Ångestbalans

 Jag går runt i en värld som ger mig ångest. De senaste dagarna har varit en utdragen session av ångest på hög nivå. Jag tröstshoppade lite utan att det kostade så mycket. Det gav mig lite glädje. Jag sålde 2 högtalare och fick ett nytt par för samma summa. Sen köpte jag en pickup för 600 kr. Billigt nöje? Allting är relativt. Men det var värt det för mig. Men fick ändå mycket ångest efteråt. Kunde ha sålt högtalarna dyrare och bara tagit pengarna i stället. Men hur kul är det? Marek och min mor och jag satt och lyssnade hela kvällen. Men när kvällen var över råkade jag i bråk med en vän som jag nu har tagit "paus" ifrån. Mer ångest följde. Nu är jag där igen. Med en spänning i hela kroppen och en tung och obehaglig klump i magen. Intensiteten varierar men den finns alltid där. Tankarna går till S. Ju längre jag lever desto mer ångrar jag vårt uppbrott. Jag är inte färdig med henne. Jag saknar henne varje dag. Det är den bittra sanningen. Men det loppet är kört för länge sen och saknaden har noll mening. Det är bara ångest. Men den kvinnan var en ängel. En så godhjärtad och mild varelse vars like jag inte kommer att hitta igen. Kärleken är blott en chimär. En hägring men svag en förnimmelse om dess existens känner jag ibland och den väcker en förhoppning inom mig som alltid grusas. Men i mitt ångesttyngda hjärta finns en kärlek för S kvar. Jag vet inte om det är äkta kärlek. Vet inte om jag har känt äkta kärlek. Jag vet inte vad det är.

Godnatt. 

En enkel människa

 Jag är en enkel människa. En vanlig person med vanliga behov och vanliga krav.

Jag gillar allt det som alla andra gillar. Jag vill ha god mat, fina saker och kärlek.

Jag har känt mig ensam, övergiven och nu står jag med en massa ansvar över min egen och min mors situation. Folk vill sätta käppar i hjulet. Jag tänker inte låta någon förstöra vad min mor, far och farfar har byggt upp.

Mitt föräldrahem ska säljas. Så många dåliga minnen därifrån. Så mycket smärta. Imorgon kommer en man som ska köpa alla saker som är kvar. Allting smärtar. Det smärtar inte mindre för att jag skriver det här. För att jag kan berätta, förklara men ingen kommer någonsin att förstå, hur det känns, när ens närmaste försvinner i sjukdom och död och den enda friska och starka som finns kvar är jag och jag ska räcka till för dem alla. Folk har upplevt värre saker och kanske kan de försöka förstå. Men alla människor är öar och det enda vi kan göra är att försöka bygga broar mellan dem.

Men jag vill inte ha någons medkännande eller att någon ska tycka synd om mig. Jag vill inte ha någonting alls från någon eftersom ingen kan någonsin motsvara vad jag skulle vilja ha. Det existerar inte för mig. Och vad jag vill ha är irrelevant. Jag kan aldrig tvinga någon till något. Musiken är den enda trösten som finns och sen finns psykofarmakan som lindrar. Det finns de som hjälper men jag behöver inte deras hjälp. Deras hjälp räknas inte. Den betyder ingenting, jag skäms snarare för att jag tar emot den. Jag låter hård men jag hade hellre klarat mig själv. Om någon samlar ihop mina saker i min smutsiga gamla lägenhet så känns de som de inkräktar på min privata sfär. Vill inte att någon ska se. Jag vill att de ska se mina goda sidor. Inte en flyttröra.

Så jag måste stå stoisk ensam och stark och aldrig ge upp. För min egen och min mors skull. 

Dystopi

 Vi lever i en dystopi. Varför dystopi? Ja, för mig är det rätt glasklart. Det är inte det att vår värld har blivit förstörd av politiska krafter. Nej, det är ett välståndets dystopi. Ju mer jag lever desto mer inser jag att det inte är möjligt för en person att leva ett liv enligt ens eget tycke och smak. Allt man gör är att på något sätt anpassa sig efter andra människor eller samhällets normer, vilket gör en olycklig och anpassar man sig inte blir man också olycklig. Det som krävs är heller inte mer frihet, för då blir man vilsen och vet inte vad man ska göra.

