Vi står så långt ifrån varandra, men vi vill samma sak

I min lilla umgängeskrets finns det många singlar, jag är en av dem. Varför är det så? Jag tror ingen egentligen vill vara singel för alltid självvalt. Människor behöver närhet och tvåsamhet eller flersamhet för den delen. Men om vi utgår från att idealet är ett parförhållande, så är det något som absolut inte står rätt till i det här samhället.

Det föds för få barn. Det här samhället åldras och vi behöver tillskott av nya människor, som ska ta hand om de äldre. Men när vi inte ens kan inleda ett förhållande, hur svårt blir det då att skapa nya människor?

Jag är helt övertygad om att det är ett problem som härstammar från en djup känsla av att vara obekväm med saker som inte har någon relevans eller inte borde ha någon relevans.

I många dejtingsammanhang och på TV pratas det om så kallade "red flags" eller "icks". Jag kan tala om att jag är ett typexempel på en person med många "red flags", alltså saker som bedöms som risker i ett förhållande. Jag är arbetslös, 41 år gammal och har inga barn. Bara där diskvalificeras jag av väldigt många potentiella partners. När det gäller "icks" så dricker jag ibland mjölk direkt ur paketet och ibland duschar jag inte på flera dagar. Oerhört äckligt va?

Jag är inte en dålig människa för det. Jag har många positiva egenskaper. Jag är mycket lojal mot mina vänner, är en stor djurvän och är rätt så allmänbildad, teknisk kunnig och ganska intelligent.

Online-dejtingen är död, det går inte att ta sig fram som 41-årig man. Ytligheten passerar alla gränser. Men jag har också provat att träffa människor både på krogen, speed-dating och på events anordnade för singlar. Jag har varit på en hel del dejter genom åren men det stannar oftast vid att man av olika skäl inte bedöms som kompatibel, vare sig det är från mitt håll eller från de jag har träffat. Jag försöker nu att söka mig till danskurser, eftersom jag alltid har älskat dans. Kanske finns det nån att träffa där?

Jag tror att vi lever i en så komplex och informationsstinn värld där hjärnan snabbt har lärt sig att identifiera faror och snabbt sålla bort de personer eller företeelser snabbare än det är vettigt. Det gör att vi sällan vågar öppna upp oss inför andra, okända människor, eftersom okänt också i sig bedöms som en fara. Vi vill heller inte ödsla tid på någon som redan på förhand kan dömas ut ganska snabbt, i form av ganska irrelevanta saker. Men för att jag personligen ska kunna utveckla en djupare känsla för någon, så krävs det att man ömsesidigt lägger ner ganska mycket tid, uppmärksamhet och att man jobbar på att vara välkomnande snarare än avvisande.

Men jag förstår också det, att många kvinnor idag inte vill vara någon som ska iklä sig traditionella kvinnoroller och finna sig i olika föråldrade beteenden som män kan ha. Exempelvis vara den som tar hand om barnen i första hand eller lagar mat och städar åt männen. Jag tror kvinnor idag vill ha män som vill dela på alla livets bördor. Kvinnor tar också oftast den största risken i barnafödande då det är långt vanligare att de själv får ta hand om barnen vid ett brustet förhållande. Så jag förstår att kvinnor vill ha rediga, ansvarstagande män som bidrar lika mycket i ett förhållande. Dessutom så finns det mycket i media som vittnar om mäns våld mot kvinnor. Men media tar ju framförallt upp ytterligheter och inte det vanliga livet, med lyckade kärleksfulla förhållanden. Kvinnor har kanske fått en skev bild av hur män är, baserat på alla faror det flaggas om? Det känns verkligen så.

Så för att vara attraktiv idag, upplever jag som att det krävs mycket av både män och kvinnor. Ska kvinnor och män släppa på kraven? Ja, kanske lite. Om alternativet är att både män och kvinnor lever som ensamma, olyckliga och ofrivilliga singlar, måste vi i alla fall försöka mötas och inte snabbt sätta upp barriärer för ett möjligt förhållande. Vi måste vara ärliga med våra svagheter och våga visa oss svaga, på lika villkor. Vara välkomnande och förstående, öppna och icke-dömande. Först då kanske vi kan brygga det avstånd som jag upplever finns mellan män och kvinnor (samt självfallet alla inom HBTQ). Lusten att träffa någon ny och spännande ska heller inte behöva handla om "icks" eller "red flags", tala framförallt i stället och vad som gör dig till en bra person, vad du gillar att göra, vad din passion är. Fokusera på det positiva! Vi är alla en komplex samling av egenskaper som alla kan bedömas från olika håll. Men låt dina positiva sidor vara det som gör att en tilltänkt partner blir intresserad och var öppen och lyhörd för din dejts bra sidor. Att vi alla har negativa sidor, det är självklart men kanske kan vi vara lite mer öppna för att dåliga sidor inte nödvändigtvis ska vara det som fäller domen om ett möjligt förhållande.

