Vägen fram

Senaste tiden har varit galen. Jag har betett mig rätt galet och det inser jag så här i efterhand. Det insåg jag ju även när jag betedde mig galet. Vad är det då som driver en till att ta galna beslut? Beslut som man på förhand känner på sig är negativa för en. Jag har kanske dålig impulskontroll. Jag skulle inte vilja säga att jag har det. Jag kan kontrollera impulser. När jag mår bra. Då gör jag inte samma misstag. Men nu är jag återigen på väg uppåt. Jag har fått utstå en hel del kritik mot mitt handlande. Kritik som faktiskt biter och jag tar åt mig av. 

I slutändan så klarar man mer än vad man tror. När man tror att energin är slut så finns det mycket mer att hämta. Det gäller att försöka tvinga sig igenom vissa situationer, att trots ångest helt enkelt med vilja och uthållighet kämpa. När man har valt den rätta vägen och gjort rätt val tillräckligt många gånger börjar man må bättre. 

Det är bara det att jag önskar att jag hade mer stöd på vägen. Det har jag inte. Min kamp får jag föra själv utan att någon egentligen kan erbjuda stöd. Jag söker stöd på fel ställen, från folk som inte kan ge mig det. De läkare och psykologer jag har träffat har tyvärr inte visat sig kunna erbjuda det stöd jag har behövt. Så det gäller att försöka så gott man kan själv och aldrig ge upp.

Det är naturligtvis dags att gå och lägga sig. Klockan är 22.11. Att gå  och lägga sig i tid är ett sätt att kämpa, trots att jag helst av allt gärna skulle vilja vara uppe 2-3 timmar till. Att komma till ro är något som går att göra. Ett sätt är att skriva av sig lite. Det har jag gjort nu. Och fortfarande är detta den ensammaste bloggen på webben. 

Godnatt.