Dicard the untouchable

Anathema - Untouchable part 2

Why I should feel this way?
Why I should feel this way?
Why I should feel the same?

Is something I cannot say
Is something I cannot say
Is something I can't explain

I feel you
Outside at the edge of my life
I see you
Walk by at the edge of my sight

Why I should follow my heart?
Why I should follow my heart?
Why I should fall apart?

Why I should follow my dreams?
Why I should follow my dreams?
Why I should be at peace?

I feel you
Outside at the edge of my life
I see you
Walk by at the edge of my sight

I had to let you go
To the setting sun
I had to let you go
And find a way back home

When I dream all I see is you
When I dream all I see is..

I never seen a light that's so bright

I never seen a light that's so bright

I never seen a light that's so bright

Blinded by the light that's inside
Blinded by the light that's inside
Blinded by the light that's inside you

--------------------------------

Mitt hjärta är inte helt, min sorg är stor. Jag drömmer önskedrömmar om ett liv fyllt med kärlek och leenden, i solen på en resa genom ett sommarlandskap. Det är min högsta önskan. Jag fick några stunder av upphöjdhet med dig.

Nu vill jag lämna hjärtesorgen men allt blandas med mardrömmar om dig och drömmarna om min innersta önskan, den om värme, ljus och lycka tillsammans med någon annan, någon utan namn.

Låt mig känna sorgen, för den är en vacker sorg när den ackompanjeras med musik.

Jag känner tacksamhet mot vad jag har fått och jag känner tillförsikt. 

Musiken uppmanar mig återigen till något, väcker mig ur denna melodram:

Riverside - Discard your fear

Det här är the soundrack of my life, tack Anathema och Riverside.

Nu börjar snart ett nytt år, låt det bli ett lyckligt sådant.

De senaste dagarna har jag mått mycket bättre. Kanske helt enkelt därför att jag har gjort saker som gör att jag mår bra. Har umgåtts med människor jag tycker om. Det är den största källan till glädje.

Men sen finns det prylar också som har gjort mig glad. Min gamla Porsche, mina nya hörlurar.

De förenas med mina största intressen, nämligen musik och bilar. 

Jag undrar om det inte är receptet för att komma ur en depression, att helt enkelt helhjärtat göra det man tycker om.

Sen försöker jag ändra mina gamla invanda destruktiva rutiner som dålig sömn, dålig mathållning och för lite motion. 

Hjärnspökena spökar fortfarande.  Har haft mycket mardrömmar på senaste tiden. Så många smärtsamma minnen som blandas i ett virrvarr till något som skulle kunna hända i dagsläget. Och sömnen, eller min dåliga dygnsrytm och bristen på sömn. Det kanske ger sig... Den förlamar mig ibland. Orkar ibland inte komma igång med min dag för jag har sovit så dåligt. Men det finns hopp, där har motionen en viktig roll. Well, det går framåt i alla fall.

Jag vill inte behöva grubbla över tillvaron. Det enda sättet att inte grubbla är att sysselsätta sig med saker. När jag mår dåligt så konsumerar jag ofta prylar. Men det har ofta ett gott syfte. Ibland har jag sagt att konsumtionen är till för att fylla ett hål. Visst är det väl så, om man väljer att se det ur en negativ synvinkel. De flesta av mina prylar som jag handlar handlar om att sysselsätta sig med något jag tycker om. Det handlar om rena fritidsintressen. Inte lyxkonsumtion som läggs på hyllan. Allt jag har används och det som inte används säljs vidare.

Jag fick lite pengar från en fond. Det var väldigt välkommet. Jag la om mina lån så jag kunde få en lägre månadskostnad. Hade betalat för mycket i CSN så jag slapp att betala resten av året. Det gjorde att min ekonomi drastiskt förbättrades. Därför kunde jag tillåta mig att köpa ett av mitt livs stora drömmar, en gammal veteranbil och inte vilken som helst utan en Porsche 924!

Jag är fortfarande sjukskriven för depression. Det kommer jag att vara ett tag till men jag måste sysselsätta mig med något. Jag mår generellt ganska dåligt. Men jag har en del planer på att komma tillbaka till ett bättre läge i livet, de innefattar följande

1. Bättre koll på vad jag äter
2. Försöka få ordning på sömnen
3. Gå ur facebook (redan gjort och jag längtar inte tillbaka)

Det allra allra viktigaste är dock att bli nöjd med vad jag har. Att trivas med att vara ensam.

Mitt allra största problem är att trots att jag umgås med människor hela tiden så känner jag mig socialt understimulerad direkt när jag kommer hem eller när de människor jag umgås med går hem.
Sekunden jag är ensam börjar jag må dåligt igen.

