Hearbeat, unbroken

Jag inleder med en lite småcheesy video till en låt som jag tycker är fin. 

Jag tvivlar ibland på kärleken och
speciellt vid sådana tillfällen har jag svårt att sätta ord på mina känslor. Ibland har jag otroligt mycket tankar, känslor och allt bara samlar sig inom mig. När jag inte åt medicin resulterade det ofta i svår ångest. Nu är det hanterbart. Men jag är samtidigt väldig trött, just nu i alla fall. Ibland tror jag att jag återigen har fått problem med min sömnapné. Det är nog inte så. Min apple watch säger att jag går typ 15000 steg om dagen och rör på mig väldigt mycket under en arbetsdag. Det stämmer nog. Jag är väldigt aktiv. Känner inte så stor hunger längre så jag äter mindre, går ner i vikt.

Jag har fått rå om mig själv nu när jag har varit sjukskriven. Det genom att skapa en mer trivsam situation för mig här hemma. Jag köpte en DJ-controller på vilken jag skapar lite mixar, ett akvarium med kampfiskar, en apple watch och bluetooth-lurar, en förstärkare och högtalare och så en Hundkoja, en mini alltså. Alla de sakerna har kostat en hel jäkla del pengar, pengar som jag har lånat av banken naturligtvis. In blanco lån med hög ränta, fördelat på många månader. Det är priset för en depression. Har jag fått "rätt" vård? Jag tror den enda vården man kan få när man är deprimerad som verkligen funkar är kärlek, vänskap och omtanke. Det är liksom det enda som behövs för mig i alla fall. Men två av mina bästa vänner har svåra perioder samtidigt som jag själv också har det. Det är svårt att både vara stöd och få stöd samtidigt men det är så det är att leva ibland. En kamp för att orka vara ett stöd och samtidigt vara en som är i stort behov av stöd själv. Ensam efter långa arbetspass sitter man i sin lägenhet och försöker ägna sig åt eskapism. Ikväll funkade det bra. Jag köpte en ny fisk till mitt akvarium, drack en öl och tittade på Homeland. Det fick mig att må ganska bra.

En kväll nyligen var jag och två vänner på en klubb i Malmö. Där träffade jag en kompis eller bekant kanske man kan kalla henne,  hon hade fått helt fel bild av mig, hon trodde att jag var någon annan. Den andra Daniel som hon trodde att jag var, var tydligen väldigt attraktiv eftersom hon ville inleda något med mig. Det blev lite för mycket för halvdeprimerade Daniel, som klappade ihop totalt kapitulerade i stället för att ta emot henne med öppna armar, intressera sig för henne och låta henne bli en del av mitt liv. Kunde aldrig föreställa mig att hon ens skulle tänka tanken att jag var attraktiv, eftersom jag själv anser henne vara bland de trevligaste och vackraste människor jag har träffat. Kanske var det medicinen som gjorde att jag inte kunde bli attraherad av henne, den verkar ta död på en hel del lust... samtidigt som det skänker en någon slags stabilitet.

Nåväl. Man strävar efter att må så här i livet:

Jag tror ibland(ganska sällan) att jag är bortom räddning. För att räddade, det blir nog en del människor. De måste bli räddade av andra. Själv måste jag vara min egen räddning. Det är jag OK med för tillfället.