Jag lyckas inte hitta en väg genom den hop av problem som omgärdar mig. Trots försök att skapa en genomtränglig väg så trillar jag ändå nästan alltid i diket. Sen ligger jag där, smutsig och ingen tar notis. Jag får ligga där länge och våndas innan jag med ren viljestyrka ensam lyckas kravla mig upp. Sen med ryckiga ben tar jag mig hem, tvättar av mig, men smutsen är så ingrodd att den inte går att tvätta bort. Och stoltheten är hårt stukad. Eländiga, dåliga jag som skulle kunna vara en högt stående medlem av detta ruttna samhälle vi lever i. Men den miserabla dåliga sidan, den som skapar så mycket ofog får tyvärr ta överhanden allt för ofta. Men framåt går det, med ibland riktigt bra dagar men mest en hel del riktigt dåliga tills jag trillar i diket igen.
Jag kan bara leva så här därför att det är så jag funkar. Ingen radikal förändring lär ske därför att varken jag eller någon annan ställer några krav. Jag är liknöjd och kommer leva så här för evigt. Ingen kommer att stoppa mig för det är bara jag som skulle kunna stoppa mig själv men jag vill helst inte alls det. Det är bra så här. Men samtidigt inte alls bra. En ständig gråzon med några få enstaka ljuspunkter.
Godnatt.
No comments:
Post a Comment