Jag är så otroligt beroende av bekräftelse från andra människor. Varför förstår jag inte riktigt. Det är inte precis som jag tror att de inte gillar mig. Känner mig ganska uppskattad generellt. Trivs bara helt enkelt inte med att vara ensam. Jag måste försöka ändra på hur jag känner där. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra bara.

En annan sak som så klart är ett stort orosmoment är min familj. Men jag går inte in på detaljer där. De som känner mig tillräckligt bra vet redan vad det handlar om.

Imorgon blir det en cykeltur till Lödde för att rensa upp lite i garaget. Sen vill jag spendera lite tid där.

Må bättre.

Man skulle lätt kunna tro att jag är en misslyckad, ensam och sjuk person om man läser den här bloggen. Det är jag ju inte. Men här kommer all negativitet fram.

I själva verket har jag:
- En familj (mor och far)
- Många goda vänner
- Engagerad i flyktingfrågan genom      Kontrapunkt
- Ett fast jobb jag tycker om
- En fin lägenhet
- En helt okej bil
- En helt okej motorcykel

Men visst, frisk är jag inte riktigt. Men jag mår i varje fall bättre.

Vad saknas? Inget egentligen. Jag brottas dock med mindre problem som :

- Brist på pengar
- Brist på flickvän
- Brist på social närvaro ibland

Allt ovanstående är verkligheten på ytan. Vad som händer i mitt huvud ibland är en helt annan sak. Där kan jag få för mig att jag både är misslyckad, ful och helt ensam. Men om man tänker på det lite mer sansat så är det ju bara inte sant.

Nu ska jag fokusera på att bli glad, må bra och tänka framåt!

Konstgjort

Vi lever i en värld som alltmer ter sig konstgjord. Med konstgjord menar jag att den är långt ifrån naturen. Men jag tycker mig se att den här världen i allt större utsträckning också styr hur vi uttrycker våra känslor. Vi skickar meddelanden via facebook, mail och appar. Vi väljer partner utifrån en bild i en app. Vi matas med information om hur man bör se ut, vad man bör göra och vad man bör äta. Program som Paradise Hotel och liknande sätter tonen.
Om detta har det skrivits mycket. Men någonting gör det med oss onekligen. Någonting håller på att gå fel, för hela vår känslovärld styrs snart av det virtuella. Jag är ett mycket bra exempel på det. Här på denna bloggen är det egentligen det enda stället där mina innersta tankar kommer fram. Men det är ju ingen kommunikation att tala om. Det är det ensammaste stället på internet, för vem läser detta? Enligt statistiken på bloggen så är det några som besöker den här sidan. Men ytterst sällan får jag se någon kommentar eller någon som nämner bloggen för mig i verkliga livet.

Jag kan inte sticka under stol med att jag inte endast skriver för mig själv, även om det är den här bloggens primära syfte. Jag är ingen ordkonstnär, ingen författare eller poet. Jag skriver vad jag känner för med känsla, ändå kan jag inte hjälpa att tycka att det jag skriver om, det jag försöker förmedla, det ser jag ytterst sällan någon likhet med någon annan stans på webben. Allt passerar genom ett filter överallt. Men vad är meningen med det? Blir man mer omtyckt om man censurerar sig själv? Är inte det mänskliga, det äkta vackert nog? Nej, det verkar ju vara dagens sanning. Vi lurar oss själva och andra genom att ge en förfinad, censurerad bild av oss själva. Men när det kommer till kritan, vill du bli ihågkommen som den som folk tittade på genom ett filter, eller som någon som alltid var sig själv?

Jag är faktiskt rädd att det här ständiga filtrerandet även spiller över på hur man är gentemot sina närmaste. För om man inte duger på facebook, kanske man inte tror att man duger bland sina närmaste heller?

Vems fel?

När man har det som jag har det för tillfället tror jag att till slut så börjar man fundera på vem som man kan beskylla för ens situation. Är det mitt fel och bara mitt eget fel att jag mår så här?

Det är intressant det där med skuld och hur viktigt det är för människor. Jag tänker ju att om jag lyckas hitta någon att skylla på så kan det leda till att jag mår bättre. Jag måste därför skuldbelägga någon. Men skuld betyder inte automatiskt att den personen man skuldbelägger har gjort fel med vilje eller berått mod. Det har bara ibland varit olyckliga omständigheter som har gjort att det har blivit som det har blivit.

