When in doubt, write

 Jag skriver för jag är fylld av ångest. Den här gången utlöstes den av något som rimligen inte borde ta så mycket tankeverksamhet. Jag har flyttat till min nya lägenhet i Landskrona och personen som bodde här innan är fortfarande skriven här. Det betyder antagligen ingenting, något som kan vara löst med ett telefonsamtal. Men ändå målas det upp en massa problem i mitt huvud. Tänk om personen är kriminell och andra kriminella bombar min dörr. Vem vet?

Han har dessutom lämnat kvar massa grejer i förrådet. Ja, det är också ingen big deal. Men jag vill inte ha mer problem, av den naturen att jag inte kan göra så mycket åt det mer än höra av mig till hyresvärden och anmäla det till skatteverket. Sen är det bara att vänta.

Antagligen löst på några veckor eller nån månad. Men jag gillar det inte. Och det ger mig ångest. 

Jag vet att hade jag haft en bra sysselsättning, ett riktigt jobb att gå till och hade jag träffat människor varje dag som inte var ett sänke, då hade jag mått så mycket bättre. Samtidigt litar jag inte på min arbetsförmåga. För mycket tvivel på hur jag ska tolerera min ständiga ångest på ett jobb. Men jobb ska ju vara på väg, en halvtidstjänst på ett ställe som distribuerar jordnötssmör. Det kanske kan bli bra. Men dåligt betalt och jag har en högre hyra att ta hänsyn till nu. Mina pengar är nästan slut och jag har flera veckor kvar tills jag får pengar igen. Det gör mig orolig, det hade vem som helst blivit orolig för. Alltid finns det något som oroar och det finns väldigt lite hjälp att få från psykiatri, vänner eller familj, den sistnmämnda är i det närmaste obefintlig. Min så kallade syster blandar sig i som vanligt, vilket också gör mig orolig. Huset är just nu till salu och jag vet inte vad hon har i kikaren. Vill heller inte prata med henne, det är en dead end.

Varje gång jag har flyttat hem efter att ha bott utomlands, har jag tänkt att om jag är kvar i Sverige tills jag blir 40, så kommer jag att vara en sorglig figur. Och här är jag nu, 41 år gammal och sorglig, ja, det är jag tamejfan. Ett ganska stor misslyckande till människa. Om jag har mig själv att skylla eller olyckliga omständigheter, det vet jag inte. Men nej, vill faktiskt inte axla hela ansvaret för mitt misslyckande i livet på mina egna axlar. Det har varit för mycket av att hårt jävla skit, ja, jag lyckas fan inte beskriva det bättre än "hårt jävla skit" för att jag inte skulle ha blivit sänkt av det. Men nu är jag här i alla fall, frisk i kroppen förutom en rygg som strular och ett huvud fyllt av ångest. Jag är inte beroende av droger eller alkohol, jag har en lägenhet att gå till och en katt som sällskap.

Hur världen ter sig om tio år, när jag är strax över 50, det återstår att se. Jag tänker i alla fall försöka finnas kvar i den.

Har för övrigt lyssnat mycket på både Kjellvanders och Lunatic Souls nya skivor, båda oerhört bra.

Insikter och postapokalyps

 Efter min mors stroke kom hon aldrig hem igen. Hon kommer att leva sina sista dagar på ett äldreboende. Jag har bara henne kvar men jag känner mig rätt färdig med henne, på nåt sätt. Hon känner inte igen mig, vet inte vad hon själv heter och kan inte längre gå.

Så vad som en gång var min mor är inte längre samma person. Demenssjukdomen och stroken har tagit bort det mesta av hennes personlighet och hennes intelligens. När jag kommer dit så besöker jag endast ett skal med väldigt lite kognitiv funktion kvar. Jag har i praktiken tagit farväl redan.

Men det känns rätt skönt. Mitt ansvar är slut. Jag är inte längre bunden av hennes hjälpbehov.

Huset, som morsan och farsan har bott (och jag i omgångar) ska säljas och jag har fått en lägenhet i Landskrona. I November går flytten dit och tiden fram tills dess kommer att bestå i att bara försöka förbereda inför den. 

Jag bad Arbetsförmedlingen om att få fortsätta den utbildning jag inte avslutat. Hade ett möte för några veckor sedan. Eller snarare ner än månad sedan men har inte hört ett ljud sedan dess.

