Efter min mors stroke kom hon aldrig hem igen. Hon kommer att leva sina sista dagar på ett äldreboende. Jag har bara henne kvar men jag känner mig rätt färdig med henne, på nåt sätt. Hon känner inte igen mig, vet inte vad hon själv heter och kan inte längre gå.
Så vad som en gång var min mor är inte längre samma person. Demenssjukdomen och stroken har tagit bort det mesta av hennes personlighet och hennes intelligens. När jag kommer dit så besöker jag endast ett skal med väldigt lite kognitiv funktion kvar. Jag har i praktiken tagit farväl redan.
Men det känns rätt skönt. Mitt ansvar är slut. Jag är inte längre bunden av hennes hjälpbehov.
Huset, som morsan och farsan har bott (och jag i omgångar) ska säljas och jag har fått en lägenhet i Landskrona. I November går flytten dit och tiden fram tills dess kommer att bestå i att bara försöka förbereda inför den.
Jag bad Arbetsförmedlingen om att få fortsätta den utbildning jag inte avslutat. Hade ett möte för några veckor sedan. Eller snarare ner än månad sedan men har inte hört ett ljud sedan dess.
Jag är en person med EIPS och det gör mig lynnig, känslostyrd och konstant ångestfylld. Vem som vill ha en sån på sin arbetsplats vet jag icke. Vad jag däremot vet är att jag kommer att göra allt för att försöka få ett drägligt liv ändå.
Hur det kommer att ske är inte riktigt klart än men jag vet vad jag måste göra och jag känner att jag snart har ganska bra koll på hur jag rent praktiskt ska göra.
Jag lyssnar på Raime ikväll och albumet Quarter Turns over a Living Line. Otroligt mörkt, suggestivt och som från en postapokalyps. Älskar det.
No comments:
Post a Comment