Dualismen och gråzonen där emellan.

Jag måste göra vissa saker, för att det ska ske en förändring till det bättre. Just nu går det både åt fel och rätt håll, beroende på hur man ser det. Detaljerna lämnar jag därhän. Tänker inte berätta för hela vida webben även om det bara är en enda person som alltid läser den här bloggen, du vet vem det är. Det känns ändå olustigt att berätta allt så här. Men samtidigt vill jag att det ska stå skrivet nånstans. Det känns viktigt. Så jag skriver det här.

Kan säga så mycket som att jag absolut inte mår bra men jag håller på att gå i en riktning som kan innebära en positiv förändring. Vägen dit är lång och jag kommer att få kämpa hårt för att det ska ske nåt verkligen långsiktigt bra.

Oavsett så vill jag inte ha det så här som jag har haft det i åratal och enda vägen att förändra det är att göra det jag tror är rätt, det som jag gör nu.

Jag står som vanligt ensam, utlämnad och utan något verkligt stöd. Men den enda vägen är den ensamma hårda vägen. Att känna att man får stöd på vägen, trots att den är svår, är inte att tänka på. Alla är alltför upptagna med sin egna hårda väg. Så jag får gå den själv. Vart den kommer att bära står skrivet i stjärnorna men något säger mig att det kan bli bra i slutändan.