Att trivas med ensamhet

Jag börjar så sakteliga tycka att det är OK med att leva så här ensamt. Jag har känt mig ganska avtrubbad och som att jag har slutat bry mig lite om de saker jag brydde mig över mycket innan. Jag har bara mig själv att förlita mig på. Ska jag vara riktigt ärlig så är jag inte särskilt nöjd med något i mitt liv överhuvudtaget. Och däri ligger problemet. Jag kan liksom aldrig bli nöjd vad jag än gör. Jag har helt enkelt för höga krav på mig själv och andra och därmed är jag konstant olycklig. Vad jag har lyckats åstadkomma är liksom inte bra nog. Mina vänner är inte tillräckligt vänskapliga, min lägenhet är inte tillräckligt fin, mitt jobb är inte tillräckligt stimulerande osv. Men hur kan man ställa sådana höga krav? Inget jag någonsin har gjort har varit tillräckligt bra. Men vad är bra nog? Jag kan liksom inte ens föreställa mig ett liv där alla mina krav hade infriats. Tror inte att ett sådant liv existerar. Jag gör det enkelt för mig genom att säga att jag inte känner mig hemma i det här samhället, att jag känner mig som en främmande fågel i  mitt eget hemland. För realiteten är att jag är här, här och nu. Vad kan jag göra för att känna mig hemmahörande, att känna att jag har hittat min plats, att ha hittat hem? Det vet jag inte och jag vet heller inte hur jag ska ta reda på det.

Det är skönast att bygga en slags förljugen och förenklad bubbla att röra sig i. Det tror jag många gör för att överleva. Jag försöker bygga en ensam bubbla och ärligt talat vet jag inte om jag ens vill att någon ska dela den med mig. Jag vill nog leva ensam, ifred och förbli den kuf jag är, utan något störmoment.