Allting pekar åt ett håll. Jag kan anpassa mig men då känner jag mig ofri och om jag inte anpassar mig så blir jag något av ett unikum som man inte kan räkna med. Tar jag mig för stora friheter så känner jag mig ofri för att är det något som gör mig rådvill är om jag får ta alla beslut själv.

Det låter som jag är vilsen. Det är ju mitt fel att jag känner så här. Jag är egentligen inkapabel till att leva i samklang med det här dystopiska samhälle vi har.

Då får jag väl medicinera eller så får man sätta en diagnos på mig. Men jag känner mig inte sjuk. Jag är bara mig själv. En person som inte hör hemma någonstans. Jag är inte dömd till något eller på förhand uträknad. Allt jag har skapat är skapat utav mig själv. Det enda rättesnöre jag har är samhällets moraliska lagar. De följer jag slaviskt. Annars får jag ännu mer ångest.

Och det är inte samhället som sätter gränserna för mig. Det är min ångest inför samhället. Jag hatar inte samhället men det ger mig ångest. Ångest över att behöva finnas i det men lika mycket ångest när jag känner mig utanför samhället.

Så följaktligen borde jag inte existera. Men att begå självmord känns ju lite magstarkt. Jag har ändå blivit satt här för att uträtta något. Vad detta något är vet jag inte. Jag tror inte jag kommer att avla några barn. Men vem vet, allting kan ändras redan imorgon, problemet är att det inte fungerar så. Samhället kräver något av dig och när du inte längre levererar blir du satt i marginalen och får därmed en stor uppförsbacke. Inga genvägar bjuds och när du väl är där, på samhällets marginal är det tufft att bli en del av det riktiga samhället, mainstreamsamhället om man så vill.

Jag hör inte hemma i mainstreamsamhället, ej heller på marginalen. Jag är inte en del av eliten och jag har inte kapaciteten att vara det, inte med min ångest och jag är inte säker på att jag hade trivts bland eliten heller.

Så här är jag. Alltid nån annan stans än där jag borde eller ville vara.

Lycka

 Jag läser lite om det här vad vi kallar "lycka". Freud sa nåt i stil med att det inte förefaller vara skapelsens plan att vi människor ska vara lyckliga.

Ändå är det så att vi ägnar stor del av vår tid att söka lyckan med så lite ansträngning som möjligt. Vissa människor är mer målmedvetna och lägger ner mycket ansträngning för att nå till en punkt då de känner sig "lyckliga" eller åtminstone lyckligare.

Jag menar att det är lönlöst. Det enda vi kan göra är att göra det vi trivs med att göra. Trivsel är inte samma sak som lycka. Trivs vi så mår vi bra. Men vi kanske inte är lyckliga på det sättet som vi målar upp hur det ska bli när vi egentligen uppnått lycka.

Jag trivs med min situation. Ja, just för tillfället. Jag är arbetslös men mår just nu ganska bra. Känner jag mig lycklig? Nej, men saker är OK. Gott så. Om skapelsens plan snarare ville att vi skulle känna trivsel och vara nöjda är jag med. Men lycka är inget att söka efter, den kommer i små korta stunder och gärna låter den oss sukta efter mer, det blir som en drog. Så om drogen handlar om eskapism, så är den då negativ?  Men jag tror inte på eskapism. "Att fly verkligheten". Det går inte att fly verkligheten. Vad man i stället kan göra är att ha ett gott förhållningssätt till verkligheten. Och när man övar sig till att acceptera verkligheten precis som den är och tänker att den "inte är så dålig ändå" och att vi tränar oss på att leva i nuet men uan att döma oss själva för hårt, då tror jag man är på spåret till att känna sig "nöjd" med sin tillvaro.

Men det gäller att göra aktiva val. Och att sätta upp realistiska mål. Att lägga för stor press på sig själv leder till misär.

