huvud större delen av tiden. Jag saknar i allra högsta grad någon att dela mitt liv med och den saknaden känns som den blir större för varje dag. Allt detta gör ju naturligtvis att jag saknar S, mer än någonsin. Naturligtvis kan jag inte kontakta henne och det känns som hon har glömt mig och gått vidare i sitt liv medan jag står och stampar. Jag vet dock mycket väl att den dagen jag träffar någon annan kommer jag med allra största sannolikhet totalt förpassa hennes minne till det mest perifera delarna av mitt huvud.

Det som gör mig rädd är att för en sån som som mig som redan är rätt osäker när det gäller att hitta en partner, så har könsklyftan blivit ännu större på grund av #metoo rörelsen. Jag vill på inget vis framstå som nåt creep och jag vet snart inte längre hur jag ska uttrycka i relationen mellan potentiell partner och mig själv. Men jag hoppas verkligen att det ska finnas någon därute där jag bara kan vara ärlig och mig själv, utan att vara på ett visst sätt eller hela tiden tänka på hur jag framstår och hur jag uttrycker mig. Jag vill våga tro på att jag duger som jag är.

Mår jag så här imorgon så vet jag fan inte om jag kommer att orka ta mig till jobbet. Jag var en halvtimme sen idag på grund av att jag helt enkelt mådde piss i morse. Sedan är det meningen att jag ska träffa I. Det kommer nog bli intet av det.

Och tar jag inte tag i det så kommer ingen att göra det, jag kommer bara att sjunka djupare. Förstår inte varför man måste gå runt och må så här, när man såklart egentligen har det så bra, i detta rika högkonjunkturs-Sverige. Men ensamhet går inte att köpa sig fri från. Åtminstone inte utan att det blir konstgjort.

Att sätta sin tilltro till någon Gud har jag sen länge gett upp. Så där står man, utlämnad åt sig själv, sitt eget öde utan någon större vilja eller kraft att vara någon annan än den löjliga ursäkt till människa man har blivit. Men det är väl bara på det igen imorgon! Kämpa Daniel.

Alone together

Jag skyller mina tillkortakommanden på bristen av stöd. Stöd att tro på mig själv och stöd att orka kämpa när saker känns tunga. Jag önskar att jag vore tillräckligt stark i mig själv. Men det är  jag inte. 

Igår var jag på P7 i Revingehed och skulle vara med på en introkurs med hemvärnet. Jag insåg dock rätt fort att det inte skulle gå. Jag fick ont i ryggen. Med största sannolikhet är det nog ett diskbråck jag har. Har känt det länge men jag har inte fått det konstaterat. Ska be läkaren att skicka en remiss till magnetröntgen. Men jag hade också ångest. Den romantiserade bilden av värnplikten som jag hade stämde inte riktigt. Men jag tror att jag vill göra ett nytt försök vecka 22 när det är bättre väder och jag kanske känner mig mer i form. För det gäller att känna sig i form. 

Det här med att känna sig ensam förresten. Hur vanligt är inte det? Bland folk jag känner finns det nog många som gör det. Jag förstår inte hur det kan ha blivit så. Att trots att det finns alla möjligheter att umgås så spenderar man 9/10 kvällar ensam. På den våningen jag bor på bor det bara ensamstående människor. Ensamstående är inte samma som ensam men det märks ändå rätt tydligt att många av oss här känner sig ensamma. En av grannarna har jag blivit rätt bra vän med men han ringer aldrig på dörren. Vi umgås bara när vi råkar träffa varandra på väg till affären. Men då har vi väldigt trevligt å andra sidan. Ringer jag på dörren så är det väldigt sällan han öppnar, trots att jag vet att han är inne. Märkligt.

