Vem är det jag lurar?

Jag tycker om mitt jobb och trots att jag har mått dåligt tycker jag att jag gör ett gott jobb. Förutom när jag är frånvarande såklart, då är det svårt för mig att göra ett gott jobb. När jag inte kan jobba så är det oftast för jag hade för mycket ångest på morgonen så jag inte orkade ta mig upp ur sängen. Jag tycker att jag kämpar så hårt jag någonsin kan, för att stiga upp, borsta tänderna, äta frukost, ta på mig kläderna och bege mig till jobbet. Men ibland går det bara inte. Kanske är det för ofta, så att de tycker att jag inte fullgör min plikt tillräckligt bra. Tålamodet kanske håller på att ta slut? Det vet jag inte och jag har inga direkta bevis för att så är fallet förutom att arbetsgivaren ville ha ett möte med mig om ett par veckor, "för att ta reda på hur det går i gruppen". Jag vet inte riktigt vad det innebär. Jag förstår ju såklart att hen vill ha reda på att ingen är missnöjd med mig, vilket jag innerligt hoppas att ingen är. Men det har i alla fall inneburit mycket ångest, dessa funderingar.

Så skönt det nu hade varit om man slapp vara ensam och kunde känna en annan persons värme. Men det har jag inte och jag får väl försöka ställa in mig på att det inte kommer att ske, på ganska lång sikt. Jag är helt enkelt för ful, för fet och mår för dåligt för att någon ska vilja ha mig. Vem är det jag lurar egentligen? Jag har konstaterat detta förut men inte riktigt velat tro på det. Men ingen vill ha en snart 34-årig, halvfet elevassistent. Inget tyder i alla fall på att så vore fallet. Och även om någon nu mot förmodan skulle vilja det så är det annat än det jag just sa som gör att jag inte är något att ha, mitt kassa självförtroende är en annan sån faktor.

Så om man nu kan konstatera att ovanstående är sant, så är det det enda som gäller att varje dag arbeta med sig själv, oförtrutet tro på att enda sättet att nå någonvart är hårt arbete. Det är bara det att jag gärna hade velat ha lite vägledning, så jag vet vad jag ska lägga krutet på, för särskilt mycket extra krut än det jag redan lägger ner, har jag inte. Jag får det nu kanske hos en ny psykolog jag har börjat träffa.

En sak som som vanligt gör mitt liv uthärdligt är musiken och den här veckan har Chris Potter Underground Orchestra fått stå för lindringen, närmare bestämt den här skivan:

Det är en otroligt skön blandning mellan klassisk musik och jazz och Chris Potter är otroligt skicklig på saxofon, ett instrument som jag mer och mer har kommit att älska.