Meningen med livet handlar om vad jag kan bidra med till den här världen, för att göra den bättre.  Men bryr sig världen om vad du gör? Ja, uppenbarligen eftersom nästan allt det man omger sig med, är skapat av en människa som gjorde saken lite bättre för dig. Någon har skapat mobiltelefonen jag håller i min hand, någon skickade ett fint sms på den som gjorde mig glad, någon har konstruetat värme i min lägenhet så jag slipper frysa. Man kan åstadkomma mycket som är av värde till andra och en själv. Men blir man för besatt av sitt eget sökande efter lycka missar man ofta att lyckan finns att finna i de små fina stunder av glädje man kan känns varje dag. Som att ha en mobil eller en mjuk kudde. Bara en sån sak.

Över medel

 Jag är ingen medelmåtta. Jag är över medel. När man är över medel är man i en ständig rörelse.

Eller i alla fall hjärnan är i ständig rörelse, men jag kan inte bli stor och ärevördig. Nej, jag kommer ju lyckas i livet med inte så stor ansträngning. Eftersom jag är över medel så blir resan lite lättare än medelmåttans, men samtidigt blir den ibland stegvis outhärdlig eftersom jag tvingas stanna upp och invänta medelmåttorna. Men de som är i toppen av samhället. Dem kan jag bara vinka glatt till när min elbil har fått batteritorsk och jag ser dem susa förbi i sina Lamborghinis. Jag kan intet hjälpa att jag är född med ett begränsat intellekt. Jag är ändå glad för det jag har men eftersom min hjärna inte är skapad för att lösa komplexa matematiska problem eller hur man fifflar med pengar på aktiemarknaden så blir jag satt i en hyresrätt med skulder på banken.

Är det min hjärnas fel? Ja, men mest av allt är det mina karaktärsdrag som sätter käppar i hjulet. Eftersom jag är produkten av en över medel och en under medel så blir mina karaktärsdrag smittade av den som är under medel. Ett mirakel att jag inte är bara är en medelmåtta. De två borde ju ha tagit ut varandra. De tog ut varandra på andra sätt. Sakta men säkert degenererade de varandra till demens.

Men här är jag. Och du kan inte stoppa mig. Inte ens jag själv. Jag plöjer och jag sår. Sedan växer det ut en vacker men lite anemisk blomma ut. Blomman söker sprida sitt pollen men det blåser åt fel håll. Min art kommer att dö ut. Kalla det naturligt urval eller slumpen. Jag kallar det kosmisk rättvisa.

Transparent Darkness

Genom mörkret kan jag urskilja en väg. Genom svåra vedermödor och genom en ensam vandring i natten. Man måste skärpa sina sinnen men långt där borta skymtar en stad i ljus.

Den är ändå så långt borta. Jag når bara dit, till den där vägen, om jag anstränger mig så hårt att tårarna är nära och jag dryper av svett. Kanske är staden verkligen fylld av ljus. Kanske är ljuset falskt, en hägring. Och i så fall är jag förlorad för alltid.

Jag sätter inte mitt hopp och förtroende till någon. Vissa människor behöver en stöttesten. Jag har bara mig själv. Ja, en stöttesten kanske jag har men då är den inte en metaforisk sådan. Utan en riktigt sten som jag eventuellt kan luta min tunga kropp och sinne emot. Stenen kan i fantasin bli varm när det känns kallt. Men bara i fantasin. I verkligheten är den kall och hård. Så det gäller att ha en livlig fantasi.

Musik hörs i mina öron. Snart är det gryning och jag har inte hört något annat än musik. Jag har inte känt något annat än trumvirvlar och anslag på strängar. Inte förlyttat mig en meter. Men ändå tagit mig igenom ännu en natt. 

Dagen kommer bjuda på ytterligare en lång rad av prövningar. Men staden lurar långt där borta. Dess blotta existens ger mig hopp. Jag vill dit men för tillfället är det en dimmridå som sänker sig över mig så allt blir grumligt. Sömnen är nära.

Godnatt.

