Informationsflödet vs. stenåldershjärnan

Jag har så mycket tankar inom mig att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Det känns som att ifall jag hade förmågan att strukturera upp allt det jag går runt och tänker på hade jag kunnat åstadkomma en riktigt bra text, värdig att publiceras i The Guardian eller DN. Men just nu känner jag bara ett ända stort virrvarr av intryck, tankar och funderingar att jag inte riktigt ens kan börja. Men det är också just det som jag också har ett stort problem med, informationsflödet och hur det kan göra ens hjärna överhettad. Jag avundas dem som fokuserat kan arbeta åt ett långsiktigt mål utan att låta sig distraheras. Det känns just nu som jag famlar lite i mörkret. Jag vill göra något åt miljön och skapa ett bättre samhälle, så jag går med i MP och blir sekreterare för MP Kävlinge, men jag har svårt att låta det uppta mer tid än det gör.

Jag orkar helt enkelt inte med allt annat som jag också vill. Jag vill utveckla mitt DJande då jag tycker att spela för andra människor är det roligaste som finns. Jag vill dessutom fixa min motorcykel och min gamla hundkoja, för det är ytterligare en sak jag tycker om. Men ofta blir det av allt detta ingenting, jag sjukanmäler mig, sover bort en hel dag och hoppas på att få mer krafter imorgon. Trots det så går ju ändå saker framåt. Jag är inte lika frånvarande som innan, jag engagerar mig mer och mer för mitt parti, jag håller det städat och fint hemma, jag har slutat att shoppa onödiga prylar. Ja, faktiskt, har inte handlat nåt onödigt på över en månad. Det känns ändå OK. Men ändå långtifrån där jag faktiskt skulle vilja vara nu.

Idag lyssnar jag Trains av Porcupine Tree för säkert 1000-gången i mitt liv och ja den låten väcker en hel del minnen. Jag minns att S och jag dansade till den låten många gånger, speciellt en gång minns jag dock, på korridoren på Helsingkrona, det var fint. Behöver jag säga att jag saknar henne? Men vi har inte pratat på hur länge som helst. Jag bara undrar om hon någonsin tänker på mig och känner saknad men hon vill inte prata med mig och det har hon inte velat i säkert 3 år nu. Men ändå finns hon där i mitt medvetande. Tiden går och antagligen kommer jag aldrig att träffa henne igen. Men det fick mig ändå att tänka på den här låten:

Lunatic Soul - Anymore

I want to tell you about something
You don’t talk to me anymore
Want to share my innermost desires
You don’t talk to me anymore
I need to show you what I’m like
What I’ve achieved
What I have understood
Then you might tell me you are proud of me
But you don’t talk to me anymore
I want to show you my words on paper
But you don’t talk to me anymore
Just want to say that I am sorry
But you don’t talk to me anymore
I need to show you what I’m like
What I’ve achieved
What I have understood
Then you might tell me you’re proud of me
But you don’t talk to me anymore
I want to tell you about something
You don’t talk to me anymore
Want to share my innermost desires
You don’t talk to me anymore
I want to show you my words on paper
But you don’t talk to me anymore
Just want to say that I am sorry
But you don’t talk to me anymore
I need to show you what I’m like
What I’ve achieved
What I have understood
Then you might tell me you’re proud of me
But you don’t talk to me anymore
Then you might tell me you’re proud of me
Then you might tell me you’re proud of me
But you don’t talk to me anymore