Jag är inte som alla andra, det kan man nog lugnt konstatera. Så är det helt enkelt så att de flesta andra inte har samma sociala behov som jag? Jag märker också att jag mer och mer blir rädd för att ta kontakten med människor. Det är väl helt enkelt så att det är resultatet att bo i ett land där det finns få naturliga mötesplatser under större delen av året då det är kallt och mörkt ute.  På tal om det, det har inte varit så här mycket snö på länge. Stora delar av Europa ligger under snö. The beast from the east kallas ovädret. Suboptimala förutsättningar för att umgås. Jag hade dock kunnat träffa både Michael och Per idag, men jag hade ingen energi för varken det ena eller andra. Nu efter att ha sovit bort större delen av dagen så börjar lite av energin återvända men då är det naturligtvis för sent för något spontant socialiserande för de allra flesta. 

En annan tragisk sak är att en av mina största musikaliska idoler spelar i Köpenhamn ikväll. Jag hade varken pengar eller särskilt stor lust att gå och ingen ville med. Att gå själv på sånt känns faktiskt inte ett dugg roligt.

På temat bjuder jag på en låt av Chet Baker, Alone Together heter den.

Snö, kyla och ensamhet

Idag har det snöat en del. Såpass mycket att många skolor fick stänga och på skolan där jag jobbar kom inte skolskjutsarna fram. Vi var överbemannade så de flesta åkte hem efter lunch. Det var en märklig känsla att köra hem därför att utanför Lund var det som en annan värld med mycket mindre snö och till och med en del sol, men ändå kallt, säkert -8.

Kände mig lite småförkyld så jag gick och la mig och sov en timme. Efter det mådde jag bättre och beslutade mig för att ta tag i akvariesituationen. Gjorde en total reboot av akvariet. Ska köpa lite nya växter imorgon tänkte jag. Fiskarna verkar nu trivas bra. Förutom en som ser lite hängig ut men det har hen gjort ett bra tag.

Jag fixade också ett stopp i avloppet på toa, dammsög och städade och gjorde fint. Lyssnade på Bill Evans och Chet Baker. Gott så. Saker börjar kännas som de har återgått lite till det normala efter min fars död. Även om jag inte riktigt vet vad "det normala" är. Det känns inte riktigt som jag har haft någon särskilt bra rutin på något. Men nu är det i alla fall städat här hemma.

Jag önskar mig endast en sak just nu och det är att jag någon gång får lov att bli förälskad på riktigt. Utan att det känns krystat eller konstlat. Någon att dela vardagen med. En jämlik partner för livet.
Men vad otroligt långt bort det känns. Det har inte funnits någon i mitt liv på väldigt länge som skulle kunna tänkas vara den personen och jag känner mig inte särskilt redo att kämpa för att hitta någon. Vill inte, kan inte... Nu är jag i varje fall så trött så jag med stor sannolikhet kommer att somna gott.

Godnatt.

whiplash

Jag kollade nyss klart på en film som heter Whiplash och det är en av de bästa filmerna jag har sett. Jag blev rörd av den. Jämförde mig själv lite med Andrew i filmen. Jag spelade spelade olika instrument som ung men jag hade väl aldrig talang nog att bli särskilt duktig. Jag har någon form av gehör men definitivt inte absolut gehör. Jag önskar att jag någon gång skulle hitta något som jag verkligen var bra på. Min passion är musik och det finns knappast något annat jag som ger mig så mycket glädje men jag är inte särskilt bra på det. Eventuellt så är jag ganska bra på att komma ihåg olika bandnamn och så vidare men det är knappast något som är särskilt användbart. Det gör mig väldigt ledsen att tänka att mitt liv handlar om att göra något som jag visserligen tycker om att göra och som jag är hyfsat bra på men som inte är min passion. Den tanken leder mig till att tro att jag för alltid kommer vara medioker och inte någon som skapade något stort eller gjorde något särskilt intryck. Jag har ingen aning om vad jag ska göra av min energi. Den enda tanken som får mig att inte känna mig helt värdelös är att jag tydligen har haft någon slags inverkan på de elever och brukare jag har stött på i mitt liv. Senast idag fick jag höra hur mycket jag har betytt för en. Så allt är inte åt helvete men tänk om jag kunde göra något i mitt liv som jag är riktigt bra på och med det göra något för någon annan. Kanske är det helt enkelt få förunnat och de som lyckas med det blir verkligen kända och stora på sitt område. Kanske ska jag helt enkelt nöja mig med att vara den jag är.

