2017-års bästa musik

Tid för att sammanfatta musikåret, 2 dagar till 2018! Här är min topp 8, ja topp 8 därför att det är dessa skivor som jag gillade allra mest under 2017. Synd att tvinga in skivor på listan som jag knappt ens har lyssnat på.

1. Slowdive – Slowdive
2. Tangerine Dream – Quantum Gate
3. To The Bone – Steven Wilson
4. Lunatic Soul – Fractured
5. Blackfield – V
6. Anathema – The Optimist
7. Cigarettes After Sex – Cigarettes after Sex
8. Robert Plant – Carry fire

Och med det är det väl dags att säga gott nytt år. Tvivlar på om jag kommer att hinna skriva innan det nya året är här.

Juldagsnatt

Jag är inte mycket för att fira jul direkt. Tycker att det är ett enda stort frosseri och konsumtionshetsande som stressar mer än det ger. Såklart är det ett trevligt sätt att umgås på med familjen men det ska man väl kunna göra ändå? Men det positiva är ju ändå att man får vara ledig när det är som mörkast på året. Dock har jag inget alls till övers att fira att att Jesus föddes. Jag är ateist liksom.

Men nog om det. Jag sitter här och lyssnar på otroligt skön pianojazz serverad kanske den största jazzpianisten någonsin, Bill Evans i mina HiFi-Man hörlurar. Jag kan inte hjälpa att trivas rätt bra.
Men jag kan att tycka att det är rätt tragiskt att trots att jag är en motståndare till överdriven konsumtion, att det är just prylarna som ger mig den guldkant på tillvaron jag annars hade saknat.

På tal om konsumtion och miljöförstöring så köpte jag en bil idag. Mest för att jag behövde den för att bistå min gamla mamma med olika ärenden och för att kunna besöka farsan oftare. Tanken är inte att jag ska pendla med bilen. Jag är dock rätt övertygad om att lockelsen kommer att vara för stor att ta bilen till jobbet. Får se hur jag löser det. Kanske måste jag bara inse att det går att kombinera ett miljöengagemang med en kärlek för tekniska prylar och bilism. Det är i varje fall något jag funderar mycket på. Jag lever i övrigt miljövänligt genom att vara vegetarian och genom att sopsortera, köpa ekologiskt och inte flyga mer än absolut nödvändigt. Stora delar av min konsumtion är även av begagnade saker. Såsom bilen jag köpte idag. Jag inbillar mig att det är en miljövinst att hålla gamla bilar vid liv. Kanske inte gamla dieslar men lite äldre bensinbilar. Bättre det än att köpa nytt. Återbruk och återanvändning måste ju vara det absolut effektivaste sättet att spara på våra resurser. Att köpa en 17 år gammal bil och hålla efter den och se till att den går i 17 år till i stället för att under dessa 17 år köpa 3-4 nya bilar tror jag är ett rätt miljövänligt bilägande.

Här är en bild på den franska skönheten:

Nåväl. Nu ska jag fortsätta att lyssna på Bill Evans och nattsudda en stund till.

Julefrid

Nu på min första dag av julledigheten (som varar ända till den 8 januari) börjar någon slags julefrid infinna sig. Men som alltid lever jag alltid med en slöja av ångest över mig. Aldrig är jag helt fridfull och harmonisk inombords. Vet inte när jag senast kände mig helt tillfreds med mig själv. Som så ofta känns det som att jag måste köpa mig en känsla av välbehag. Det som alltid gör mig glad och skänker mig något slags välbefinnande är musik och klockor. Gärna musik spelad genom dyr elektronik och högtalare och dyra schweiziska ur. Men samtidigt som jag verkligen njuter av att äga och bruka dessa tingestar, skänker det även mig en hel del ångest när jag betänker hur mycket jag har betalat för dem.
Livet är ett enda stort givande och tagande. Jag är skuldsatt men jag hävdar med bestämdhet att vore det inte för den sköna miljö jag har skapat mig med mina saker här hemma så skulle jag må otroligt mycket sämre.

Nåväl, jag har haft en bra avslutning på den här terminen på jobbet. Känner mig uppskattad och som att jag verkligen behövs där. Det är en skön känsla.
Egentligen känner jag att just nu är det ovanligt lite som saknas i mitt liv, för att jag ska må helt bra. Känslan av ensamhet finns där, som så ofta. Men förutom det mår jag rätt OK. Jag önskar att den här ledigheten kan få mig tillräckligt fylld med energi och positivitet för att börja det nya året på ett bra sätt. 2018 är inte långt borta. Då fyller jag 34 år. Tiden går fort.

Energilösa och kärlekslösa höstdagar

Det enda som gör livet värt att leva är kärleken. Utan kärlek känns livet meningslöst. Jag tror att det är därför som jag uppskattar musik så mycket. Den bästa musiken lyckas förmedla kärlek på ett sätt som nästan får en att uppleva samma kärlek som den som skapar musiken. Kärlek i form av musik är ett sätt för mig att överleva, trots avsaknaden av riktig kärlek, som den mellan två människor.

Jag har haft ett par riktigt tunga dagar, då jag har känt mig ensam och i brist av kärlek. Jag har i princip bara sovit och sovit de senaste tre dagarna. Jag har varit trött även efter att jag har sovit en hel natt. Har gått upp på morgonen för att äta lite frukost och sedan har jag gått och lagt mig igen och sovit i princip hela dagen. Det är först idag jag har varit uppe lite längre, men då har jag ändå sovit till klockan 15.00.

När jag mår så här så saknar jag den enda person som jag har kommit riktigt nära. Jag tänker på de riktigt fina stunder vi hade. T.ex. när hon låg på min arm och smekte min kind... vi upplevde en del tillsammans och jag har förstått att det måste ha varit äkta kärlek vi upplevde, kanske inte hela tiden och kanske inte mot slutet men om det inte var kärlek så vet jag inte vad det var.

Jag hade så gärna velat skriva till henne om hur mycket jag saknar henne men jag kan inte göra det. Senast jag gjorde det var kanske för mer en ett halvår sedan, då fick jag ett sådant otroligt kallt svar som gjorde väldigt ont i mig. Förresten så vad hade ett meddelande med "jag saknar dig" gjort mer än rivit upp en massa gamla känslor hos henne, som hon ju till varje pris försöker få bort. Jag borde väl också försöka glömma, gå vidare och rensa bort allt inom mig. Jag vet bara inte hur jag ska lyckas med det. Det är dessutom bara då som jag mår extra dåligt och känner en extra stor brist på kärlek som dessa känslorna blir extra påtagliga och kommer upp till ytan på ett väldigt smärtsamt sätt.

Jag är ganska trött på att känna mig plågad av ensamhet, känna brist på stöd och brist på stimulans och självuppfyllelse. Det finns inget botemedel, men musiken lindrar åtminstone. Just nu är det Slowdives senaste skiva som lindrar det värsta. Den är otroligt bra.

Jag väntar inte längre på att nåt ska hända

Ibland tror man att bara man väntar tillräckligt länge, så kommer det mirakulöst hända något som förändrar livet och man lever sedan lycklig i alla sina dagar.

Ibland kan man få för sig att fantastiska saker händer andra människor, helt slumpmässigt som förändrar deras liv till det bättre men aldrig en själv.

Det är ju naturligtvis inte så att jag är ett offer för att det aldrig händer mig den typen av saker. Det man lyckas skapa och vinna i livet, det har man att skapa själv.

Man står och stampar i livet och vantrivs när man inte riktigt har den energi eller det driv som behövs för att förändra sitt liv. Men sen tror jag att det finns vissa förändringar man kan göra som startar en positiv kedja, någon tänkare på youtube kallade detta för "keystone" changes. Jag har gjort två förändringar som potentiellt kan leda till att jag orkar ta mig för ännu fler, det är att sluta äta skräpmat och sluta äta kakor/godis. Det har jag lyckats hålla nu i 10 dagar. För att göra saker till en vana krävs enligt vissa 100 dagar. Så det är dit jag siktar. Kanske kan det föra med sig ännu fler positiva förändringar. En annan sådan förändring kan potentiellt vara att jag ger mig ut på långa promenader oftare än innan. Igår var jag t.ex. ute på en 5 kilometers promenad. Imorgon ska jag försöka ge mig ut igen.

Men det som gjorde promenaden alldeles fantastiskt angenäm igår var att jag lyssnade på Slowdives självbetitlade skiva, som kom ut i år efter att bandet hade hållit upp i mer än 20 år. Faktum är att jag lyssnar på den skivan nu. Jag älskar den, den är så jag vill att shoegaze musik ska låta. Det var så bra som när jag först började lyssna på den genren för kanske 15 år sedan, då med band som Low, Galaxie 500, Ida, Cowboy Junkies, Gravenhurst, My Bloody Valentine och The Zephyrs som stora favoriter.

