Alone together

Jag skyller mina tillkortakommanden på bristen av stöd. Stöd att tro på mig själv och stöd att orka kämpa när saker känns tunga. Jag önskar att jag vore tillräckligt stark i mig själv. Men det är  jag inte. 

Igår var jag på P7 i Revingehed och skulle vara med på en introkurs med hemvärnet. Jag insåg dock rätt fort att det inte skulle gå. Jag fick ont i ryggen. Med största sannolikhet är det nog ett diskbråck jag har. Har känt det länge men jag har inte fått det konstaterat. Ska be läkaren att skicka en remiss till magnetröntgen. Men jag hade också ångest. Den romantiserade bilden av värnplikten som jag hade stämde inte riktigt. Men jag tror att jag vill göra ett nytt försök vecka 22 när det är bättre väder och jag kanske känner mig mer i form. För det gäller att känna sig i form. 

Det här med att känna sig ensam förresten. Hur vanligt är inte det? Bland folk jag känner finns det nog många som gör det. Jag förstår inte hur det kan ha blivit så. Att trots att det finns alla möjligheter att umgås så spenderar man 9/10 kvällar ensam. På den våningen jag bor på bor det bara ensamstående människor. Ensamstående är inte samma som ensam men det märks ändå rätt tydligt att många av oss här känner sig ensamma. En av grannarna har jag blivit rätt bra vän med men han ringer aldrig på dörren. Vi umgås bara när vi råkar träffa varandra på väg till affären. Men då har vi väldigt trevligt å andra sidan. Ringer jag på dörren så är det väldigt sällan han öppnar, trots att jag vet att han är inne. Märkligt.

Jag är inte som alla andra, det kan man nog lugnt konstatera. Så är det helt enkelt så att de flesta andra inte har samma sociala behov som jag? Jag märker också att jag mer och mer blir rädd för att ta kontakten med människor. Det är väl helt enkelt så att det är resultatet att bo i ett land där det finns få naturliga mötesplatser under större delen av året då det är kallt och mörkt ute.  På tal om det, det har inte varit så här mycket snö på länge. Stora delar av Europa ligger under snö. The beast from the east kallas ovädret. Suboptimala förutsättningar för att umgås. Jag hade dock kunnat träffa både Michael och Per idag, men jag hade ingen energi för varken det ena eller andra. Nu efter att ha sovit bort större delen av dagen så börjar lite av energin återvända men då är det naturligtvis för sent för något spontant socialiserande för de allra flesta. 

En annan tragisk sak är att en av mina största musikaliska idoler spelar i Köpenhamn ikväll. Jag hade varken pengar eller särskilt stor lust att gå och ingen ville med. Att gå själv på sånt känns faktiskt inte ett dugg roligt.

På temat bjuder jag på en låt av Chet Baker, Alone Together heter den.