Andrew från filmen nedan.

Bebop

Freddie Hubbard, Art Blakey och Chet Baker. Det är trollkonst de utför med sina trumpeter och trummor. Jag är som i trans när jag lyssnar på Open Sesame av Freddie Hubbard eller på Mosaic av Art Blakey. Hardbop eller bepop har inte tilltalat mig så mycket förrän nu då det är det enda jag lyssnar på. Instrumentalisternas improvisation blir som en lång ström av omedveten energi som passerar genom hela mitt väsen. Det är fantastiskt att äntligen ha knäckt koden bakom denna fantastiska konstform. Enligt mitt sätt att se det är de en av de allra högsta då de gör musikkonsten till något ofjättrat och fritt men samtidigt så oerhört fokuserat och med laserprecision utfört tekniskt musicerande. Ibland känner jag att de som inte förstår bebop, post metal eller någon annan genre som har varit så fantastiskt upplyftande för mig är fattiga människor som missar något helt magiskt. Samtidigt så har de säkerligen upplevt något som jag aldrig kommer att förstå heller. Bara för att man har nått en ny nivå i sitt musikintresse betyder det inte att man är bättre eller förmer än någon annan. Det är något jag tycker är en oerhört viktig lärdom man måste bära med sig under hela sitt liv. Människors lika värde. Musiken ska aldrig vara något elitistiskt och ska alltid vara något som kan föra människor samman ur olika samhällsklasser och samhällsskikt. Jag kan dock uppleva att jag ofta är ensam om att tycka om en viss typ av musik och jag har aldrig träffat någon människa som gillar bebop. Hur kan det vara så? Jag tror det enkla svaret torde vara att jag blev utsatt för en del jazz som barn och sedan har det spridit sig till andra former inom jazz. Men samtidigt blev jag aldrig utsatt för metal eller progressiv rock som barn och det är musikformer jag älskar. Här är i alla fall ett smakprov av lite bebop när den är som bäst:

En annan människa väl

"Jorden kan du inte göra om. Stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra, en annan människa väl. Men detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. 

En hungrande människa mindre betyder en broder mer."

Stig Dagerman

Min far gick bort i tisdags.Men i verkligheten gick han bort för mer 4 år sedan när han drabbades av en stroke och blev en annan människa. Jag har därför sörjt i 4 år och nu kanske jag äntligen kan påbörja att sluta sörja. Hur paradoxalt det än låter. Dikten ovan säger en hel del om min far. Det var han som visade mig den och den beskriver nog honom rätt bra också. Han var en godhjärtad person som gjorde allt för mig. Det kommer jag aldrig någonsin att glömma. Han gjorde mig till den jag är och bidrog till att forma de goda sidorna jag har och då tänker jag mest på min allmänbildning och min empati. Allt det har kommit från i huvudsak honom men min mor har ju naturligtvis också bidragit.

Varje gång jag jag träffade honom på senaste tiden var jag noga med att säga att jag älskade honom och vilken bra pappa han hade varit för mig. Medan han fortfarande kunde så sken han alltid upp när jag sa det.

Annars har jag gått runt med en känsla av besvikelse över hur människor är och hur det svenska samhället ligger som en våt tung duk över en. Jag kan inte säga att någon har gjort mig illa men någon öppenhjärtad hjärtlighet ser man så oerhört lite av. Alla är uppslukade av sig själv och sina problem men de glömmer att man kan ta hjälp av andra för att lösa sina problem och att delad börda är lättare att bära på. I stället gömmer man sig bakom sin fasad och gräver ner sig i sin lilla bubbla. Det har jag också börjat göra. Fylla min lilla lägenhet med skärmar och underhållning av alla de slag så jag slipper bli ännu mer besviken över hur lite värme och gästfrihet det finns hos människor idag. 