För övrigt, jag låste bloggen ett tag så att bara 2 utvalda polare kunde läsa den. Det skiter jag i nu. Jag har inget att dölja. Jag är en människa med både bra och dåliga sidor, som nog har framgått här i bloggen en del. Tror att jag är precis som de flesta andra i det avseendet. Men jag tycker inte att jag har så mycket att skämmas över men även om jag skäms över vissa saker, så kanske jag skriver dem här ändå, det brukar vara mer välgörande för min själ än om saker inte kom ut.

Vore det inte för musiken så vore jag död

Jag har lyckats med att inte äta godis eller kakor på 3 dagar, samtidigt har jag lagat min mat. Idag blev det pasta med quornfärssås och parmesan ovanpå det. Gott så.

Men för övrigt har jag sovit bort större delen av dagen, sedan åkte jag till tandläkarn och blev fattigare än innan.

Man kan undra varför jag spenderar en förmögenhet och skuldsätter mig för att köpa grejer till min HiFi-anläggning. 

Om jag ska lista allt vad jag har köpt så lär det bli mycket pengar:

1. Förstärkare Arcam A29 + DAC Arcam irDAC II - 11500 kr

2. Högtalare Martin Logan ElectroMotion ESL 26000 kr

3. Subwoofer Velodyne EQ-Max8 4500 kr

4. Högtalarkablar Van Damme - 500 kr

5. USB kabel mellan DAC och dator Audioquest Forest 400 kr, Audioquest Jitterbug USB-filter 500kr

6. Technics SL-1210 Mk2 skivspelare 5500 kr Pickup Ortofon OM Pro 500 kr

7. Lenco skivspelare 400 kr

8. RIAA-steg Musical Fidelity V90 LPS 2000 kr

Har här inte räknat in vad mina hörlurar och vad mina andra stereoanläggningar har kostat.

Summa 51800 kr

Har detta gjort mig lyckligare? Har det varit värt det? Tveklöst ja. Jag tror att om jag inte hade haft dessa saker så hade mitt liv känns så himla torftigt. Att jag varje dag kan njuta av musik med så hög klass på ljudet har gjort att jag har kunnat härda ut, trots att det har känts deppigt. 

Så vad är det negativa med detta? Jo, att jag skuldsätter mig och inte har råd med så mycket annat, vilket i sig gör livet torftigt. Allt handlar om hur man prioriterar. Jag har prioriterat så här nu och det har hjälp mig att överleva. Punkt. Nu tänker jag inte skriva mer om detta ämnet.

Allt kretsar kring samma saker

Jag är den jag är. Allt som oftast skriver jag om ungefär samma saker på den här bloggen. Om ensamheten, svårigheten att hitta en partner och att försöka vara nöjd med den jag är. Jag skriver också en del om musik och problem med att begränsa min konsumtion. Jag tänkte att i stället för att konstant skriva om hur jobbigt det är med dessa saker, helt enkelt bara acceptera att det är som det är och inte till varje pris motarbeta mig själv.

I mitt förra inlägg skrev jag att jag inte skulle handla några tekniska prylar på ett år. Jag trodde inte riktigt på det när jag skrev det men just i stunden fick det mig att i alla fall må lite bättre.
Att teknik och vad den kan skapa i form av välljud framförallt ger mig stor tillfredställelse är ingen hemlighet, skulle jag då förvägra mig själv det nöjet? Att köpa nya saker. Vad är det för fel på det egentligen? Jag har inte försatt mig i någon svår ekonomisk situation över det, förutom vid några få  tillfällen då jag har tvingats låna av min familj för att klara mig. Men jag tänker inte skämmas över det. Det är väl inte bara jag som handlar på avbetalning ibland? Varför ska jag behöva skämmas över det? De flesta handlar väl någon gång då och då på avbetalning?

Ja, det är ett miljöproblem med en hög konsumtion av prylar. Det är jag på det klara med. Jag tänker att jag i varje fall inte kör en bensinslukande bil, att jag sorterar mitt avfall, köper ekologisk mat och miljömärkta produkter och jag äter vegetarisk mat mestadels. Jag köper också mycket begagnat. Engagerad i miljöfrågor genom det parti jag är med i. Det måste ändå på något sätt kompensera för det faktum att jag köper mycket tekniska prylar.

Att jag behöver spara pengar är dock ett faktum ifall jag ska kunna fortsätta att konsumera prylar på det sätt jag har gjort. Jag har märkt att mycket av mina pengar går åt att handla skräpmat (mest i form av falafel, vegetariska pizzor och hamburgare) och godis. Minskar jag på det och ser till att laga min mat så kommer jag spara in många slantar. Om jag dessutom slutar äta godis och kakor så kan jag spara in ännu mer. Nu när jag har lov ska jag göra just det, laga min mat, inte äta godis och kakor. Det ska bli intressant om jag klarar det en hel vecka. Om jag kan hålla mig en hel vecka så kanske en vecka till går bra och sedan blir det till slut en vana. Jag inser att på det här sättet kan jag leva mer hälsosamt och dessutom gå ner i vikt och spara pengar.

Att vara glad för det man har

Jag önskar att jag kunde känna mig tillfreds med min tillvaro. Jag önskar också mig ett socialt rikare liv. Jag tror inte riktigt att det är möjligt att få till det. Det går inte att ändra på hur samhället är och jag tror knappt att det går att ändra på hur jag själv är. Allt är som det är och för det mesta alltid har varit. Ibland träffar man en ny människa som man blir kompis med. Ytterst sällan leder det dock till någon djupare vänskap. Oftast stannar det vid en slags bekantskap. Det är synd. Det är en hel del saker som måste stämma för att man ska bli djupare vän med någon, förmodar jag. Man ska helst bo nära varandra, vara ungefär lika gamla och ha liknande intressen. Ännu svårare är det att hitta livspartner att dela sitt liv med. 

Så vad gör man, för att överleva och försöka ha en så bra tillvaro som det går. Det enda svaret borde vara att jobba på att försöka acceptera sin situation och jobba på att vara nöjd med det som man har.

Mitt sätt att överleva har ofta varit att jag har shoppat saker, mestadels elektronik. Jag har försvarat det med att det ju faktiskt är ett av mina största intressen, HiFi och välljud. Jag har vid det här laget skaffat mig en bra utrustning som jag absolut inte behöver skämmas för. Ändå sitter jag där rätt ofta och funderar på vad jag ska köpa härnäst till min anläggning. Missförstå mig inte, jag är jätteglad för min anläggning och det ljud den skapar. Men den där känslan av att köpa något nytt för att få anläggningen att låta ännu bättre, den skapar ett slags beroende. En ständig jakt på att uppgradera. Det är osunt i och med att det ibland leder till att jag köper saker på avbetalning. Jag betalar visserligen i tid och har inte några betalningsanmärkningar. Men jag har knappast något större utrymme för att spara pengar och det leder också till att jag ibland till och med måste låna lite pengar i slutet av månaden av mina föräldrar för att få det att gå ihop. Det är som sagt inte ett beteende som är särskilt bra.

Jag måste få bukt med det här problemet men om man ser det som ett beroende så blir det svårt. Jag vet dock att jag kan hejda mig från att köpa saker om jag bara jobbar med mig själv och försöker inse att jag har fina saker som jag måste ge mig själv chansen att tycka om och uppskatta under en längre tid, innan det är dags att skaffa nåt nytt.

Detta handlar också om att acceptera och nöja sig med den sociala tillvaron som jag har. Det är väl bara att konstatera att jag faktiskt har en del riktigt bra vänner. Jag träffar dem inte lika ofta som jag hade velat, men det är just det som jag måste lära mig att acceptera. 

Och det där med att skaffa sig en livspartner, det är något som jag tycker är för svårt för tillfället. Något som jag kanske kan ge mig i kast med i framtiden. Eller helt enkelt bara försöka trivas med att vara ensam.

Så vad som gäller nu framöver.

1. Vara nöjd med min fina HiFi-anläggning. Den håller faktiskt riktigt hög klass, skulle nog de flesta som har lite koll kunna säga. Inte köpa några nya tekniska prylar fram till i varje fall nästa höst.

2. Acceptera att min sociala tillvaro aldrig kan bli som jag skulle vilja. Vara glad för de vänner jag har och försöka se till att vårda förhållandena till mina vänner och bekanta.

That's that.

Snart är det måndag och dags för en ny arbetsvecka. Jag försöker också ha en sund inställning till det. Att det kommer bli en bra vecka! Veckan därefter är det höstlov och då är jag ledig. Ingen aning om vad jag ska hitta på då, kanske gå och se Anathema spela på Kulturbolaget i Malmö. Vore kul. Nån av de 2 personer som läser min blogg? Chansen är stor att jag redan har frågat er. 