Måttet är rågat

 Vet inte hur mycket våldsamheter den här världen tål, innan det spiller över till något okontrollerbart monster som sveper över alla kontinenter. I alla fall känns det så. Krig i Iran, ett allt större motstånd mot Trump i USA. Ett krig i Ukraina som fortsätter oförminskat. Venezuela, resten av Mellanöstern, Taiwan, Syd/Nordkorea. En dement rasist som president i USA och en gammal KGB-agent som president i Ryssland vars motivation verkar vara återkomst till Sovjet. Man baxnar.

Jag själv är rädd för vardagen, hur pengarna jag knappt har ska räcka. Men jag har insett att jag inte är kapabel till att vara en person som följer samhällets normer. Jag kan jobba på ett jobb, göra bra ifrån mig på halvtid, mer energi vill jag inte lägga på något så meningslöst som att göra någon annan rik. Jag har gjort mitt i vården och skolan, dit vill jag inte tillbaka.

Det finns inget sätt att tillfredsställa mig. Jag köper inte den här civilisationens existensberättigande eller drivkrafter. Jag vill inte finnas i den och jag vill inte finnas utanför den. Men mitt bidrag till den måste bara få vara att en bra medmänniska till människorna runtomkring mig och till djuren. En gång trodde jag att jag kunde åstadkomma något stort, nu vill jag endast lyssna på musiken och glädjas av den. Vill inte leva en stressig vardag i ekorrhjulet. Jag passar inte in och kommer inte försöka passa in. En sysselsättning på halvtid för att ta mig över fattighetströskeln vore önskvärt. Men något mer än så. Jag säger tack men nej tack.

Den gången civilisationen rämnar, av världskrig eller av klimatförändringar vill jag dö på barrikaderna, vill visa mitt motstånd och hat mot de krafter som har förstört vår värld.

Fram tills dess, låt mig lyssna på min musik i mina lurar. Ring mig om du vill prata, besök mig om du vill ses. Men tvinga mig inte in i din mall. Jag passar inte in i den.

Vänskap eller avsaknaden av den

 Funderar på vad jag är för slags vän egentligen. I och med mitt dåliga psykiska mående har jag kanske inte alltid varit den vän jag borde ha varit. Men sedan finns det de "vänner", som jag har känt i massvis med år som inte har lyckats vara de vänner jag skulle behövt, i avsaknad på familj.

Jag har haft ett par extremt jobbiga veckor nu då jag har mått under normalt för mig. Vilket innebär att jag mest sover om dagarna. Jag tar hand om katten, ger henne kärlek och mat. Själv äter jag godis och mackor. Lite kaffe, ibland orkar jag koka lite pasta och koka en korv. Men idag var jag så less på allt, trots att jag har dåligt med pengar så beställde jag mat från burger king, åt och det lindrade min ångest lite.

Jag har i alla fall haft en vän sen jag var liten, kanske bland de närmaste vännerna, som jag inser inte riktigt har lyckats ställa upp när det bäst behövdes. Jag inser att jag har varit en börda på många sätt och det är såklart därför, men ändå får det mig att tänka, vad skulle jag berätta om hen på hens bröllop? "Han har alltid ställt upp", njaee, "när jag var utfattig så fixade han pengar", njaee. Visst, det finns bra skäl till allt, eller bra skäl ur hans perspektiv. Men faktum kvarstår.

Jag ska dock inte nedvärdera hans bidrag till mitt liv. Han har många gånger dragit min bil till en säker plats när den har stannat. Han har hjälpt mig gräva och fixa stenkistor. Gjort vad han har varit kapabel till. Jag måste ändå känna mig tacksam mot det. 