Through shaded woods

Jag lyckas inte hitta en väg genom den hop av problem som omgärdar mig. Trots försök att skapa en genomtränglig väg så trillar jag ändå nästan alltid i diket. Sen ligger jag där, smutsig och ingen tar notis. Jag får ligga där länge och våndas innan jag med ren viljestyrka ensam lyckas kravla mig upp. Sen med ryckiga ben tar jag mig hem, tvättar av mig, men smutsen är så ingrodd att den inte går att tvätta bort. Och stoltheten är hårt stukad. Eländiga, dåliga jag som skulle kunna vara en högt stående medlem av detta ruttna samhälle vi lever i. Men den miserabla dåliga sidan, den som skapar så mycket ofog får tyvärr ta överhanden allt för ofta. Men framåt går det, med ibland riktigt bra dagar men mest en hel del riktigt dåliga tills jag trillar i diket igen.

Jag kan bara leva så här därför att det är så jag funkar. Ingen radikal förändring lär ske därför att varken jag eller någon annan ställer några krav. Jag är liknöjd och kommer leva så här för evigt. Ingen kommer att stoppa mig för det är bara jag som skulle kunna stoppa mig själv men jag vill helst inte alls det. Det är bra så här. Men samtidigt inte alls bra. En ständig gråzon med några få enstaka ljuspunkter.

Godnatt.

Dualismen och gråzonen där emellan.

Jag måste göra vissa saker, för att det ska ske en förändring till det bättre. Just nu går det både åt fel och rätt håll, beroende på hur man ser det. Detaljerna lämnar jag därhän. Tänker inte berätta för hela vida webben även om det bara är en enda person som alltid läser den här bloggen, du vet vem det är. Det känns ändå olustigt att berätta allt så här. Men samtidigt vill jag att det ska stå skrivet nånstans. Det känns viktigt. Så jag skriver det här.

Kan säga så mycket som att jag absolut inte mår bra men jag håller på att gå i en riktning som kan innebära en positiv förändring. Vägen dit är lång och jag kommer att få kämpa hårt för att det ska ske nåt verkligen långsiktigt bra.

Oavsett så vill jag inte ha det så här som jag har haft det i åratal och enda vägen att förändra det är att göra det jag tror är rätt, det som jag gör nu.

Jag står som vanligt ensam, utlämnad och utan något verkligt stöd. Men den enda vägen är den ensamma hårda vägen. Att känna att man får stöd på vägen, trots att den är svår, är inte att tänka på. Alla är alltför upptagna med sin egna hårda väg. Så jag får gå den själv. Vart den kommer att bära står skrivet i stjärnorna men något säger mig att det kan bli bra i slutändan.

Love don’t come easy

 No, you just have to wait...

Hur länge ska man vänta? Hur mycket måste man försöka, söka i blindo. Ibland med bestämdhet. Ibland med ljus och lykta. Ibland på fel sätt, ibland är allt rätt men blir ändå fel. I slutändan sitter man ensam med sin katt, tar bort tinder och alla konton på alla dejtingsidor. Man till och med tar bort facebook och Messenger. Man avskärmar sig, börjar med yoga och meditation. Söker djupt inom sig. Ber till Gud. Men så ibland kommer man någon lite nära och tror sig inleda något men det slutar ändå som vanligt i något som inte kändes ”rätt”. Vad är ”rätt”? Vad är kärlek? En sak är säker och det är att jag sällan känner kärlek. Vänskaplig kärlek, jo, kanske det. Men finns det något bortom det? Jag börjar tvivla. Jag vet att jag har otroligt mycket kärlek att ge men det finns ingen som kan ta emot den. Märkligt. Jag är inte ensam om att vara ensam. Så hur kunde det bli så här? Jag tror på ett enkelt svar. Det är att alla snygga människor är upptagna. De mindre attraktiva men ändå intelligenta, som jag, blir kvar därför att vi inte tänker nöja oss med vem som helst. Och fastän vi är mindre attraktiva så är vi ändå kräsna på folks utseende. 

Det är ett jävla skit det där. Kanske bryr man sig mindre om man låter sig kastreras? Då kanske man kan bli munk i stället.

Just nu lyssnar jag på världens bästa musik. The Amazing - Picture You. Det är en ren njutning och tar bort tristessen från livet.

