Lycka för stunden vs. långsiktig lycka.

Det finns helt klart en motsättning mellan att känna sig lite lycklig (eller mindre olycklig i alla fall) en kort stund på grund av ett köp man gjorde, snabbmaten som man tryckte i sig eller när man ställde in ett möte och långsiktig lycka. Det är jag på det klara med och många människor skulle nog säga att de förstår sambandet mellan att till exempel att i stället för att gå ut och festa, plugga till ett prov, är något som kan göra  långsiktigt gott för en.

Det finns de människor som lär sig detta i tidig ålder och genom hårt arbete och genom att avstå från kortsiktiga "highs" lyckas skapa sig en tillvaro som skänker dem långsiktig lycka. Ibland kommer även jag till insikt, börjar leva mer som jag borde för att bli långsiktig lycklig, jag avstår från en massa lockelser och jobbar mot ett mål. Men det känns som att alltför ofta räcker inte krafterna till, man stöter på någon svårighet i livet som får en att glida tillbaka i gamla dåliga mönster. Jag är i alla fall inne i en period nu där jag inser att om jag någonsin ska må bra, måste jag förvägra mig skräpmat, inte vänta på att lusten att träna ska komma, inte sjukanmäla mig trots att jag har svår ångest på morgonen, inte handla den där onödiga alldeles för dyra prylen osv. Att föra en kamp mot sig själv där målet kanske inte är är så otroligt svårt att uppnå, åtminstone tror jag att man kan må bättre än vad jag har gjort genom denna kamp.

Jag vägde mig när jag var hos doktorn sist, en milstolpe har blivit passerad, jag vägde över 100kg. Det är inget jag är stolt över direkt men tjänade också som någon slags väckarklocka. Det märkliga är bara att man tänker att man behöver lite stöd för att nå dit man vill, i form av någon som peppar en, allra helst en söt och ömsint livspartner och det känns som att ens egna krafter inte räcker för att genomföra det hårda arbete som krävs för att nå någonvart. Men som jag har konstaterat tidigare, ingen vill ha en 100kilos, halvdeprimerad elevassistent. Varför skulle någon någonsin vilja dela sitt liv med en sådan? Det är ingens ansvar än ens eget att se till att man mår bra.
Det gäller ju att inte räkna med att någon ska få dig att må bra, den där styrkan och disciplinen måste ju komma från en själv. Jag hoppas innerligt att det räcker nu, att jag besitter den styrkan som krävs inombords. Samtidigt tycker jag att det är synd att det är så här och det känns som att det inte behövde vara så, att vi människor kunde bli mycket bättre på att stötta varandra i stället för att tänka så mycket på oss själva. Att man kanske också själv kunde uppnå lycka genom att vara ett stöd för andra människor.

Idag lyssnar jag på Freddie Hubbards album Here To Stay. Trumpeten, saxofonen trummorna, pianot och basen gör kvällen nästan behaglig, trots alla funderingar och tankar som snurrar i skallen.