Men när det har blivit kritiskt, när jag har varit riktigt nere, då har han avlägsnat sig och återkommit först när det värsta har passerat. Jag tror inte jag hade kunnat göra så. Jag vill tro att jag hade ställt upp.

Jag var riktigt nere en kväll för många år sedan, ville till psykakuten. Försökte få honom att förstå. Men han dök inte upp. Svek mig där. Det hade kanske blivit bättre i mitt liv efter en sådan upplevelse. Eller rentav tvärtom. Kanske var det tur att jag inte var kapabel att ta mig dit själv.

Jag har en annan vän, en tjej, som tycker jag ska ge henne kredd för att hon är kvar, trots att "många har lämnat mig". Jag snackade med henne för nån vecka sen, sa att jag var riktigt nere. Sa att vi kanske skulle ses snart. Sedan går det en vecka, jag skriver "du kanske skulle följa upp och fråga hur jag mår, när jag så tydligt sa att jag var riktigt nere sist". Då blir hon sur såklart, och sedan följer ett gräl. Det slutar med att hon ska komma hit på söndag, för hon känner väl ett visst medlidande.

Jag blir väldigt verbal och tydligt med hur jag känner när jag är nere, väldigt filterlös. Tror inte jag känner någon som är så. De flesta jag känner stänger in sig och isolerar sig. Talar med en psykolog, tar sina antidepp. Ställer inte krav på andra att de ska vara på ett visst sätt. Nöjer sig. Inställer sig. Anpassar sig. Jag kan inte anpassa mig, jag kan inte vara inställsam. Jag säger rakt ut, du suger som vän, du ringer inte, du lämnar mig i sticket! Det är ju klart icke-populärt. De flesta blir arga då och lämnar mig. Vissa kommer tillbaka men jag har förlorat vänner på det viset också. Det är ändå skönt att jag har modet kvar att vara tydlig och säga ifrån, tycker jag. Den gången jag inte säger ifrån, den dagen är jag inte mig själv längre. Då kan jag dö.

Tveksamt människovärde

 Alltid har vi fått lära oss att alla är värda lika, oavsett ursprung, kön etc. Då kan man ju fundera på vad det är för värde vi snackar om. Jag värderar ju en hel massa människor högre än Donald Trump exempelvis.

Om jag får välja mellan mina vänner och någon bekant så värderar jag mina vänner högre.

Om jag måste värdera en arbetslös persons värde jämfört med en som är överläkare på Karolinska så värderar jag läkaren högre.

Det finns otrolig mycket olika meningar av ordet "värde" så det blir komiskt. Såklart tycker jag att en helt okänd person för mig är lika mycket värd oavsett om hen är mörkhyad eller en vit bög. Det är oftast det människor pratar om när det gäller människors lika värde.

Men även bland våra vänner rangordnar vi, vissa är bästa vän och andra inte.

Vi rangordnar också beroende på hur olika människor får oss att känna. En vän som du kallar vän men inte trivs att umgås med är inte den första du kommer att ringa och bjuda på ditt födelsedagskalas. Kanske kan en sån bli bjuden ändå, på grund av att man kanske tycker synd om stackarn.

Jag har funderat mycket på vad jag är värd. Utan ett värde för samhället, andra människor eller till och med en själv, kan man ju inte vara. Om ingen värdesätter dig, om ditt bidrag till samhället är lika med noll och du själv tycker att du är värdelös, då är man en miserabel människa.

Eller är man det? Om man kan fortsätta att leva och klara sig, utan att skapa något värde för någon annan än en själv, är man inte ganska fri då? Fri från andras förväntningar på prestation, ingen ringer dig, ingen skriver till dig. Du är ensam och totalt värdelös för alla andra utom dig själv. Om du lär dig att trivas med ditt eget sällskap då, måste du ju vara den mest fria och oberoende människan i världen.

Jag tror det är dit jag vill nå, i min nuvarande situation i alla fall. Problemet är att jag älskar att vara bland människor och älskar att konversera och utbyta tankar och idéer. Men folk verkar inte riktigt tycka att jag är något fantastiskt sällskap. Endast några få vill ha med mig att göra. Och det räcker inte för att stilla min hunger på samvaro. Så att jobba på att bli värdelös men oberoende och fri, att trivas med att vara mig själv och eventuellt katten är det jag försöker, även om ett jobb och en tryggad ekonomi skulle göra mig gott också.