Musiken räddar mig.

Inte längre där

 Jag tänker på dig ofta

Jag kan erkänna det nu
Ibland på fyllan slår jag ditt nummer
Men jag fegar alltid ur
Jag glömde hur man längtar
En konsekvens av att ha allt
Men det finns ingenting som lever här
Sen du försvann
Varför orkar jag aldrig vänta?
It's the story of my life
Men jag hade aldrig ditt tålamod
Jag bara jagade nästa high
Nästa high
Jag bara jagade nästa high

.....

Jag glömde hur man längtar. Jag saknar. Jag saknar och vill så himla mycket.

....

Våra drömmar är som filmer. Filmer vi såg såg som barn. De utspelar sig på natten. Men vi drömmer bara på dagen.

....

På natten händer saker. Men det är aldrig tillräckligt.

Det tangerar ibland någonslags halvdan idyll.

....

Och i mitt huvud repeterar jag tal
Alla misstag, alla dåliga val
Allt ouppklarat går i arv till våra barn

Vi säger samma saker
Försöker hitta nya ord
Men det är alltid samma människor
Som trampar samma gamla jord

....

När ska jag kliva ur mitt skal? För mig finns endast någonslags glädje att hitta i andra människor, relationer. Värme, kärlek och omtanke. Det är målet men otroligt svårt.

...

Du är allt jag vill ha, du är allt jag vill vara.

....

All energi jag ger, all känsla, värme.

Vill jag ha tillbaka.

Annars är allt förgäves. Jag är ingen outsinlig brunn.

Ger jag tillräckligt för att kräva nåt tillbaka?

...

Sommaren kom som ett grymt litet barn
Du sa att nu är det äntligen över
Alla vänner vi har
Well, de få vi har kvar
Är det enda vi egentligen behöver

...

Allt jag behöver är vänskap. Så var min vän. 

...

Vi kommer aldrig vara säkra på vår sak
Vi kommer alltid tveka
Du kommer alltid ha en plats
I mina drömmar, mina minnen som den rätta
Men i bruset är det svårt att höra ljudet av ett annat hjärta

Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha
Om du visste var du skulle skulle du komma dit en dag

....

Vad är jag? Jag vill bara leva fullt ut, inte vara fjättrad av fängelset som heter egot. Kunna se den nakna sanningen i vitögat och vara öppen för den, ta emot 

den och vara stolt. Vara mig själv.

....

Tack för ordet. Tack Kent.

Ångestfri?

Jag har länge lidit av emellanåt svår ångest. Naturligtvis jag funderat en hel kring dess ursprung och vad man kan göra åt den.

I det korta perspektivet så finns för mig endast två saker som lindrar: musik och mat.

Lyssnar jag på musik som jag tycker om blir jag lugnare och ångesten släpper lite.

Samma sak med god mat.

I det långa perspektivet är det svårare. Det enda som egentligen hjälper är att man konsekvent jobbar åt ett håll som tar en nånvart. Det vill säga att man ens handlingar utförs i enlighet med vad som kan resultera i en stabil och trygg tillvaro. Där är två saker avgörande. Relationer och ekonomi. Har man bra och trygga relationer och en välfungerande och stabil ekonomisk situation så mår man bra. Enkelt va?

Nej, för att göra sig av med reptilhjärnans ständiga krav på kortsiktiga belöningar krävs mycket självdisciplin och ”grit”. När jag nu har jobbat på det företaget jag jobbar på har jag mer eller mindre tvingat mig själv att prestera enligt de krav som finns, trots ibland svår ångest och leda. Resultatet? Mindre ångest i längden och en bra känsla när man går hem.

En annan viktig sak är i alla fall för mig att ha ordning och reda hemma samt en trivsam plats att bo på.

Allt det här är väl självklart egentligen och inget konstigt alls. Men det tar verkligen tid att jobba upp den tillvaron man önskar. Det gör de för de allra flesta.

Sen kan så mycket komma emellan och sätta käppar i hjulen.

Nu ska jag jobba vidare efter min lilla paus här. Miles Davis i lurarna. Det känns bra inatt.

Visst känns det som att kärleken väntar?