Got the music in you, tell me why

Här är ett försök att skingra de många tankar i mitt huvud. Som så ofta är det till stor hjälp att skriva ner sånt som ockuperar mitt sinne. Just nu handlar det mycket om döden. Ja, faktiskt. Döden. Min kusin Janusz gick bort för en månad sedan. Jag var bland de sista han talade med. Besökte sjukhuset när han var döende och sov över där en natt för att vara ett stöd för honom. Några veckor sedan var jag på begravning. Det känns på nåt sätt fortfarande overkligt att han är borta. Han insjuknade i cancer som var väldigt aggressiv och spred sig snabbare än man kunde ana. Janusz var en person som stod mig rätt nära. Under hela mitt liv har han funnits där och nu gör han det inte. Märkligt.

Sedan har vi min gamle far. Jag hade kunnat skriva mycket om vad han har betytt för mig. Men det kommer jag nog göra någon annan gång. Det räcker med att säga att många av de positiva sidor jag har, min intelligens och allmänbildning och en hel del annat kommer från honom. För ett par år sedan fick han en stroke som gjorde honom till en annan människa än den jag växte upp med. Det var ett hårt slag. Och nu ligger han på sjukhus med lunginflammation. Jag har varit där varje dag han kom dit utom i lördags då jag helt enkelt inte orkade. Idag mådde han dock lite bättre. Fick mata honom men han åt ganska mycket och kunde i alla fall prata lite med mig. Omöjligt att säga ifall han kommer att repa sig men just nu ser det i alla fall lite ljust ut.

Allt detta gör mig dock rätt ledsen. I mitt liv finns det inte så många människor jag kan söka stöd hos. Väldigt många människor runt mig har antingen gått bort, är sjuka eller deprimerade. Det gäller då för mig att inte dras ner i misären. Trots allt så mår jag under omständigheterna helt OK. Antagligen hjälper den medicinen jag tar mot den värsta ångesten. Vilket gör att jag kan sköta mitt liv rätt bra.

Men jag känner en brist på närhet och kärlek. Jag inbillar mig att allt skulle kännas lite lättare ifall jag hade någon att krama, inte kompiskrama utan så där så att det känns på riktigt och värmer ens hjärta. Naturligtvis får det mig att tänka på mitt ex. När det känns som värst så inbillar jag mig att jag nog aldrig kommer att få uppleva den närhet till en annan person som jag kände när vi var tillsammans. Jag hoppas att det inte är så, utan att jag ändå får uppleva det med någon annan. Men sånt där är omöjligt att säga och just nu känner jag inte att jag har lust att ens försöka ge mig ut på någon slags aktivt sökande av någon att vara med. Jag är så himla trött på allt som har med internetdejting att göra, vilket nog har framgått av tidigare inlägg.

Som så ofta söker jag trösten hos musiken. Just nu har jag snöat in mig på låten "Apocalypse" av Cigarettes after sex:

"You leapt from crumbling bridges watching cityscapes turn to dust
Filming helicopters crashing in the ocean from way above

Got the music in you baby
Tell me why
Got the music in you baby
Tell me why
You've been locked in here forever and you just can't say goodbye

(....)

Oh
When you're all alone
I will reach for you
When you're feeling low
I will be there too
------------------------

Cigarettes after sex - Apocalypse

Technology and me - a love/hate relationship

Teknologi är svaret på alla världens problem. Med hjälp av grön teknologi kan vi kanske lösa klimatkrisen men samtidigt är det den tekniska utvecklingen som driver på klimatförändringar. Jag är en person som älskar vad tekniken har lyckats skapa. Mitt rum där jag sitter är ganska välfyllt med teknologi. Jag har 3 datorer, två förstärkare, 2 datorskärmar, en TV, CD-spelare, Xbox One, mobiltelefon, gitarrförstärkare, ljudkort, DJ-controller, 2 par högtalare, vinylspelare osv. Jag äger också en mindre armbandsursamling.

Jag funderar på om det skänker mig lycka att ha så mycket teknologi hemma och jag kan inte komma fram till ett annat svar än ja, det gör det. Jag älskar att lyssna på musik och skapa musik med hjälp av bra utrustning. Jag tycker ibland om att spela TV-spel och det finns få saker jag tycker om så mycket att ha och läsa om som armbandsur av olika slag.

Men allt detta har ju ett pris. På olika sätt. Naturligtvis har det kostat en hel del pengar. Pengar man kanske skulle kunna ha lagt på annat, exempelvis resor eller andra upplevelser. Den tid det har tagit att få ihop alla dessa prylar och pyssla med dem har ju också inneburit att jag inte har haft tid till andra saker som att vara ute mer i naturen, motionera men kanske framförallt hade jag kanske lagt mer tid på att träffa människor och odla mänskliga relationer i större uträckning. Det är saker som man kanske borde ha prioriterat högre. Dessutom har ju alla dessa ting kostat naturresurser att skapa, även om en stor del av det jag har köpt har varit begagnat så har det ändå kostat en hel del material att tillverka.

Jag tenderar dock att behålla mina grejer ganska länge, förutom högtalare och mobiltelefoner. Högtalare och mobiltelefoner är något jag byter ofta. Nu har jag en ny mobil på ingång, en LG G6 som ska ersätta min iPhone SE. Jag ska försöka behålla LGn längre än jag har haft andra mobiler.
Och jag känner på nåt sätt att jag har landat lite i de högtalare jag har skaffat mig. Känner mig nöjd helt enkelt. Dessutom använder jag inte längre bil till att ta mig runt utan det är tåg/buss/lätt motorcykel som gäller.

Jag vill bli bättre på att hushålla med naturresurser. Min strävan ska bli att bli lite mindre beroende av den moderna teknologin och vara ute i naturen och träffa människor mer. Det tror jag kommer både göra mig och naturen gott.

Fuck internetdejting!

Jag orkar inte längre hålla på att söka efter en potentiell partner på olika internedejtingsidor. Nu får det fan vara nog. Jag tycker inte om hela konceptet. Det känns fel hela grejen. Speciellt tinder och badoo, där det är så extremt ytligt som det bara kan bli. Om man inte "ser bra ut" som kille så har man noll chans, enligt en studie som har gjorts nyligen så ser det ut ungefär så här

"It was determined that the bottom 80% of men (in terms of attractiveness) are competing for the bottom 22% of women and the top 78% of women are competing for the top 20% of men. The Gini coefficient for the Tinder economy based on “like” percentages was calculated to be 0.58. This means that the Tinder economy has more inequality than 95.1% of all the world’s national economies. In addition, it was determined that a man of average attractiveness would be “liked” by approximately 0.87% (1 in 115) of women on Tinder."

Källa: https://medium.com/@worstonlinedater/tinder-experiments-ii-guys-unless-you-are-really-hot-you-are-probably-better-off-not-wasting-your-2ddf370a6e9a

Med andra ord så är det mer eller mindre kört för killar som inte anses attraktiva. Det är otroligt ojämlikt. Jag gick ur allt som heter internetdejting att göra. Det sabbar mitt självförtroende totalt. När man inte ens får ett svar från tjejer sjunker ens självförtroende. Man måste verkligen lägga ner otroligt mycket tid för att ha någon chans att komma någonvart, tid som jag inte tänker ge det mer. Det är under min värdighet att försöka få en tjej att överhuvudtaget bemöda sig att svara om man lyckats matchas ihop med någon.

Så nu hoppas jag på att ödet ska föra mig samman med någon verklig människa i verkliga livet och inte med någon förljugen profil på nån dejtingsida.

Ovanstående bilder illustrerar det rätt så bra. Jag lägger ner internetdejting för jag vill inte längre bli ignorerad och ratad. Jag är värd mer än så. Hejdå tinder, badoo osv. !

Looking down at Earth, It is luminous observed

Idag hade jag behövt en ordentlig kram. Det finns en del att vara ledsen över nu. Jag besökte min far i söndags och det känns som han bara blir smalare och smalare, trots att han äter som han ska och får näringsdryck. Sedan har vi min kusin som har blivit diagnosticerad med obotlig cancer och slutligen min mor vars knä har svullnat upp och gör att hon knappt kan gå. Ovanpå har vi allt det gamla vanliga jag har att noja mig över. Ju sämre jag mår, desto mer ensam känner jag mig och desto mer saknar jag S. Jag hade gjort mycket för att få en välmenande och varm kram från henne. När jag mår så här så får jag för mig att trots att vårt förhållande hade sina avigsidor så var hon min enda chans till att spendera livet tillsammans med någon som har en varm famn när man som bäst behöver den, någon att älska och bli älskad av. Men jag kommer aldrig att höra av mig till henne igen. Hon har gjort det glasklart att hon inte vill det och jag ska respektera det. Men här kan jag inte hjälpa att skriva om min saknad. Det känns som det lättar lite när man väl har skrivit ner det.

Jag ska göra så gott jag kan för att inte börja må så dåligt att jag börjar få en massa sjukfrånvaro igen. Dit vill jag inte. Det gäller att hålla sig flytande så långt det är möjligt.