Naturligtvis är det väl så att jag är färgad av min fars bortgång och då ser jag väl saker lite extra mörkt men det är ungefär så här jag har känt jag vet inte hur länge och jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att förändra saken. Det går liksom inte.

Well, snart ljusnar det. Med våren kanske det kommer ljusare tankar. Vem vet. 

"And everything, everything will change
And someday I'll trick myself
Forget all this, rewrite
The whole thing and the ice will melt
And the winter will end and then
I'll be ok and then it will
Then it will be spring
Again for a while"

Logh - Weather Island

Coping

Många människor som lider av ångest och svårmod har olika sätt att hantera ångesten. Men det som ger en snabb njutning är oftast skadligt för en. Till exempel kan det vara att man äter mycket dålig mat, dricker alkohol eller shoppar.

Jag tror att det är ett mycket mänskligt beteende att hitta strategier för hur man hanterar stress och ångest som ofta kan vara skadliga. Jag själv har haft en tendens att shoppa dyra saker. Men ofta går det också bra att slappna av genom att lägga sig i sängen, ta på mig mina fina hörlurar och lyssna på musik och slappna av. Ibland fungerar det också att spela en stund på min gitarr. Det kan också funka att gå ut en promenad med en podcast i lurarna. Jag vill dock försöka få bort det skadliga shoppandet och ersätta det med något annat, när det inte fungerar att spela gitarr eller lyssna på musik. Eller så handlar det helt enkelt om att samla sina krafter till att göra något som är långsiktigt bra för en. Jag tror att jag kan göra det till en rutin att inte shoppa i onödan och i stället spela på gitarren eller lyssna på musik när jag mår som sämst men det hade varit bra att hitta något mer. Jag inbillar mig dock att gemenskapen och närheten till en annan människa kan få bort en hel del svårmod. Jag hoppas att jag finner någon att dela mitt liv med snart. 

Månfärder

Skrev lite hur man uppnår harmoni och balans i livet i förra avsnittet så kom jag och tänka på en sak. När jag slutade att snusa förra gången kände jag mig mycket lugnare efter att den värsta abstinensen hade passerat. Jag är nu inne på min femte dag utan snus och jag känner att det där lugnet jag kände när jag hade slutat förra gången sakta börjar återvända. Det känns som nikotinet höjer blodtrycket och därmed kanske man känner en viss oro. Vet inte riktigt vad de bakomliggande vetenskapen är men jag känner mig definitivt lugnare ju friare jag blir från mitt nikotinberoende.

Annars har jag spenderat helgen med att läsa mig varm om månfärder och vilka slags klockor som användes på månen. Den mest kända är Omega Speedmaster Professional, en drömklocka som jag faktiskt såg som en möjlighet att skaffa, nu när jag kommer att spara en hel del pengar på att jag har slutat snusa. Det finns heller inget som kan motivera mig mer att vara ihärdig i mitt snusstopp än en något som jag har önskat mig länge så efter mycket letande och googlande hittade jag en Speedmaster från det året jag föddes, 1984 som jag nu har beställt från en handlare som specialiserar sig på månklockor i Holland. Den skickas från Holland imorgon så jag hoppas att jag får hem den under nästa vecka.

Här är en bild på skönheten. Tror bestämt att jag får skriva ett separat blogginlägg om klockan när den kommer.

Annars har jag faktiskt njutit av att vara ensam större delen av helgen. Det enda sociala jag gjorde var att gå på Grönt Café igår där vi hade ett trevligt samtal med några av medlemmarna över en fika. Idén till Grönt Café var faktiskt min. Någon gång har vi haft soppa och tanken att vi ska ha soppa nästa gång också. Alla är naturligtvis väldigt välkomna, om det mot förmodan skulle vara någon som läser detta som känner sig manad att komma. Vi håller till på vår lokal på Bruksgatan i Kävlinge en lördag i månaden mellan 12-13.