Jag har inget vettigt att skriva mer. Jag jobbar och jag sliter. Mår riktigt dåligt ibland, ibland riktigt bra.

Men mest dåligt. Som vanligt jobbar jag på att må bättre. Som vanligt känns det ibland hopplöst. Men ikväll, just ikväll satt låttexten till Kärleken väntar av Kent ord som smäck. Det blev soundtracket till mitt liv. Kent är Sveriges tveklöst bästa band. Inget annat band som sjunger på svenska kan få mig att känna igen mig mer än dem.

Jag vet inte om kärleken väntar, men jag hoppas. Det var mest orden Brinn pengar brinn, Jag lovar du betyder nånting, Du orkar ta dig igenom det här, Du räcker till, så var den du är som nästan fick mig att gråta.

Brinn pengar brinn
Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är

Brinn pengar brinn
Jag vet att du är värd någonting
Du är hoppet I ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland

Visst känns det som att kärleken väntar
Visst känns det som att kärleken väntar

Brinn hjärtat brinn
Du vet du kan förändra allting
Det blåser genom staden I natt
Hör du sanningen, den lät som ett skratt

Brinn hjärtat brinn
Vår fiende är rädd om sitt skinn
Det räcker med en gnista ett bloss
Dom skulle vilja vara som oss

Visst känns det som att kärleken väntar
Visst känns det som att kärleken väntar

Visst känns det som att kärleken väntar
Visst känns det som att kärleken väntar

Visst känns det som att kärleken väntar
Visst känns det som att kärleken väntar

-----------

Jag vill sova nu och sen vill jag jobba hårt, på ett jobb som jag tycker om mer och mer.

Sen är det lördag och då ska min födelsedag firas med ett gäng riktiga vänner.

Over and out.

En kommentar om samtiden

Här sitter jag och försöker enas med mig själv om vad som är värt att skriva ner och inte om vad som händer i världen idag. För att det händer saker, det är det ingen tvekan om. Jag försöker förstå och greppa situationen men jag blir inte riktigt klok på det. Kanske är det bästa man kan göra att inte tänka alltför mycket utan bara ta det som det kommer. Jag tänker självklart på Coronaviruset och dess implikationer. Det har spritt sig över i princip hela världen och det är många, framförallt äldre, som dör. Många länder har infört hårda restriktioner men Sverige har hittills valt något mildare former. Folksamlingar på mer än 50 personer förbjuds, vilket om det fortsätter, gör att många inte kommer att kunna fira sin student som man brukar göra i det här landet. 36000 människor har skrivit har blivit arbetslösa nu i mars. Siffran kommer förmodligen att öka. Regeringen jobbar på olika stödpaket. Man tar bort karensdagen och förbättrar A-kassan bland annat.

Jag är inte rädd för min egen del. Jag är ung och har ett bra immunförsvar. Om jag blir smittad kommer jag med största sannolikhet att klara mig. Det är de med svagt immunförsvar, både unga och gamla jag är orolig för. Min moster som bor på ålderdomshem och min mor som bor ensam. Båda är runt 80-år gamla.

Jag tror att innan årets slut kommer det att finnas ett vaccin som är såpass bra att det kommer att minimera risken för en långvarig Corona-kris. Och vem vet, kanske har vi sett kulmen, eller så har det bara börjat. Frågorna är många, svaren är få.

Jag mår i alla fall bra. Går till mitt jobb och försöker göra så gott jag kan. Det finns inget annat man kan göra. Mänskligheten kommer inte att gå under och oron kanske visar sig helt obefogad. Men det är en tryckt stämning i samhället just nu. Det enda som verkligen kan lugna mina och många andras nerver är musiken. Den gör mig alltid på lite bättre humör. Den och min katt såklart. Att klappa henne medan hon ligger på mitt bröst och spinner har en väldigt lugnande effekt.

En annan sak, någon lämnade anonymt en kommentar till min blogg på mitt förra blogginlägg, jag undrar vem det kan vara. Lite lagom mystiskt.

