Bebop

Freddie Hubbard, Art Blakey och Chet Baker. Det är trollkonst de utför med sina trumpeter och trummor. Jag är som i trans när jag lyssnar på Open Sesame av Freddie Hubbard eller på Mosaic av Art Blakey. Hardbop eller bepop har inte tilltalat mig så mycket förrän nu då det är det enda jag lyssnar på. Instrumentalisternas improvisation blir som en lång ström av omedveten energi som passerar genom hela mitt väsen. Det är fantastiskt att äntligen ha knäckt koden bakom denna fantastiska konstform. Enligt mitt sätt att se det är de en av de allra högsta då de gör musikkonsten till något ofjättrat och fritt men samtidigt så oerhört fokuserat och med laserprecision utfört tekniskt musicerande. Ibland känner jag att de som inte förstår bebop, post metal eller någon annan genre som har varit så fantastiskt upplyftande för mig är fattiga människor som missar något helt magiskt. Samtidigt så har de säkerligen upplevt något som jag aldrig kommer att förstå heller. Bara för att man har nått en ny nivå i sitt musikintresse betyder det inte att man är bättre eller förmer än någon annan. Det är något jag tycker är en oerhört viktig lärdom man måste bära med sig under hela sitt liv. Människors lika värde. Musiken ska aldrig vara något elitistiskt och ska alltid vara något som kan föra människor samman ur olika samhällsklasser och samhällsskikt. Jag kan dock uppleva att jag ofta är ensam om att tycka om en viss typ av musik och jag har aldrig träffat någon människa som gillar bebop. Hur kan det vara så? Jag tror det enkla svaret torde vara att jag blev utsatt för en del jazz som barn och sedan har det spridit sig till andra former inom jazz. Men samtidigt blev jag aldrig utsatt för metal eller progressiv rock som barn och det är musikformer jag älskar. Här är i alla fall ett smakprov av lite bebop när den är som bäst: