Got the music in you, tell me why

Här är ett försök att skingra de många tankar i mitt huvud. Som så ofta är det till stor hjälp att skriva ner sånt som ockuperar mitt sinne. Just nu handlar det mycket om döden. Ja, faktiskt. Döden. Min kusin Janusz gick bort för en månad sedan. Jag var bland de sista han talade med. Besökte sjukhuset när han var döende och sov över där en natt för att vara ett stöd för honom. Några veckor sedan var jag på begravning. Det känns på nåt sätt fortfarande overkligt att han är borta. Han insjuknade i cancer som var väldigt aggressiv och spred sig snabbare än man kunde ana. Janusz var en person som stod mig rätt nära. Under hela mitt liv har han funnits där och nu gör han det inte. Märkligt.

Sedan har vi min gamle far. Jag hade kunnat skriva mycket om vad han har betytt för mig. Men det kommer jag nog göra någon annan gång. Det räcker med att säga att många av de positiva sidor jag har, min intelligens och allmänbildning och en hel del annat kommer från honom. För ett par år sedan fick han en stroke som gjorde honom till en annan människa än den jag växte upp med. Det var ett hårt slag. Och nu ligger han på sjukhus med lunginflammation. Jag har varit där varje dag han kom dit utom i lördags då jag helt enkelt inte orkade. Idag mådde han dock lite bättre. Fick mata honom men han åt ganska mycket och kunde i alla fall prata lite med mig. Omöjligt att säga ifall han kommer att repa sig men just nu ser det i alla fall lite ljust ut.

Allt detta gör mig dock rätt ledsen. I mitt liv finns det inte så många människor jag kan söka stöd hos. Väldigt många människor runt mig har antingen gått bort, är sjuka eller deprimerade. Det gäller då för mig att inte dras ner i misären. Trots allt så mår jag under omständigheterna helt OK. Antagligen hjälper den medicinen jag tar mot den värsta ångesten. Vilket gör att jag kan sköta mitt liv rätt bra.

Men jag känner en brist på närhet och kärlek. Jag inbillar mig att allt skulle kännas lite lättare ifall jag hade någon att krama, inte kompiskrama utan så där så att det känns på riktigt och värmer ens hjärta. Naturligtvis får det mig att tänka på mitt ex. När det känns som värst så inbillar jag mig att jag nog aldrig kommer att få uppleva den närhet till en annan person som jag kände när vi var tillsammans. Jag hoppas att det inte är så, utan att jag ändå får uppleva det med någon annan. Men sånt där är omöjligt att säga och just nu känner jag inte att jag har lust att ens försöka ge mig ut på någon slags aktivt sökande av någon att vara med. Jag är så himla trött på allt som har med internetdejting att göra, vilket nog har framgått av tidigare inlägg.

Som så ofta söker jag trösten hos musiken. Just nu har jag snöat in mig på låten "Apocalypse" av Cigarettes after sex:

"You leapt from crumbling bridges watching cityscapes turn to dust
Filming helicopters crashing in the ocean from way above

Got the music in you baby
Tell me why
Got the music in you baby
Tell me why
You've been locked in here forever and you just can't say goodbye

(....)

Oh
When you're all alone
I will reach for you
When you're feeling low
I will be there too
------------------------

Cigarettes after sex - Apocalypse