On a more positive note så har jag skaffat lite nya fiskar till mitt akvarium. Men jag börjar fundera på om den kampfiskhonan jag hade sen innan verkligen är en hona, jag köpte nämligen en ny idag och den gamla honan beter sig precis som en hane. Det känns som den har attackerat en av mina neontetror och bitit av en del av stjärtfenan. Vi får se om hen (han eller hon?) förändrar sitt beteende och slutar jaga den nya honan. Har även skaffat ett mal till, fast av en annan art en den jag redan hade. Den gillar jag skarpt. Vi får se hur de 4 nya fiskarna jag köpte idag kommer att acklimatisera sig. Jag hoppas på det bästa, så att det inte blir en tragedi även där.

Annars har jag lyssnat mycket på Steven Wilsons senaste album "To The Bone". Det växer på mig för varje gång jag lyssnar igenom det. Tyvärr har ginza strulat så att jag inte har fått vinylen än men jag får väl den förr eller senare hoppas jag. Det verkar ha varit ett högt tryck på hans vinyl för den blev faktiskt listetta i Sverige när det gäller sålda vinyler! Fantastiskt.

The dynamics of life

Har inte skrivit på ett tag. Jag har inte riktigt känt för det. Mitt självförtroende är ganska lågt nu. Som med det mesta annat så är det dynamiskt och föränderligt så jag tror att ändå att jag kommer återfå lite av mitt självförtroende snart. Det är bara det att jag känner att jag inte är purung längre, bor i en liten håla i en etta, har inget prestigefyllt och välbetalt jobb. Jag blir varken yngre eller smalare. I alla fall det senare kan man kanske ändra på men i stället för att försöka gå ner i vikt och träna så slänger jag i mig en massa skräpmat och godis. Allt detta tillsammans gör mig ju naturligtvis inte särskilt attraktiv hos det motsatta könet. Det är därför fel att skylla på någonting annat än just ovanstående om man ska försöka förstå varför jag är singel. Det verkar vara som att de allra flesta är överens om att man ska älska sig själv innan man kan älska någon annan. Och så är det väl tyvärr. En som är fylld med tvivel och har dåligt självförtroende utstrålar dessutom inget positivt. Det är väl så att det mesta man vill i livet, om det så är att skaffa en flickvän eller få ett bra jobb så måste man kämpa hårt för det. Jag kan dock tycka att det kan kännas lite orättvist. Skulle jag vara diskvalificerad från att älska någon och bli älskad bara för att jag inte har ett gott självförtroende? Är jag inte värd kärlek bara för att jag inte har ett prestigefullt jobb eller bor i en fin och dyr lägenhet? Jag känner att jag ändå skulle kunna erbjuda en tjej mycket. Jag kan tycka att jag har en del riktigt bra sidor som en tjej nog kan tycka om. Jag är godhjärtad, intelligent och mycket lojal och ställer upp för dem som jag tycker om. De tre egenskaperna borde nog kunna tilltala en del, men vad vet jag.

Just nu räcker dock min energi med nöd och näppe till att sköta mitt jobb. Jag vet inte riktigt hur jag ska finna orken att ge mig i kast att ge mig in på lite mer ambitiösa planer. Men återigen så är det väl något som är dynamiskt och ändras. Ibland har man perioder med låg energi. Detta till trots har jag dock gett mig kast att lära mig att bli bättre på att spela gitarr och när livet känns trist så brukar det hjälpa att sätta sig och öva. Jag skaffade mig en riktigt fin PRS gitarr enligt bild nedan:

Denna tingest skänker mig mycket glädje. Musiken på det stora hela är den helande kraften som gör att man kan stå ut med livet på den här planeten när livet känns grått.

Ett annat av mina stora intressen är klockor. Här är en bild:

Märket är en Citizen och modellen heter JY0020-64E Super Skyhawk. Den har en massa olika funktioner och är radiokontrollerad efter ett atomur i Tyskland. Man behöver alltså aldrig bry sig om att ställa tiden, det sker helt automatiskt. Man behöver heller inte byta batterier eftersom den drivs av solljus. Den har en massa olika funktioner och är pilotklocka. Jag fick den till ett fantastiskt pris och kunde inte motstå den när jag märkte att jag hade fått en utbetalning av några extratimmar  samt semesterersättning från sommarjobbet som i princip täckte kostnaden för klockan.

Så även om mycket av min glädje kommer från sådana saker som gitarrer och klockor så är det ändå glädje och har med mina stora intressen att göra. Måste erkänna att när jag började skriva det här inlägget så kände jag mig rätt nere men efter att jag drog igång den här låten:

och började sammanfatta lite av det saker jag har funderat på så kändes allt lite lättare. Allt är som sagt dynamiskt. Jag ska försöka jobba på att återfå min energi och självförtroende så att jag kan utföra stordåd återigen. 

Music saves my lonely soul

Återigen har min kväll räddats av musiken. En kväll som skulle kunna ha blivit en rätt ordinär kväll i herr Norrbys liv. Det blev en kväll som utgjordes av drömsk melankoli i form av musik av nedanstående band, alla helt underbara:

Cowboy Junkies

Cigarettes after sex

Mojave 3

Jag blir så frestad av att köpa ovanstående artisters alster på vinyl, en dag ska jag också göra det men jag har insett att jag måste begränsa mitt konsumerande av musik och prylar. Jag är väldigt lycklig lottad som har tillgång till all världens fantastiska musik genom spotify och det är ju musiken som är det viktigaste, inte att faktiskt äga den i form av CD-skivor eller vinyler.

Everything for love

Jag har funderat på det här med hur kärleken är och bör vara vår största drivkraft. Jag tror att det mesta man gör i livet gör man för att bli älskad eller för att ge kärlek, vare sig det är åt en själv eller för någon annan. Den kärleken innefattar även den typ av kärlek som man kan kalla vänskap. Därför att alla har ju inte förmånen att ha en flick/pojkvän eller fru/man. Det kan också handla om att man känner kärlek för något, som till exempel musik, vetenskap eller någon sport.

Det är helt enkelt så att kärleken är det kitt som håller ihop världen, det som gör att vi kan leva vidare på den här världen, det som gör att livet på den här planeten fortsätter att existera och utvecklas.

Det största problemet jag ser är när kärleken övergår i en egoism och narcissism eller när människor får för stor kärlek för makt och pengar i stället för att sprida kärlek och medkänsla till andra människor och till vår planet. Det är då man bör ställa sig frågan, älskar jag mig själv, pengar och makt mer än vad jag älskar mina medmänniskor och vår planet?

När jag ser mig själv i ljuset av det jag just skrev om kärlek, blir jag lite nedslagen. Jag älskar mina vänner och även om jag har ett något problematiskt förhållande till min närmaste familj så älskar jag dem naturligtvis ändå. Jag skulle helt enkelt vilja ha någon mer i mitt liv att ösa min kärlek på och förhoppningsvis bli älskad tillbaka men trots ganska stora ansträngningar från min sida, på olika dejtingsidor, dejtingappar och även i verkligheten så tycks den typen av kärlek vara långt borta, nästan ouppnåelig ibland. Jag undrar ibland vad det kan bero på och jag har mina teorier men dem tänker jag inte gå in djupare på här.

För även om jag för resten av mitt liv kommer att vara singel så kanske jag kan hitta andra sätt att sprida och få kärlek än att vara i ett förhållande, kanske kan mitt politiska engagemang bli ett sätt att sprida kärlek till mina medmänniskor och till vår planet.

Jag fick för övrigt hem ett album med Red House Painters som jag beställde, på den skivan handlar som så  ofta alla låtar om kärlek, på ett eller annat sätt, här är en favorit från den skivan

Nästa vecka kommer att bli en lång arbetsvecka med många arbetstimmar, men efter det har jag semester. Det ska bli skönt.

En fin julikväll

I maj köpte jag en lätt motorcykel, en helt ny scooter av märket Kymco Like 125. Jag var väldigt glad för den. Jag kände mig lite låst och ofri efter jag hade sålt min bil. Tanken var ju att jag skulle cykla till jobbet men jag märkte rätt fort att det var övermäktigt för mig. Så jag tänkte att det måste finnas någon bra mellanväg mellan cykel och bil, något som inte kostar skjortan och som är snällare för miljön än en bil men som man ändå kan ta sig fram hyfsat fort med. Något som dessutom kan bli roligt att använda. Jag älskar ju att köra motorcykel så en motorcykel fick det bli, om än en lätt sådan som inte drar mycket bensin eller släpper ut mycket avgaser.

Jag pendlade med den till jobbet ett par veckor, tills den en natt blev stulen för att sedan bli upphittad ett dygn senare i Kävlingeån av några som bodde i närheten av ån. Då var det slut på det roliga och jag blev tvungen att börja pendla med tåg/buss igen. Som tur var vad hojen helförsäkrad och jag fick äntligen en helt ny på försäkringen igår. 

