Vet inte hur mycket våldsamheter den här världen tål, innan det spiller över till något okontrollerbart monster som sveper över alla kontinenter. I alla fall känns det så. Krig i Iran, ett allt större motstånd mot Trump i USA. Ett krig i Ukraina som fortsätter oförminskat. Venezuela, resten av Mellanöstern, Taiwan, Syd/Nordkorea. En dement rasist som president i USA och en gammal KGB-agent som president i Ryssland vars motivation verkar vara återkomst till Sovjet. Man baxnar.
Jag själv är rädd för vardagen, hur pengarna jag knappt har ska räcka. Men jag har insett att jag inte är kapabel till att vara en person som följer samhällets normer. Jag kan jobba på ett jobb, göra bra ifrån mig på halvtid, mer energi vill jag inte lägga på något så meningslöst som att göra någon annan rik. Jag har gjort mitt i vården och skolan, dit vill jag inte tillbaka.
Det finns inget sätt att tillfredsställa mig. Jag köper inte den här civilisationens existensberättigande eller drivkrafter. Jag vill inte finnas i den och jag vill inte finnas utanför den. Men mitt bidrag till den måste bara få vara att en bra medmänniska till människorna runtomkring mig och till djuren. En gång trodde jag att jag kunde åstadkomma något stort, nu vill jag endast lyssna på musiken och glädjas av den. Vill inte leva en stressig vardag i ekorrhjulet. Jag passar inte in och kommer inte försöka passa in. En sysselsättning på halvtid för att ta mig över fattighetströskeln vore önskvärt. Men något mer än så. Jag säger tack men nej tack.
Den gången civilisationen rämnar, av världskrig eller av klimatförändringar vill jag dö på barrikaderna, vill visa mitt motstånd och hat mot de krafter som har förstört vår värld.
Fram tills dess, låt mig lyssna på min musik i mina lurar. Ring mig om du vill prata, besök mig om du vill ses. Men tvinga mig inte in i din mall. Jag passar inte in i den.
No comments:
Post a Comment