Jag är en person med EIPS och det gör mig lynnig, känslostyrd och konstant ångestfylld. Vem som vill ha en sån på sin arbetsplats vet jag icke. Vad jag däremot vet är att jag kommer att göra allt för att försöka få ett drägligt liv ändå.

Hur det kommer att ske är inte riktigt klart än men jag vet vad jag måste göra och jag känner att jag snart har ganska bra koll på hur jag rent praktiskt ska göra.

Jag lyssnar på Raime ikväll och albumet Quarter Turns over a Living Line. Otroligt mörkt, suggestivt och som från en postapokalyps. Älskar det.

Ett vitt papper

 Jag sitter och stirrar på ett vitt papper. Eller, egentligen är det inte ett vitt papper utan något som liknar ett vitt pappersark på en skärm. Ja, exakt det som jag nu har börjat fylla med bokstäver. Klockan är 23.37 och jag kan som vanligt inte riktigt somna. Massvis med tankar rör sig bakom pannbenet och jag kan bara inte riktigt sortera allt, därför tänkte jag att jag kanske skulle försöka mig på att göra något som ibland kan hjälpa att organisera tankarna lite; att skriva ner dem.

Först och främst, jag har inte kommit särskilt långt i livet sedan jag skrev här sist. Jag är fortfarande arbetslös, hoppade av en utbildning jag gick för ett par månader sedan. Sedan dess har jag inte gjort särskilt mycket. För snart en månad sedan fick min mor en stroke, hon hamnade på sjukhus. Ett tag trodde jag inte att hon skulle överleva, läkaren sa att det var fifty/fifty och det gjorde mig väldigt ledsen. Jag bor sedan några år med mamma och om hon hade försvunnit ur mitt liv så hade det känts otroligt jobbigt med tanke på att jag då i princip skulle bli helt ensam, utan någon egentlig nära familj och iofs inte heller någon avlägsen familj heller att räkna med.

Men hon överlevde och befinner sig just nu på ett korttidsboende, tanken är att hon ska återvända hem inom någon vecka och imorgon är det ett möte med kommunen om hur hennes hjälpbehov ska se ut med biståndshandläggare, sjuksköterska, god man och mig. 

På grund av att jag har bott med mamma har vi kunnat dela på kostnaderna för att bo i huset och det har fungerat bra. När mamma nu är såpass sjuk att hon egentligen borde komma in på ett boende så lämnar det mig i en ganska jobbig sits. Jag kommer få svårt att överleva på den inkomst jag har nu om jag ska bo kvar i huset men jag tänker försöka få det att funka, genom att leva så ekonomiskt och sparsamt jag kan, borde det gå att betala de kostnader som finns för att bo här.  Jag är dock orolig för hur det kommer att sluta och hur allt kommer att fungera, om jag kommer att bo i huset ensam.

Sedan är det läget i världen som bekymrar mig. Jag nås hela tiden av nyheter om vad som sker i det stora landet i väst, dvs. USA och jag blir starkt påverkad av det, trots att jag försöker att skärma av mig så kan jag bara inte stoppa mig själv från att gå in och läsa. USA går mot en väldigt auktoritär riktning under Trump. Samtidigt sker det ohyggliga krigsförbrytelser i Israels krig i Gaza som jag mår uppriktigt illa av att följa. Kriget i Ukraina pågår än och trots massa så kallade "fredsförhandlingar" händer inget utan hundratals dör varje dag på båda sidor. Samtidigt som allt detta händer börjar AI bli riktigt kraftfullt och det pratas mer och mer om en "singularitet" ska komma där AI blir självmedvetet.

AI är fantastiskt men det är också skrämmande på grund av att vi inte riktigt vet vad det ska leda till. Om det blir till stor hjälp för människan eller om det tvärt om kommer att leda till att folk mister sina jobb med massarbetslöshet som följd, något som utan tvekan lär innebära stora påfrestningar för samhället.

AI har chansen dock att leda till att vi får ett kraftfullt hjälpmedel till att exempelvis hitta botemedel mot sjukdomar exempelvis. Det kan leda till mycket positivt också.

Jag har tagit en lergigan och ska väl försöka runda av snart. Det blev en liten text av mina funderingar och jag kommer knappast vinna Pulitzer-priset för den men det gjorde i alla fall att jag kände mig lite lugnare. Samtidigt har jag lyssnat på skön musik av ett jazzband som heter Ancient Infinity Orchestra och deras skiva River of Light. Härligt avslappnande spirituell jazz.