Idag skulle jag träffa en vän i Lund för att äta på puben Bishop's Arms och det var en väldigt fin kväll, soligt och varmt så det passade utmärkt att ta Kymcon till Lund. Det var en underbar kväll och jag njöt verkligen att återigen kunna vara ut på vägarna igen med min lilla MC.

Numera står den parkerad och låst på ett säkert ställe. Förhoppningsvis blir den inte stulen igen... Det hade varit en enorm förlust för jag älskar verkligen känslan av att susa runt på vägarna. Frihetskänslan är underbar!

In the absence of truth

Jag insåg idag att det var lite drygt 11 år sedan jag skrev mitt första inlägg i den här bloggen. Då studerade jag och bodde i Wales. Mycket har hänt sedan dess. Det går nog inte att läsa om allt som har hänt i mitt liv under de här 11 åren eftersom mitt skrivande har varit rätt så ojämnt. Ibland har det bara varit korta meningslösa inlägg i stil med statusuppdateringar på facebook. Nån gång har jag lagt in nån dikt som jag har skrivit. Men om man har det minsta intresse för vem jag är och vad jag står för så kan man nog läsa sig till ett och annat.

En annan sak som råkade hända för 11 år sedan cirka var att ett band vid namn ISIS som kommer från Los Angeles, USA släppte ett album som kom att betyda mycket för mig under nästkommande 11 år. Jag hade tidigare lyssnat på deras två fantastiska album Oceanic och Panopticon och när In the absence of truth kom 2006 så var mina förhoppningar högt ställda. Jag kommer ihåg att jag beställde albumet så  fort att jag fick reda på att det skulle komma ut från den lokala skivaffären   Andy's records, bild nedan:

Så när dagen kom och jag fick skivan så blev jag något konfunderad över skivomslaget, som såg ut så här:

Det såg lite märkligt ut för att uttrycka sig milt och ärligt talat så gjorde det mig inte särskilt förhoppningsfull om hur skivan skulle låta. Men jag hade fel. Jag tycker att det är en helt enormt bra skiva. Lika bra som Oceanic och Panopticon.

Jag helt enkelt älskar den och just idag fick jag för mig att jag skulle lyssna på den från spår 1 till spår 9 på min Micromega Stage 1 CD-spelare som jag nyligen fyndade på tradera. Det var ett bra tag sedan jag lyssnade igenom hela skivan sist så jag hade nästan glömt hur bra den är. Låtar som Wrists of kings, Dulcinea och Holy tears innehåller så många lager och är så komplexa men samtidigt tunga och stämningsfulla. Trummisen Aaron Harris gör ett exceptionellt bra jobb på den här skivan. 

Funderade också lite grann på det här med album-titeln In the absence of truth, om skivan kom ut idag hade säkert titeln tolkat som en anspelning på att vi lever i ett samhället som innehåller mycket "post-truth politics" eller postfaktisk politik, enligt wikipedia så är definitionen: "ett tillstånd där den offentliga debatten är i hög grad bortkopplad från vad som är objektiva fakta och de argument som framförs istället anpassas för att tilltala människors känslor."

När skivan kom ut så ville inte gärna frontmannen Aaron Turner inte förklara för mycket av innehållet i skivan utan låta folk göra sin egen tolkning men trummisen Aaron Harris ger en liten inblick i vad skivan handlar om genom att säga så här att den handlar "on personal perception of anything [...] and what's true and what's not true." Tydlingen så har också Aaron Turner inspirerats av en bok om Albert Speer, som var en av Hitlers ministrar i vilken det illustreras att samhället har en tendens att porträttera fienden som ensidig och endimensionell. Jag tänker att det fortfarande är väldigt aktuellt och kanske ännu mer aktuellt idag än när skivan kom ut där  man idag porträtterar och demoniserar muslimer i stället för judar.

Det enda tråkiga i sammanhanget att skivan har blivit rätt repig med åren men min CD-spelare klarade att spela alla låtar utan hack förutom den sista låten. Jag kommer nog helt enkelt känna mig tvungen att köpa skivan på vinyl också. Det är en av de skivor jag alltid vill ha tillgänglig för att kunna spela och njuta av.

Förutom det så har jag fortfarande inte riktigt kommit ur den här trötta perioden där jag i princip bara jobbar och sover efter jobbet. Jag inser att jag själv måste se till att ta mig utanför lägenheten i stället för att bara gå och lägga mig efter jobb, genom att exempelvis promenera. Imorgon ska jag i alla fall inte försöka sova bort hela förmiddagen innan jobb då jag tänkte sticka till morsan och hjälpa henne lite med trädgårdsarbete.

Music is my religion

På bilden ovan syns Steven Wilson, en av mina absolut största musikaliska hjältar. Jag vet inte hur många kvällar jag har känt mig nere och så har han och hans musik gjort att jag har känt mig bättre. Hans t-shirt säger mycket, "enjoy life with music".  För mig handlar det just om det. Att njuta av livet med musik. Jag skulle vilja påstå att musiken för mig har en religiös innebörd. Jag vill inte kalla Steven Wilson för min gud, snarare så är musiken som helhet min gud. Eller åtminstone det som ger mitt liv mening. Hade det inte varit för musikens magiska kraft så tror jag inte att jag hade levt idag.

Det låter kanske överdrivet men jag vill påstå att det är sant. Det är musiken och inget annat som har fått mig att ta mig över tröskeln och orka leva vidare, när det har känts tungt.

På senaste tiden har jag inte direkt mått dåligt men jag har känt mig trött och de dagar jag inte har jobbat har jag sovit större delen av dygnet. Vet inte riktigt varför men tydligen har min kropp känt ett stort behov av att sova. Kanske för att min dygnsrytm har förändrats nu när jag har sommarlov från jobbet på skolan och har börjat jobba på ett gruppboende där  jag inte har behövt börja förrän vid 15.00 och jobbat till sen kväll. Oavsett så  har det varit rätt skönt att sova så mycket men samtidigt har det känts fel och man har inte direkt känt sig produktiv. Jag kanske hade en del sömn att ta igen också eftersom vanligtvis har det inte blivit mer än 5-6 timmars sömn per natt och ibland mindre.

Just idag sov jag bort större delen av dagen, trots att jag hade sovit på natten och vaknade upp och kände mig rätt kass. Men så kom jag på att jag hade en nedladdningskod från den lp jag köpte med Anathemas senaste album "The Optimist". Det är verkligen ett fantastiskt album. Har lyssnat igenom det ett par gånger nu. Speciellt en låt tycker jag är riktigt fin, den heter "Ghosts":

Någon har satt ihop en rätt fin video till den låten också som kan ses ovan. I vilket fall som helst så "räddade" Anathema min kväll. Fick en sån skön känsla av att lyssna på denna skiva.

Music is my saviour.

Men det finns också en annan typ av musik som verkligen har skänkt mig stor njutning och det är techno. Många kvällar har jag varit ute på olika dansklubbar, speciellt i Malmö och Köpenhamn och dansat ända fram till morgonen. Det har varit underbart.

In awe of

Medan jag skriver detta lyssnar jag på och tittar på Cult of Lunas fantastiska live-DVD "Years in a day". Det är bland det bästa jag har sett. Deras musik är massiv, magnifikt, storslagen, väldigt tung och samtidigt helt underbar. Jag blir helt tagen av det. Jag tänkte att jag måste nämna det i min blogg och samtidigt länka till en låt från denna DVD.

Det finns inget band som lyckas ge mig samma känsla och tyvärr så känner jag heller ingen som jag kan dela denna lycka med. Det kan jag tycka är synd. Ibland eller ganska ofta så  känner jag mig rätt så missförstådd och ensam med att vara så som jag är. Visst, alla människor är unika men vissa kanske är mer unika än andra.

En dag ska jag bara vakna upp och känna att jag duger precis som jag är och känna mig helt tillfreds med mig själv. Den dagen, den kommer. Men jag är inte riktigt där än. Det känns som jag ändå är en bit på väg. Mår ju definitivt mycket bättre än vad jag gjorde för bara ett par månader sedan. Otvivelaktligen så hjälper musiken mig väldigt mycket på den resan.

I helgen var jag i Köpenhamn med två vänner på en mycket rolig tillställning. Skön musik, underbart väder och jag dansade tills det var gryning. Sådana kvällar hoppas jag det blir fler av i sommar.

Gröna värderingar- vad jag står för

Jag har alltid varit intresserad av politik. Eller åtminstone från det att jag när jag var liten blev medveten om att det finns sätt att organisera samhället vi lever i för att vi ska kunna fungera som samhälle. Jag insåg rätt fort att Sverige, till skillnad från andra länder, hade lyckats ganska väl med samhällsbyggandet och att vårt samhälle som är uppbyggt kring demokratiska principer i många och mycket är något man kan känna sig stolt över.