Balans och harmoni när allt är dynamisk

Tänkte på det här med balans och harmoni. Det är något som jag och säkert många andra strävar efter. Som idag, trots att jag mådde lite illa innan, känner jag mig rätt harmonisk och balanserad. Men sånt ändras ju från dag till dag. Hur uppnår man stadig balans och harmoni? En harmoni inombords som räcker mer än ett par timmar, eller dagar. Jag tror aldrig att man kan trolla bort bekymmer men man kanske kan lära sig att bekymra mindre, att lära sig att släppa saker som man inte kan göra något åt. Jag tror jag har blivit lite bättre på det eller så är mina bekymmer inte så stora just nu. Men jag känner mig definitivt mer harmoniskt av sådana enkla saker som att ha städat runtomkring mig, se till att tvinga sig upp i god tid till jobbet på morgonen och när jag får tid att tänka igenom saker. När jag får en lagom dos av socialt umgänge och när jag känner mig behövd och saknad. Det är en hel del som måste stämma med andra ord. Just nu råkar en hel del stämma men vem vet hur det kommer att kännas om en vecka, eller hur det känns imorgon. Jag vill finna nyckeln till långvarig harmoni. Kanske är det så att det kommer med åldern. Tycker att äldre människor i allmänhet känns mer harmoniska.

Lagom är OK

Det känns verkligen som att det är januari, i alla fall i plånboken. Det är nog inte bara jag som är fattig nu. Men trots att jag har sovit bort hela dagen (skööönt!) och är mer eller mindre pank så mår jag rätt bra. I alla fall känner jag mig väldigt mycket mer positiv än i mitt förra inlägg. Livet är OK. Och allt är dynamiskt, skiftande och tragikomiskt. En bitterljuv melodram. En rätt lagom aptitretare utan att komma till huvudrätten. Och om man väl lyckas komma till huvudrätten så smakar den lite för salt. Precis som vanligt alltså.

Lately

Jag vill inte jaga folk, vara den som tar initiativ, vara den som ständigt påminner människor om min existens. Det är så på många sätt i mitt liv. Jag vill vara den som folk SMSar till, som folk ringer till. Som folk skriver till på tinder och på happypancake. Folk är kanske för vana vid att det alltid är jag som tar kontakt så de väntar väl bara på att jag ska höra av mig. Och dejtingvärlden är otroligt ojämställd. Där är det männen som förväntas jaga. Skriver inte jag till en tjej så skriver inte hon och skriver jag inte en jävla novell så skriver tjejen inte tillbaka. Men det är väl så det är, att vara en lagom tjock, rätt lagom attraktiv 33-årig snubbe från en håla utanför Lund. Jag är helt enkelt inte kompatibel med hur det fungerar i samhället. Det känns som jag aldrig har varit det. Inte sen jag var liten har jag känt att jag hör hemma, nånstans egentligen. Det är ingen fas jag går igenom. Det är så det är och alltid har varit.

Jag tror inte att jag är sämre än nån annan, fulare än the avarage guy, dummare eller på något sätt någon som inte går att tycka om. Tänker väldigt sällan så om mig själv. Ändå känner jag mig ensam bland människor och ensam utan människor. Missförstådd kanske, ja. Är jag en narcissist? Tänker jag bara på mig själv? Nej, jag har svårt att se det så. Även om man kanske blir lite självcentrerad av att umgås med sig själv stora delar av tiden.

Lite väl deppig låt och som kanske inte helt passar in men well, som vanligt talar musiken till mig som ingen annan:

Lately, there's no one on your side
It's a shame, it's a shame you lost your magic touch

You feel unhappy, there are shadows more than light
You can't think right, you're losing fights and taking one step back

You're losing grip and bleeding now
All your high hopes fall apart
And you're the one to blame
You try to make it through the night
But the creatures crawl and get you down
There's no getaway

Lately, you're dancing with your lies
No one cares, no one dares to stare you in the eyes

You're thinking maybe it's just a phase you'll pass
As you're standing in this empty hole you call a life

Everywhere I go, all I find is shadows
Everywhere I go, all I find is shadows of me