You know
Moonlight is bleeding from out of your soul"
"My David, don't you worry
This cold world is not for you
So rest your head upon me
I have strength to carry you"
- Lazarus av Porcupine Tree
----------------------------------
Jag vet inte hur man ska göra för att inte bli tokig i denna kalla värld. För kall, det är den. Jag har gått och mått fysiskt rätt dåligt senaste dagarna. Men ändå har jag jobbat vilket jag tycker att jag borde ge mig själv cred för. Men vad jävla dåligt jag mår. Svårt att förklara hur. Men jag går runt och känner mig illamående, lite förkyld, det kliar lite varstans och jag har svårt att sova. Vaknar flera gånger på nätterna. Det har varit en tuff vinter och våren är inte ens i sikte.
Antagligen är det helt mitt eget fel. Jag äter dåligt, motionerar inte och sover dåligt. Men det värsta av allt är att jag känner mig helt utlämnad åt mig själv. Jag har inte någon att prata om mina bekymmer längre. Så jag tvingas liksom finnas i mitt eget huvud större delen av tiden. Jag saknar i allra högsta grad någon att dela mitt liv med och den saknaden känns som den blir större för varje dag. Allt detta gör ju naturligtvis att jag saknar S, mer än någonsin. Naturligtvis kan jag inte kontakta henne och det känns som hon har glömt mig och gått vidare i sitt liv medan jag står och stampar. Jag vet dock mycket väl att den dagen jag träffar någon annan kommer jag med allra största sannolikhet totalt förpassa hennes minne till det mest perifera delarna av mitt huvud.
Det som gör mig rädd är att för en sån som som mig som redan är rätt osäker när det gäller att hitta en partner, så har könsklyftan blivit ännu större på grund av #metoo rörelsen. Jag vill på inget vis framstå som nåt creep och jag vet snart inte längre hur jag ska uttrycka i relationen mellan potentiell partner och mig själv. Men jag hoppas verkligen att det ska finnas någon därute där jag bara kan vara ärlig och mig själv, utan att vara på ett visst sätt eller hela tiden tänka på hur jag framstår och hur jag uttrycker mig. Jag vill våga tro på att jag duger som jag är.
Mår jag så här imorgon så vet jag fan inte om jag kommer att orka ta mig till jobbet. Jag var en halvtimme sen idag på grund av att jag helt enkelt mådde piss i morse. Sedan är det meningen att jag ska träffa I. Det kommer nog bli intet av det.
Och tar jag inte tag i det så kommer ingen att göra det, jag kommer bara att sjunka djupare. Förstår inte varför man måste gå runt och må så här, när man såklart egentligen har det så bra, i detta rika högkonjunkturs-Sverige. Men ensamhet går inte att köpa sig fri från. Åtminstone inte utan att det blir konstgjort.
Att sätta sin tilltro till någon Gud har jag sen länge gett upp. Så där står man, utlämnad åt sig själv, sitt eget öde utan någon större vilja eller kraft att vara någon annan än den löjliga ursäkt till människa man har blivit. Men det är väl bara på det igen imorgon! Kämpa Daniel.
Jag vet inte hur man ska göra för att inte bli tokig i denna kalla värld. För kall, det är den. Jag har gått och mått fysiskt rätt dåligt senaste dagarna. Men ändå har jag jobbat vilket jag tycker att jag borde ge mig själv cred för. Men vad jävla dåligt jag mår. Svårt att förklara hur. Men jag går runt och känner mig illamående, lite förkyld, det kliar lite varstans och jag har svårt att sova. Vaknar flera gånger på nätterna. Det har varit en tuff vinter och våren är inte ens i sikte.
Antagligen är det helt mitt eget fel. Jag äter dåligt, motionerar inte och sover dåligt. Men det värsta av allt är att jag känner mig helt utlämnad åt mig själv. Jag har inte någon att prata om mina bekymmer längre. Så jag tvingas liksom finnas i mitt eget huvud större delen av tiden. Jag saknar i allra högsta grad någon att dela mitt liv med och den saknaden känns som den blir större för varje dag. Allt detta gör ju naturligtvis att jag saknar S, mer än någonsin. Naturligtvis kan jag inte kontakta henne och det känns som hon har glömt mig och gått vidare i sitt liv medan jag står och stampar. Jag vet dock mycket väl att den dagen jag träffar någon annan kommer jag med allra största sannolikhet totalt förpassa hennes minne till det mest perifera delarna av mitt huvud.
Det som gör mig rädd är att för en sån som som mig som redan är rätt osäker när det gäller att hitta en partner, så har könsklyftan blivit ännu större på grund av #metoo rörelsen. Jag vill på inget vis framstå som nåt creep och jag vet snart inte längre hur jag ska uttrycka i relationen mellan potentiell partner och mig själv. Men jag hoppas verkligen att det ska finnas någon därute där jag bara kan vara ärlig och mig själv, utan att vara på ett visst sätt eller hela tiden tänka på hur jag framstår och hur jag uttrycker mig. Jag vill våga tro på att jag duger som jag är.
Mår jag så här imorgon så vet jag fan inte om jag kommer att orka ta mig till jobbet. Jag var en halvtimme sen idag på grund av att jag helt enkelt mådde piss i morse. Sedan är det meningen att jag ska träffa I. Det kommer nog bli intet av det.
Och tar jag inte tag i det så kommer ingen att göra det, jag kommer bara att sjunka djupare. Förstår inte varför man måste gå runt och må så här, när man såklart egentligen har det så bra, i detta rika högkonjunkturs-Sverige. Men ensamhet går inte att köpa sig fri från. Åtminstone inte utan att det blir konstgjort.
Att sätta sin tilltro till någon Gud har jag sen länge gett upp. Så där står man, utlämnad åt sig själv, sitt eget öde utan någon större vilja eller kraft att vara någon annan än den löjliga ursäkt till människa man har blivit. Men det är väl bara på det igen imorgon! Kämpa Daniel.
No comments:
Post a Comment