Dystopi

 Vi lever i en dystopi. Varför dystopi? Ja, för mig är det rätt glasklart. Det är inte det att vår värld har blivit förstörd av politiska krafter. Nej, det är ett välståndets dystopi. Ju mer jag lever desto mer inser jag att det inte är möjligt för en person att leva ett liv enligt ens eget tycke och smak. Allt man gör är att på något sätt anpassa sig efter andra människor eller samhällets normer, vilket gör en olycklig och anpassar man sig inte blir man också olycklig. Det som krävs är heller inte mer frihet, för då blir man vilsen och vet inte vad man ska göra.

Allting pekar åt ett håll. Jag kan anpassa mig men då känner jag mig ofri och om jag inte anpassar mig så blir jag något av ett unikum som man inte kan räkna med. Tar jag mig för stora friheter så känner jag mig ofri för att är det något som gör mig rådvill är om jag får ta alla beslut själv.

Det låter som jag är vilsen. Det är ju mitt fel att jag känner så här. Jag är egentligen inkapabel till att leva i samklang med det här dystopiska samhälle vi har.

Då får jag väl medicinera eller så får man sätta en diagnos på mig. Men jag känner mig inte sjuk. Jag är bara mig själv. En person som inte hör hemma någonstans. Jag är inte dömd till något eller på förhand uträknad. Allt jag har skapat är skapat utav mig själv. Det enda rättesnöre jag har är samhällets moraliska lagar. De följer jag slaviskt. Annars får jag ännu mer ångest.

Och det är inte samhället som sätter gränserna för mig. Det är min ångest inför samhället. Jag hatar inte samhället men det ger mig ångest. Ångest över att behöva finnas i det men lika mycket ångest när jag känner mig utanför samhället.

Så följaktligen borde jag inte existera. Men att begå självmord känns ju lite magstarkt. Jag har ändå blivit satt här för att uträtta något. Vad detta något är vet jag inte. Jag tror inte jag kommer att avla några barn. Men vem vet, allting kan ändras redan imorgon, problemet är att det inte fungerar så. Samhället kräver något av dig och när du inte längre levererar blir du satt i marginalen och får därmed en stor uppförsbacke. Inga genvägar bjuds och när du väl är där, på samhällets marginal är det tufft att bli en del av det riktiga samhället, mainstreamsamhället om man så vill.

Jag hör inte hemma i mainstreamsamhället, ej heller på marginalen. Jag är inte en del av eliten och jag har inte kapaciteten att vara det, inte med min ångest och jag är inte säker på att jag hade trivts bland eliten heller.

Så här är jag. Alltid nån annan stans än där jag borde eller ville vara.