När mörkret kommer sätter jag mig ofta vid datorn och skriver i bloggen. Både bildligt och bokstavligen. Och just nu har mörkret sänkt sig över Sverige. Det är natt, snart midnatt och jag känner miserabel.
Jag var med om en olycka igår. På väg till jobbet med min nya elcykel låste sig framhjulet och jag flög över styret. Av någon märklig anledning kom framskärmen in i hjulet och blockerade det. Jag höll en ganska hög fart och det blev en rätt hård smäll. Inledningsvis kändes det OK. Men jag förstod att eftersom farten var rätt hög och ryggen böjdes hastigt så hade jag med stor sannolikhet skadat min rygg. Jag kände mig öm och mörbultad hela dagen men den riktiga smärtan kom först dagen efter på morgonen då min nacke gjorde ont. Jag ringde därför vårdcentralen och de bad mig att åka till akuten för att få det röntgat. Inga kotor visade sig vara skadade men jag har icke desto mindre ont. Mjukdelarna i nacken är inflammerade och jag måste vara hemma ett par dagar. Hoppas att jag slipper vara borta från jobb ännu mer, det är det sista jag vill.
Jag var så himla glad för min elcykel, tack vare den har jag fått mycket motion och cyklat 200 km på 8 dagar. Nu är skiten sönder och jag vet inte om jag kommer få en ny på garantin. Antagligen får jag väl det men då vet jag inte ens om jag vill det.
Medan jag skriver det här känner jag nacksmärtor men även en inre smärta, en själslig sådan.
Inte bara på grund av detta. Jag har ingen kontakt med 3 av de vänner som jag en gång i tiden ansåg vara mina bästa. En av dem tyckte att jag skrev för mycket negativt om muslimer i min insändare, vilket jag absolut inte själv tycker, så han slutade höra av sig. En annan av mina vänner tyckte (med all rätt) att han trots all välmening och trots all tid han spenderade med mig när jag inte mådde bra, aldrig såg någon förändring, det brukade vara så att jag pratade av mig hos honom, lånade lite pengar och sedan var det bra, jag fortsatte sedan i samma spår tills nästa gång jag behövde "prata av mig". Det förstår jag ju att man blir trött på, speciellt om man inte ser en förändring. Så när han berättade detta för mig så sa jag att vi får sluta att höras, tills jag mår bättre. Det vet jag inte när det blir. När saker och ting sakta började ljusna så är jag med om en olycka som gör att jag skadar mig och elcykeln som jag älskade går sönder. Den tredje vännen hörde aldrig av sig när jag slutade höra av mig. Det verkade som han tyckte det var helt OK att jag inte hörde av mig. Efter att han skaffade flickvän och köpte hus så behövdes inte jag längre.
Jag hoppas att mina gamla vänner förstår att de var som en familj för mig. Att de till skillnad från mig har stora familjer och flickvänner som älskar dem och ställer upp för dem. Jag har en väldigt begränsad familj. När jag kommer hem så är jag ensam och har knappt att vända mig till. Jag har slutat använda antidepp därför att trots att jag åt högsta dosen fick jag mycket ångest. Efter jag slutade har jag faktiskt haft mindre ångest. Medicinen hjälpte föga. Psykologer kan erbjuda goda råd och hjälpa en men de kan inte ge en kärlek och vänskap. För det är det som krävs för att känna sig hel.
Jag har vänner kvar som tur är. Vänner jag kan lita på. Men det är inte den typen av vänner som jag direkt kan anförtro mina mörkaste problem med.
Jag antar jag måste samla all styrka jag har inom mig och sakta men säkert förändras. All förändring måste komma inifrån Och jag kämpar varje dag med mig själv. Men har man ingen som stödjer en. Då känns det som att slåss mot väderkvarnar ibland. Man hittar helt enkelt inte orken.
No comments:
Post a Comment