Nu lyssnar jag på:


Sedan har jag även lyssnat på denna skiva ikväll på min skivspelare:

Albumet "Transit" av den polska jazzgruppen Skalpel. La ut bilden och skrev följande i en facebookgrupp:

"As long as the world and my record player is spinning there's still hope. Wishing all record collectors and turntable enthusiasts, people from all nations, luck and good health in these difficult times!"

Stay safe.

Med tiden har jag slutat drömma

Ikväll slog det mig att jag inte har några drömmar eller förhoppningar kvar. Jag har börjat jobba heltid på ett företag och när jag kommer hem har jag inte mycket energi kvar. Det är inget fel på jobbet, jag trivs rätt bra. Jag är också ledig halva veckan eftersom jag arbetar 12-timmars pass.
Det kanske inte har så mycket med jobbet att göra. Men jag har slutat hoppas och drömma. Jag vet nu att jag aldrig kommer att bli en DJ som spelar musik som människor dansar till. Jag kommer aldrig bli politiker, inte ens på lokalnivå. Jag kommer förmodligen vara singel en lång tid till eller så kommer jag vara singel resten av mitt liv, några barn tror jag inte att jag ens vill ha. Det eftersom jag inte ens känner för att träffa någon. Jag går till mitt jobb, gör det jag ska, kommer hem och lyssnar på musik och klappar katten. Det räcker. Illusionerna om att jag dög till till att göra något annat eller bli något annat i mitt liv är i princip bortblåsta. Jag är inte särskilt ledsen för det. Det är bara det att med tiden så inser man vad som är möjligt och vad som inte är det. Vad som är värt att lägga tid på och vad som inte är värt att lägga tid på. Jag har ett par vänner i livet som jag träffar sporadiskt. Tror inte det är möjligt att utöka det mer. Jag får nöja mig med att vara ensam med katten majoriteten av tiden. Jag är liksom inte mer ensam än andra. Förmodligen är jag mindre ensam än många andra i liknande situation. Träffar jag en vän en gång i veckan så får det vara bra så. Att hoppas på ett rikt socialt liv i dagens Sverige är inte realistiskt.

Visst låter det deppigt, allt det jag just har beskrivit. Men jag är inte deppig. Snarare tvärtom. Verkligheten har sjunkit in. Livet kommer att vara så här nu därför att det egentligen alltid har varit så, det är bara jag som har vägrat acceptera det men nu tror jag äntligen att jag har gjort det. Det är bara synd att jag inte gjorde det förr. Det hade besparat mig en hel del bry. Klart att man kan fortsätta att drömma men kanske är det sundare att inte ha alltför storslagna drömmar.

Perfectly unhappy

Ja, alltså, jag är inte så himla deprimerad. Förmodligen inte alls deprimerad. Men glad? Nej, förstår inte hur man kan vara glad under mer än max ett par korta ögonblick då och då i denna värld. Det är osexigt att vara bitter. Ja, alltså man ska ju vara "glad". Om man går runt och är för kritisk till vad samhället skapar så börjar folk tycka att det ju absolut inte är fel på samhället utan en själv. Att det är en själv som ska förändras och samhället och den mänskliga kultur och hur vi har kommit att behandla varandra är precis så det ska vara och förändringen ska komma från en själv. Det är farligt att tänka så när jag så tydligt ser runtomkring mig hur det här samhället gör folk olyckliga. Jag känner ingen människa som mår riktigt bra längre. Folk beter sig otroligt märkligt och irrationellt och det är få människor som pratar om det här. Gustav Fridolin gjorde det senast i en bok som heter "det är inte du, det är vi". Där var han inne på en massa kloka tankar men jag har aldrig någon riktigt satt huvudet på spiken vad det egentligen är som är så fel. Så vad är det jag gnäller om? Ja, en galen självcentrering, en ohejdad individualism, en jag-först mentalitet, en bristande vi-känsla, en misstänksamhet mot sina medmänniskor som inte är sund. Nåt i den stilen. Det blandat med en ständig stress och krav från alla håll och kanter gör att folk inte riktigt är med längre.

Idag hade jag velat checka ut från livet ett tag. I stället är jag här och måste vara här. Fjättrad i nuet.