Perfectly unhappy

Ja, alltså, jag är inte så himla deprimerad. Förmodligen inte alls deprimerad. Men glad? Nej, förstår inte hur man kan vara glad under mer än max ett par korta ögonblick då och då i denna värld. Det är osexigt att vara bitter. Ja, alltså man ska ju vara "glad". Om man går runt och är för kritisk till vad samhället skapar så börjar folk tycka att det ju absolut inte är fel på samhället utan en själv. Att det är en själv som ska förändras och samhället och den mänskliga kultur och hur vi har kommit att behandla varandra är precis så det ska vara och förändringen ska komma från en själv. Det är farligt att tänka så när jag så tydligt ser runtomkring mig hur det här samhället gör folk olyckliga. Jag känner ingen människa som mår riktigt bra längre. Folk beter sig otroligt märkligt och irrationellt och det är få människor som pratar om det här. Gustav Fridolin gjorde det senast i en bok som heter "det är inte du, det är vi". Där var han inne på en massa kloka tankar men jag har aldrig någon riktigt satt huvudet på spiken vad det egentligen är som är så fel. Så vad är det jag gnäller om? Ja, en galen självcentrering, en ohejdad individualism, en jag-först mentalitet, en bristande vi-känsla, en misstänksamhet mot sina medmänniskor som inte är sund. Nåt i den stilen. Det blandat med en ständig stress och krav från alla håll och kanter gör att folk inte riktigt är med längre.

Idag hade jag velat checka ut från livet ett tag. I stället är jag här och måste vara här. Fjättrad i nuet.