Men ju mer jag började intresserera mig desto mer insåg jag att det naturligtvis finns problem med vår livsstil. För välståndet vi har byggt upp baserar sig på ett kapitalistiskt system som bygger på att vi måste konsumera för att skapa tillväxt. Företagen måste tjäna mer och mer pengar för att på så sätt bidra med skatteintäkter till staten som måste erbjuda en mängd olika tjänster såsom sjukvård och infrastruktur till den växande och åldrande befolkningen. Den moderna människan har också lärt sig att älska konsumtion och att lycka kan köpas för pengar och att vår plikt som människor i detta samhället är att utbilda oss, så vi kan anställas för att arbeta. Detta för att skaffa jobb så vi kan tjäna ihop pengar så vi kan ha råd att konsumera samt försörja våra barn som samhället måste ha. Dels för att skapa nya medborgare som kan ersätta de gamla som inte längre kan arbeta och dels för att skapa nya konsumenter av alla dessa prylar som företagen då gärna vill att vi ska köpa. Jag själv tycker också om att konsumera och är väldigt glad i teknikprylar. Men jag köper hellre begagnat än nytt inte bara på grund av att det är billigare än nytt, utan också för att det är mer hållbart. Jag tror att det krävs att vi försöker att hushålla med våra naturresurser därför att vår planet inte mår bra av det sättet vi utnyttjar dess enorma men ändå ändliga rikedomar.

Vi behöver försöka hitta tillbaka till att se vänskap, närhet till naturen och även att se till att vi håller naturen ren och oförstörd samt mänsklig kärlek och omtanke som det som vi prioriterar i livet framför att till varje pris tjäna pengar på bekostnad av planetens och vår egna hälsa.

Det är i stort sett vad jag tror på och det tankesättet delar jag med med de flesta miljöpartister. Jag är övertygad om att miljöpartiet är ett parti med den ideologi som gör det möjligt för oss att 
lämna över en ren och hållbar planet till nästa generation, så att våra barn och barnbarn också kan få chansen att uppleva en planet där vattnet och luften är ren och maten vi äter är fri från kemikalier som vi blir sjuka av.

Många menar att miljöpartister är ett gäng verklighetsfrånvända trädkramande miljömuppar, jag menar att vi är en av få som vågar och vill ta ansvar för att vi ska kunna lämna över vår fantastiska planet till nästa generation med ett gott samvete i behåll.

Random thoughts

Ibland känner jag en väldig lust att skriva ner allt som ockuperar mitt huvud. Ibland när man har skrivit ner det så hjälper det en att strukturera ihop tankarna lite. Just nu känner jag en stor lust att göra just det men det är ett virrvarr i mitt huvud så  jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det känns ofta som hjärnan går på högvarv.

Jag får väl börja med det som jag mest har gått runt och tänkt på. Det var nämligen så att jag för ett par dagar sedan råkade träffa en person som jag blev rätt förtjust i. Vi hade ett väldigt trevligt möte men som det ser ut nu så verkar den personen inte ha så stor lust att träffas igen. Kanske är det inte alls så som jag tror men mycket pekar på det. Det hade varit skönt om man kunde skaffa sig en visshet så man inte behövde gå runt och fundera på det. Jag tycker att det är rätt trist att jag tycks ha väldiga svårigheter att hitta rätt, både när det gäller kärlek och på andra plan. Jag har dock insett att det gäller att ändå acceptera den situation man befinner sig och inte hela tiden gå runt och tänka på vad som kunde ha hänt men inte hände. Jag har det himla bra på så många olika sätt.

Det som jag är mest nöjd med för tillfället är att jag har lyckats sköta mitt jobb bra på senaste tiden. Har känt att jag har gjort en rätt bra insats och inte haft mycket frånvaro på senaste tiden. Det har varit dagar då jag har kommit hem och varit dödstrött och jag har fått lägga mig och sova men det har ändå funkat.

Det gäller att fortsätta på denna inslagna linje.

En annan sak som gläder mig mycket är att jag har känt väldig tillfredsställelse av att lyssna på musik på de högtalare jag lyckades fynda för en billig peng på blocket. Jag har flera vinylskivor på ingång:
1. Yield av Pearl Jam
2. Förhandsbeställt The Optimist av Anathema som kommer ut den 10 juni
3. Kind of Blue med Miles Davis (kanske världens bästa jazzskiva genom tiderna)
4. Förhandsbeställt To the Bone av Steven Wilson som kommer ut den 10 augusti

Dessa ser jag mycket fram emot att lyssna på. Musiken hjälper mig otroligt mycket och skänker otroligt mycket energi, både när jag är glad och ledsen.

Anathema - The Optimist 

Steven Wilson - To The Bone

Mistakes and regrets

Jag önskar att jag vore klokare och inte hade gjort en del saker. Men ibland vet man helt enkelt inte bättre och har svårt att sätta sig in i hur andra människor tänker. Utan att nämna några namn och utan att avslöja några detaljer så finns det speciellt en människa jag känner att jag inte har behandlat väl. Jag har väl heller inte gjort något riktigt hemskt. Och kanske kan man ursäkta och förstå mitt beteende. Jag kan omöjligt be hen om ursäkt. Tror varken att den hade betytt särskilt mycket och dessutom har jag redan försökt be om ursäkt och lovat att inte göra om samma sak men sen gjort det igen. Nu undrar säkert läsaren vad det handlar om. Låt mig säga att det handlar om ett brustet förhållande och att jag har haft svårt att släppa taget. Alltså jag har aldrig varit våldsam eller hotfull mot hen. Men jag har nog varit lite för ihärdig i mitt försök att skapa kontakt med hen. Även om jag själv kan tycka att det har varit ganska harmlöst så misstänker jag att det kanske har varit mer skadligt än vad jag har kunnat förstå. Det är svårt att göra saker ogjorda men jag ska i alla fall  göra mitt bästa för att lämna hen bakom mig på riktigt även om det fortfarande knappast går en dag utan att jag tänker på hen. Kanske måste det helt enkelt gå ännu mer tid. För tiden läker väl eller åtminstone lindrar alla sår?

Resist temptation

Nu är jag tillbaka på facebook. Föll till föga där. Vad ska jag säga annat än att det var väntat. Men jag ska verkligen försöka undvika att glida ner i samma tidsslukande fälla igen. Jag vågar inte föreställa mig hur mycket tid jag har ödslat på facebook genom åren. Det fanns dock några saker som jag definitivt saknade och det handlade mest om följande tre saker
1. De grupper jag har varit rätt aktiv innan med folk som delar samma intresse, i mitt fall HiFi.
2. Evenemangsinbjudningar.
3. Messenger för att hålla kontakt med folk.

Allt annat som har med facebook att göra kan jag vara utan. Jag har nu 20-talet vänner på facebook och jag tror inte att jag vill särskilt många fler.

Det som jag har märkt är att jag har ett väldigt stort behov av att lägga ut saker som intresserar mig eller om jag har köpt nån ny pryl på facebook eller instagram. Jag förstår inte varför jag bara inte kan nöja mig med att glädjas åt det själv. Varför är det så otroligt viktigt att folk gillar saker på facebook?
Jag vill bort från detta ständiga bekräftelsesökande och bara vara glad åt saker jag har själv. Det är dock väldigt kul om jag t.ex. har köpt nya högtalare om någon kommer förbi och dricker en öl och lyssnar och gläds tillsammans med mig, på riktigt. Det hoppas jag ska bli mer av. Så kom förbi och drick öl och lyssna på musik med mig. :)

Social media isolation

Jag vill leva ett enklare liv och minimera stressfaktorer. En sådan grej var att gå ur sociala medier. Nu har det gått 6 dagar utan facebook, twitter och instagram. Det har gått över förväntan. Har inte saknat det särskilt mycket. Jag funderar på om jag bara skulle strunta i att gå med igen överhuvudtaget. Känner mig lite lugnare och mer harmonisk så visst har det tagit bort en del stress.

Jag vet att det kommer att innebära att jag inte kommer ut lika mycket på olika evenemang. Men kanske är det andra saker än att festa som jag bör fokusera på. Det har blivit många helger på diverse nattklubbar senaste åren i princip varje helg. Det har varit mycket roligt men det finns ju annat att göra i livet. Det har också varit en del negativt med det också. Alkoholintaget har varit emellanåt varit rätt stort. Man har totalt vänt på dygnet. Det har gjort att man har varit trött sedan på måndagen och ibland även ända in på tisdagen. Det som känns som viktigt är att göra mer för att långsiktigt må bra. Jag känner t.ex. nu att jag måste ta tag i träningen igen och att verkligen se till att komma ut mer i naturen. Det är högsommarvärme just nu och allt är så himla fint ute.

Men jag tycker väldigt mycket om att sitta hemma och bara lyssna på musik. Sitta i mina egna tankar med balkongdörren öppen och inte göra så mycket mer.

