Jag blir lätt opepp och lägger ner projekt som jag har tagit för mig när jag känner att de liksom har spelat ut sin roll. När energin att lägga ner på dem är för stor för att ge mig resultat som jag vill ha, Syftet med att göra saker är ju för det mesta att ge en någon slags lycka.
Men jag orkar inte kämpa, dag för dag. Jag kapitulerar ofta. Jag vill liksom inte leva ett liv där jag ständigt och jämt hamnar i en situation där orken tar slut.
Även om den senaste läkaren jag var hos påstod att jag inte är deprimerad utan lider av ångest och stress-syndrom så är min livssyn egentligen ganska mörk. Jag har så länge jag kan minnas inte känt mig välkommen i det här samhället. Egentligen i inget samhälle alls. En vilsen själ som irrar runt planlöst.
Jag vill inte gå till mitt jobb imorgon. Jag fick reda idag att jag har en utbuktande disk i ryggen som skapar bensmärta när jag rör på mig mycket. Så fort jag jobbar och lever mitt vanliga liv så får jag ont.
Jag behöver bli sjukskriven igen tror jag. Men det finns ingen garanti för att mitt liv blir bättre bara för att jag sjukskriver mig. Jag känner mig tömd på energi men framförallt känner jag mig ensam, trots att jag umgås med folk konstant. Jag vill bli älskad men bristen på kärlek är ibland otroligt påträngande. Som att allt jag gör, allt vad jag kämpar för är bara för mig själv och eftersom jag knappt gillar mig själv längre så känns det inte roligt att mitt liv endast kretsar kring mig själv. Det blir rätt trist i längden.. Jag behöver nån i mitt liv att kämpa för, någon att ösa kärlek över. En familj. Men herregud vad svårt just detta är att uppnå. Jag har träffat tjejer som har visat mig intresse men jag har inte kunnat återgälda deras intresse. Har liksom lyckats förstöra det för mig rätt bra.
Jag är på något sätt fast i ett moment 22 och jag ser inte riktigt någon utväg. Min energi är slut.
Sara, om du läser det här så vill jag bara säga att jag saknar dig, saknar dig så oerhört mycket...
No comments:
Post a Comment