Jag skriver för jag är fylld av ångest. Den här gången utlöstes den av något som rimligen inte borde ta så mycket tankeverksamhet. Jag har flyttat till min nya lägenhet i Landskrona och personen som bodde här innan är fortfarande skriven här. Det betyder antagligen ingenting, något som kan vara löst med ett telefonsamtal. Men ändå målas det upp en massa problem i mitt huvud. Tänk om personen är kriminell och andra kriminella bombar min dörr. Vem vet?
Han har dessutom lämnat kvar massa grejer i förrådet. Ja, det är också ingen big deal. Men jag vill inte ha mer problem, av den naturen att jag inte kan göra så mycket åt det mer än höra av mig till hyresvärden och anmäla det till skatteverket. Sen är det bara att vänta.
Antagligen löst på några veckor eller nån månad. Men jag gillar det inte. Och det ger mig ångest.
Jag vet att hade jag haft en bra sysselsättning, ett riktigt jobb att gå till och hade jag träffat människor varje dag som inte var ett sänke, då hade jag mått så mycket bättre. Samtidigt litar jag inte på min arbetsförmåga. För mycket tvivel på hur jag ska tolerera min ständiga ångest på ett jobb. Men jobb ska ju vara på väg, en halvtidstjänst på ett ställe som distribuerar jordnötssmör. Det kanske kan bli bra. Men dåligt betalt och jag har en högre hyra att ta hänsyn till nu. Mina pengar är nästan slut och jag har flera veckor kvar tills jag får pengar igen. Det gör mig orolig, det hade vem som helst blivit orolig för. Alltid finns det något som oroar och det finns väldigt lite hjälp att få från psykiatri, vänner eller familj, den sistnmämnda är i det närmaste obefintlig. Min så kallade syster blandar sig i som vanligt, vilket också gör mig orolig. Huset är just nu till salu och jag vet inte vad hon har i kikaren. Vill heller inte prata med henne, det är en dead end.
Varje gång jag har flyttat hem efter att ha bott utomlands, har jag tänkt att om jag är kvar i Sverige tills jag blir 40, så kommer jag att vara en sorglig figur. Och här är jag nu, 41 år gammal och sorglig, ja, det är jag tamejfan. Ett ganska stor misslyckande till människa. Om jag har mig själv att skylla eller olyckliga omständigheter, det vet jag inte. Men nej, vill faktiskt inte axla hela ansvaret för mitt misslyckande i livet på mina egna axlar. Det har varit för mycket av att hårt jävla skit, ja, jag lyckas fan inte beskriva det bättre än "hårt jävla skit" för att jag inte skulle ha blivit sänkt av det. Men nu är jag här i alla fall, frisk i kroppen förutom en rygg som strular och ett huvud fyllt av ångest. Jag är inte beroende av droger eller alkohol, jag har en lägenhet att gå till och en katt som sällskap.
Hur världen ter sig om tio år, när jag är strax över 50, det återstår att se. Jag tänker i alla fall försöka finnas kvar i den.
Har för övrigt lyssnat mycket på både Kjellvanders och Lunatic Souls nya skivor, båda oerhört bra.
No comments:
Post a Comment