Jag fyndade ett par riktigt grymma högtalare på blocket samt en förstärkare och cd-spelare från Yamaha. Högtalarna är ett par svenskbyggda QLN Qubic 222 som jag måste säga är bland de bästa högtalare jag har ägt och kostade löjligt lite i förhållande till hur bra de är.

Det är en ren njutning att lyssna på musik genom dessa och min Arcam A29 förstärkare, via Tidal/Roon och min Arcam irDAC II. Mina KEF LS50 har jag kopplat till datorn och Yamaha-förstärkaren och fungerar nu som monitorer. Riktigt trevligt ljud som fyller hela rummet blir det.

Jag jobbar mycket på att känna mig tillfreds med mig själv, min situation och att skynda lite långsammare och jag tycker att det onekligen går framåt. Men som alltid så innebär livet toppar och dalar. Just nu pekar dock kurvan onekligen brant uppåt.

QLN Qubic 222, fantastiska svenska högtalare!

Facebook Detox

Jag finns inte längre på facebook, instagram eller twitter. Dessutom funderade jag ett bra tag om jag skulle göra den här bloggen helt privat så att bara jag själv och några få utvalda skulle få läsa. Det finns en del jag har skrivit här som kanske kan verka lite väl personligt. Men å andra sidan, det är väl också det som är hela denna bloggens styrka. Just att den är så  pass personlig. Dessutom känns det som att jag på något sätt ändå vill nå ut med mina tankar och kanske är denna bloggen det bästa sättet. Här ger jag mig själv möjligheten att nyansera bilden lite i stället för korta statusuppdateringar om allt möjligt skit som egentligen är rätt ointressanta. Det som jag verkligen bryr mig om brukar hamna på bloggen. Jag har gått social media "cold turkey" nu sen i söndags. Varför? Jag kände att det var negativt på så många plan men om man ska sammanfatta det så handlar det om följande:

1. Tar upp väldigt mycket tid till väldigt lite nytta
2. Datainsamlingen som facebook sysslar med är obehaglig. Det är inte bara facebook som gör det. Säkerligen gör google, apple och microsoft samma sak. Men det är inte lika lätt att sluta använda sin iPhone, google som sökmotor eller microsoft windows.
3. Fejknyheter och facebook-troll. Jag ville  avskärma mig från allt skit som dyker upp på facebook. Om jag ska läsa nyheter vill jag läsa det från pålitliga källor från seriösa nyhetsredaktioner. Det sprids så mycket rena lögner på facebook. Dessutom kan man bli trött på hur folk kan bete sig bland kommentarerna.
4. Jag precis som många andra har lagt upp en massa privata bilder hos facebook. Jag vill inte att facebook ska ha tillgång till dem. Jag känner att man inte har kontroll över sina bilder man lägger upp där.
5. Jag känner inget behov längre att posera, skryta och göra mig till offentligt. Jag känner heller inget behov att berätta för alla om hur bra eller dåligt jag mår.
6. Den polerade, tillrättavisade bilden som många visar utåt på facebook är självklart inte den korrekta bilden av person, det tror jag de flesta fattar men om det är den enda bilden jag har av folk och aldrig nånsin träffar dem i verkligheten så vad har de då för egentligen för relevans för mig?
7. Det jobbigaste jag vet är nästan mängden information och budskap som man får. Jag känner inte riktigt att jag hinner med och processa allt, allt bara swishar förbi en i ett konstant flöde med information som aldrig tar slut och som dessutom suger in en som en drog.

Skulle säkert kunna kunna komma på fler punkter. Om jag går med i facebook igen, för risken är ändå rätt uppenbar att det kommer att hända, så kommer jag att begränsa det genom att inte gilla mer än absolut nödvändigt med sidor, bara ha vänner på facebook som jag faktiskt träffar i verkligheten samt inte alls lägga upp bilder och en massa statusar i tid och otid. Jag misstänker att jag framförallt kommer att sakna att ha koll på alla evenemang som kan vara roliga/intressanta att gå på. Men just nu ger jag fan i att facebooka ett bra tag.

Att trivas med ensamhet

Jag börjar så sakteliga tycka att det är OK med att leva så här ensamt. Jag har känt mig ganska avtrubbad och som att jag har slutat bry mig lite om de saker jag brydde mig över mycket innan. Jag har bara mig själv att förlita mig på. Ska jag vara riktigt ärlig så är jag inte särskilt nöjd med något i mitt liv överhuvudtaget. Och däri ligger problemet. Jag kan liksom aldrig bli nöjd vad jag än gör. Jag har helt enkelt för höga krav på mig själv och andra och därmed är jag konstant olycklig. Vad jag har lyckats åstadkomma är liksom inte bra nog. Mina vänner är inte tillräckligt vänskapliga, min lägenhet är inte tillräckligt fin, mitt jobb är inte tillräckligt stimulerande osv. Men hur kan man ställa sådana höga krav? Inget jag någonsin har gjort har varit tillräckligt bra. Men vad är bra nog? Jag kan liksom inte ens föreställa mig ett liv där alla mina krav hade infriats. Tror inte att ett sådant liv existerar. Jag gör det enkelt för mig genom att säga att jag inte känner mig hemma i det här samhället, att jag känner mig som en främmande fågel i  mitt eget hemland. För realiteten är att jag är här, här och nu. Vad kan jag göra för att känna mig hemmahörande, att känna att jag har hittat min plats, att ha hittat hem? Det vet jag inte och jag vet heller inte hur jag ska ta reda på det.

Det är skönast att bygga en slags förljugen och förenklad bubbla att röra sig i. Det tror jag många gör för att överleva. Jag försöker bygga en ensam bubbla och ärligt talat vet jag inte om jag ens vill att någon ska dela den med mig. Jag vill nog leva ensam, ifred och förbli den kuf jag är, utan något störmoment.

Vägen fram

Senaste tiden har varit galen. Jag har betett mig rätt galet och det inser jag så här i efterhand. Det insåg jag ju även när jag betedde mig galet. Vad är det då som driver en till att ta galna beslut? Beslut som man på förhand känner på sig är negativa för en. Jag har kanske dålig impulskontroll. Jag skulle inte vilja säga att jag har det. Jag kan kontrollera impulser. När jag mår bra. Då gör jag inte samma misstag. Men nu är jag återigen på väg uppåt. Jag har fått utstå en hel del kritik mot mitt handlande. Kritik som faktiskt biter och jag tar åt mig av. 

I slutändan så klarar man mer än vad man tror. När man tror att energin är slut så finns det mycket mer att hämta. Det gäller att försöka tvinga sig igenom vissa situationer, att trots ångest helt enkelt med vilja och uthållighet kämpa. När man har valt den rätta vägen och gjort rätt val tillräckligt många gånger börjar man må bättre. 

Det är bara det att jag önskar att jag hade mer stöd på vägen. Det har jag inte. Min kamp får jag föra själv utan att någon egentligen kan erbjuda stöd. Jag söker stöd på fel ställen, från folk som inte kan ge mig det. De läkare och psykologer jag har träffat har tyvärr inte visat sig kunna erbjuda det stöd jag har behövt. Så det gäller att försöka så gott man kan själv och aldrig ge upp.

Det är naturligtvis dags att gå och lägga sig. Klockan är 22.11. Att gå  och lägga sig i tid är ett sätt att kämpa, trots att jag helst av allt gärna skulle vilja vara uppe 2-3 timmar till. Att komma till ro är något som går att göra. Ett sätt är att skriva av sig lite. Det har jag gjort nu. Och fortfarande är detta den ensammaste bloggen på webben. 

Godnatt.

Ambitioner

Jag blir lätt opepp och lägger ner projekt som jag har tagit för mig när jag känner att de liksom har spelat ut sin roll. När energin att lägga ner på dem är för stor för att ge mig resultat som jag vill ha, Syftet med att göra saker är ju för det mesta att ge en någon slags lycka.
Men jag orkar inte kämpa, dag för dag. Jag kapitulerar ofta. Jag vill liksom inte leva ett liv där jag ständigt och jämt hamnar i en situation där orken tar slut.

Även om den senaste läkaren jag var hos påstod att jag inte är deprimerad utan lider av ångest och stress-syndrom så är min livssyn egentligen ganska mörk. Jag har så länge jag kan minnas inte känt mig välkommen i det här samhället. Egentligen i inget samhälle alls. En vilsen själ som irrar runt planlöst.

Jag vill inte gå till mitt jobb imorgon. Jag fick reda idag att jag har en utbuktande disk i ryggen som skapar bensmärta när jag rör på mig mycket. Så fort jag jobbar och lever mitt vanliga liv så får jag ont.

