En enkel människa

 Jag är en enkel människa. En vanlig person med vanliga behov och vanliga krav.

Jag gillar allt det som alla andra gillar. Jag vill ha god mat, fina saker och kärlek.

Jag har känt mig ensam, övergiven och nu står jag med en massa ansvar över min egen och min mors situation. Folk vill sätta käppar i hjulet. Jag tänker inte låta någon förstöra vad min mor, far och farfar har byggt upp.

Mitt föräldrahem ska säljas. Så många dåliga minnen därifrån. Så mycket smärta. Imorgon kommer en man som ska köpa alla saker som är kvar. Allting smärtar. Det smärtar inte mindre för att jag skriver det här. För att jag kan berätta, förklara men ingen kommer någonsin att förstå, hur det känns, när ens närmaste försvinner i sjukdom och död och den enda friska och starka som finns kvar är jag och jag ska räcka till för dem alla. Folk har upplevt värre saker och kanske kan de försöka förstå. Men alla människor är öar och det enda vi kan göra är att försöka bygga broar mellan dem.

Men jag vill inte ha någons medkännande eller att någon ska tycka synd om mig. Jag vill inte ha någonting alls från någon eftersom ingen kan någonsin motsvara vad jag skulle vilja ha. Det existerar inte för mig. Och vad jag vill ha är irrelevant. Jag kan aldrig tvinga någon till något. Musiken är den enda trösten som finns och sen finns psykofarmakan som lindrar. Det finns de som hjälper men jag behöver inte deras hjälp. Deras hjälp räknas inte. Den betyder ingenting, jag skäms snarare för att jag tar emot den. Jag låter hård men jag hade hellre klarat mig själv. Om någon samlar ihop mina saker i min smutsiga gamla lägenhet så känns de som de inkräktar på min privata sfär. Vill inte att någon ska se. Jag vill att de ska se mina goda sidor. Inte en flyttröra.

Så jag måste stå stoisk ensam och stark och aldrig ge upp. För min egen och min mors skull.