Den är ändå så långt borta. Jag når bara dit, till den där vägen, om jag anstränger mig så hårt att tårarna är nära och jag dryper av svett. Kanske är staden verkligen fylld av ljus. Kanske är ljuset falskt, en hägring. Och i så fall är jag förlorad för alltid.
Jag sätter inte mitt hopp och förtroende till någon. Vissa människor behöver en stöttesten. Jag har bara mig själv. Ja, en stöttesten kanske jag har men då är den inte en metaforisk sådan. Utan en riktigt sten som jag eventuellt kan luta min tunga kropp och sinne emot. Stenen kan i fantasin bli varm när det känns kallt. Men bara i fantasin. I verkligheten är den kall och hård. Så det gäller att ha en livlig fantasi.
Musik hörs i mina öron. Snart är det gryning och jag har inte hört något annat än musik. Jag har inte känt något annat än trumvirvlar och anslag på strängar. Inte förlyttat mig en meter. Men ändå tagit mig igenom ännu en natt.
Dagen kommer bjuda på ytterligare en lång rad av prövningar. Men staden lurar långt där borta. Dess blotta existens ger mig hopp. Jag vill dit men för tillfället är det en dimmridå som sänker sig över mig så allt blir grumligt. Sömnen är nära.
Godnatt.
No comments:
Post a Comment