Jag behöver bli sjukskriven igen tror jag. Men det finns ingen garanti för att mitt liv blir bättre bara för att jag sjukskriver mig. Jag känner mig tömd på energi men framförallt känner jag mig ensam, trots att jag umgås med folk konstant. Jag vill bli älskad men bristen på kärlek är ibland otroligt påträngande. Som att allt jag gör, allt vad jag kämpar för är bara för mig själv och eftersom jag knappt gillar mig själv längre så känns det inte roligt att mitt liv endast kretsar kring mig själv. Det blir rätt trist i längden.. Jag behöver nån i mitt liv att kämpa för, någon att ösa kärlek över. En familj. Men herregud vad svårt just detta är att uppnå. Jag har träffat tjejer som har visat mig intresse men jag har inte kunnat återgälda deras intresse. Har liksom lyckats förstöra det för mig rätt bra.
Jag är på något sätt fast i ett moment 22 och jag ser inte riktigt någon utväg. Min energi är slut.

Sara, om du läser det här så vill jag bara säga att jag saknar dig, saknar dig så oerhört mycket...

In a world where everyone is an island, I find myself waiting at the shore

Alla människor är som öar
Det finns vatten runtomkring öarna
Det kan vara sjöar som ibland är så stormiga
Så att de inte går att bygga broar till andra öar
Världen runtomkring är vattnet
Den är luften vi andas och
känslorna som blandas med luften
På öarna ryms det som vi har inom oss

Den gången du når en annan människa
De gångerna bildas en bro
Vårda den och gör den stark
Se till att underhålla dess fackverk

Stormarna lär komma
Träet på bron kan börja vittra
Men om bron används och underhålls
Då kan den hålla i flera tusen år.

Sinnesro

Att leva och känna en inre frid, sinnesro och ett liv utan ångest, är det möjligt?

Jag tror ibland att det är omöjligt. Att känna sig avslappnad och lugn är nog något som många eftersträvar, däribland jag. Det samhället jag och alla andra är en del av verkar vara skapat för att stressa människor, att få dem att känna sig jäktade, ofullkomliga och otillräckliga. Åtminstone verkar stressnivån på många jag känner och mig själv inkluderat vara hög. De gånger jag känner mig stressad är de gånger jag känner att jag har gjort mig impopulär på grund av mina brister. Att folk inte tycker om mig för den jag är och när jag lever över mina ekonomiska tillgångar. Kan jag bli uppskattad och älskad trots mina brister? Uppväger mina kvalitéer mina brister? 

Massa funderingar och jag hittar få svar själv. Konstigt nog säger ofta folk snälla saker om mig har jag märkt. Men det är precis som jag inte tar till mig av beröm längre. 

Well, livsfilosofin jag förespråkar är stoicism och att vara öppen, aldrig skämmas för den man är och bry sig om sina närmaste och att tro på mänskligheten och kärleken. Om det är jag så övertygad att det knappt finns något som kan få mig om att bli exempelvis nihilist eller hedonist. Men om någon annan skulle bedöma mig och mitt sätt att tänka och agera så kanske jag skulle bli ansedd som just nihilist och hedonist. Jag lever för att njuta och jag tror inte på så mycket alls i själva verket, egentligen har jag nog tappat hoppet om mänskligheten och andligheten och jag lever endast för att skapa njutning för mig själv. Men nu råkar mitt yrke handla mycket om att vara ett stöd för andra och jag finner ju någon slags tillfredställelse i det. Och jag är väldig intresserad av politik som ett sätt att föra mänskligheten vidare och skapa ekonomiskt välstånd, trygghet och en hållbar utveckling. Så helt nihilistisk och hedonistisk är jag nog inte.

Enough raljerande. Är rätt trött på mig själv. Vill ägna min tid på musik nu. Ska skapa någon slags technomix nu tänkte jag.

Hearbeat, unbroken

Jag inleder med en lite småcheesy video till en låt som jag tycker är fin. 

Jag tvivlar ibland på kärleken och
speciellt vid sådana tillfällen har jag svårt att sätta ord på mina känslor. Ibland har jag otroligt mycket tankar, känslor och allt bara samlar sig inom mig. När jag inte åt medicin resulterade det ofta i svår ångest. Nu är det hanterbart. Men jag är samtidigt väldig trött, just nu i alla fall. Ibland tror jag att jag återigen har fått problem med min sömnapné. Det är nog inte så. Min apple watch säger att jag går typ 15000 steg om dagen och rör på mig väldigt mycket under en arbetsdag. Det stämmer nog. Jag är väldigt aktiv. Känner inte så stor hunger längre så jag äter mindre, går ner i vikt.

Jag har fått rå om mig själv nu när jag har varit sjukskriven. Det genom att skapa en mer trivsam situation för mig här hemma. Jag köpte en DJ-controller på vilken jag skapar lite mixar, ett akvarium med kampfiskar, en apple watch och bluetooth-lurar, en förstärkare och högtalare och så en Hundkoja, en mini alltså. Alla de sakerna har kostat en hel jäkla del pengar, pengar som jag har lånat av banken naturligtvis. In blanco lån med hög ränta, fördelat på många månader. Det är priset för en depression. Har jag fått "rätt" vård? Jag tror den enda vården man kan få när man är deprimerad som verkligen funkar är kärlek, vänskap och omtanke. Det är liksom det enda som behövs för mig i alla fall. Men två av mina bästa vänner har svåra perioder samtidigt som jag själv också har det. Det är svårt att både vara stöd och få stöd samtidigt men det är så det är att leva ibland. En kamp för att orka vara ett stöd och samtidigt vara en som är i stort behov av stöd själv. Ensam efter långa arbetspass sitter man i sin lägenhet och försöker ägna sig åt eskapism. Ikväll funkade det bra. Jag köpte en ny fisk till mitt akvarium, drack en öl och tittade på Homeland. Det fick mig att må ganska bra.

En kväll nyligen var jag och två vänner på en klubb i Malmö. Där träffade jag en kompis eller bekant kanske man kan kalla henne,  hon hade fått helt fel bild av mig, hon trodde att jag var någon annan. Den andra Daniel som hon trodde att jag var, var tydligen väldigt attraktiv eftersom hon ville inleda något med mig. Det blev lite för mycket för halvdeprimerade Daniel, som klappade ihop totalt kapitulerade i stället för att ta emot henne med öppna armar, intressera sig för henne och låta henne bli en del av mitt liv. Kunde aldrig föreställa mig att hon ens skulle tänka tanken att jag var attraktiv, eftersom jag själv anser henne vara bland de trevligaste och vackraste människor jag har träffat. Kanske var det medicinen som gjorde att jag inte kunde bli attraherad av henne, den verkar ta död på en hel del lust... samtidigt som det skänker en någon slags stabilitet.

Nåväl. Man strävar efter att må så här i livet:

Jag tror ibland(ganska sällan) att jag är bortom räddning. För att räddade, det blir nog en del människor. De måste bli räddade av andra. Själv måste jag vara min egen räddning. Det är jag OK med för tillfället.

Brist på tålamod

Jag har mycket tålamod med människor men är väldigt ivrig med mig själv. Finns nog en psykologisk diagnos för det beteendet. Otroligt vad folk är svåra att nå rent allmänt. Var på ytterligare ett meningslöst match.com singelevent. Jag pratade öppet och länge med en del folk. Men som vanligt blir det liksom inget mer än ett vänskapligt samtal. Hur ska man nånsin hitta den "rätta"? Eftersom jag vantrivs med att vara singel men ändå är såpass luttrad och uppgiven när det gäller relationerna mellan man och kvinna kan jag ju rimligtvis inte hitta en livspartner. Måste ju uppenbarligen vara positivt inställd till livet och allt för att nå dit. Jag bara funderar på vem som är glad och uppåt och positiv hela tiden? Åtminstone måste man nog må bättre än vad jag gör nu för att träffa någon. Well, på tåget hem efter en utekväll där man återigen återvänder till en ensam lägenhet, lite mysfull och ångestfull så är det inte lätt att vara positiv. Cykel imorgon till jobbet? Jodå. Det blir väl inga problem. :)

Lycka!?

Första resan till jobbet på cykeln gick ju rätt bra. 18.9 km. Var svettig men riktigt pigg hela dagen efteråt. Det var en hel del strul med gpsen som inte ville visa "rätt" väg hur jag än gjorde och massa problem med hörlurar som snodde sig osv. Men annars gick det ju fint. Tufft med uppförsbackar osv så klart men ändå fullt genomförbart! Även hemresan gick fint, dock i väldigt stark motvind större delen av tiden. Folk fick leda cykeln och gå på grund av vinden men inte jag. Jag kämpade på. På vägen hem köpte jag nya bluetooth-hörlurar. EARIN M1. Kommer att skriva en liten rencension på bloggen när jag har använt dem mer. Första intrycket är dock helt fenomenalt! Googla dem ifall du är nyfiken. Klart ett bra alternativ till Apples Airpods.

Nu ska jag spela Warhammer: Dawn of War Soulstorm med min polare. Skriver kanske lite
 imorgon!