Jag läste till lärare, det gick bra så länge det inte var svårt och ointressant. När det blev det behövde jag stöd. Bad om stöd men fick väldigt lite. Den bästa hjälpen fick jag av min vän och inte av min dåvarande flickvän. Men det var för lite. Hon kunde aldrig vara ett tillräckligt stöd för mig och jag kände i stället att jag fick konstant vara det för henne. Även när jag hade det svårt. Otroligt ojämlikt. I hennes svåraste stunder fanns jag där för henne. Hon återgäldade inte detta. Hon sög sakta ur mig lusten och motivationen. Så jag gjorde slut. På det följde en ännu större brist på lust. Eftersom nu fanns inte ens någon att krama och ligga kvar i sängen med på en söndagsmorgon. Jag gav upp mina lärarstudier. Varför gjorde jag det?

Det är inte lätt att konstant vara någon som bara ger och får lite tillbaka. Någon vars kärlek aldrig förväntas sina. Nu när jag öser från källan, öser jag lite i blindo. Och träffar kanske inte ens någon vars kärl behöver fyllas.

Märkliga tankar, märkliga händelser

Det är konstigt hur vissa händelser utspelar sig helt tvärtemot ens vilja. Ändå är allting fullt logiskt, till och med fantastiskt.

Jag skrev en insändare till tidningen. Blev inte särskilt uppmärksammad. Några kom fram till mig på jobbet. Någon höll med mig, någon gjorde det inte.

Var på ett dansställe. På muggen där kommer det fram en kille som kände igen mig från tidningen och ger mig en kyss. Jag blev mycket smickrad men jag kunde ju inte besvara hans känslor, eftersom jag inte tänder på killar.

Det är märkligt att när man sänder iväg nånting ut i världen, som kan tolkas som ett slags rop efter kärlek, då kommer det tillbaka till dig i en form som du inte hade kunnat föreställa dig.

Jag undrar om fler än jag upplever det som att de aldrig når hela vägen fram. Att hinder alltid dyker upp. Helt vanvettigt svåra hinder som inte går att komma igenom. Det händer mig hela tiden.

På många sätt är jag lyckligt lottad men där jag som mest önskar mig något, något äkta, verkligt och genuint vackert, där står det en jävel och flinar som säger: - Nu blev du återigen snuvad på konfekten.

Men jag ska aldrig sluta tro på kärleken, även om den väldigt sällan drabbar mig. Men om den en dag gör det, då har all tro inte varit förgäves. Kanske är den inte förgäves ändå. För om jag, genom mitt sätt att vara på och sprida kärlek till andra kan fortsätta att göra det utan att få mycket tillbaka då har jag bevisat kärlekens oövervinnerliga styrka och förhoppningsvis gjort någon nåt gott på vägen. Kanske är jag bara naiv.

Omega Seamaster - eller en hyllning till min farfar och en dröm

Det finns få saker eller personer som verkligen betyder något. Under loppet av ens liv får man träffa personer som visar en, lär en, gör en till en lite bättre människa. Oftast genom kärlek. En sån person var min farfar, Sten Birger Jonsson. Han fanns bara med mig fram tills jag blev 9 år. Vi bodde i samma radhus, farfar bodde i lägenheten bredvid. Jag var hos honom varje dag efter skolan. Han var min vän, min lärare och för honom betydde jag mycket. Han var en berest person och han hade alltid något att visa. Det kunde vara vackra snäckskal, ett luftgevär, silvermynt, eller någon av de skeppsattiraljer han hade samlat på sig under sina år på Örlogsvarvet i Stockholm. Farfar lärde mig att skriva, han gav mig en femma för varje mål jag gjorde när jag spelade fotboll. Han tillverkade fantastiska leksaker i trä som han målade, han satte ihop byggsatser av båtar. Han tog med mig på hans båt, Christina, ute på Öresund för att fiska torsk. Han var en mästare på att måla och snickra. Faktum är att han blev öververkmästare på varvet i Stockholm, där han bland annat hade som uppgift att ta hand om den berömda Vasaorden, båten som används vid statsbesök av olika kungligheter.

En sak som jag fick ärva var en Omega väggklocka, en 8-dagars klocka som man får dra upp var åttonde dag för att den inte ska stanna. Dess första hemvist var antagligen på en båt. Nu när jag har mått dåligt och varit sjukskriven har jag beslutat mig för att den aldrig ska få stanna. Den ska alltid gå, som en påminnelse om vad jag måste göra för att aldrig må så här igen, för att ta tillvara på den tid på jorden jag har. Men jag behövde något mer, något som är min ständiga följeslagare och som tjänar samma syfte. En dröm som jag har haft, ända sedan jag såg Bondfilmerna med Pierce Brosnan och sedan med Daniel Craig är att någon gång äga ett Omega armbandsur. Som många vet är dessa klockor dyra och inget man kan handla i en handvändning. Men så dök tillfället plötsligt upp, när jag nu är i en av de värsta situationerna som jag har ställts inför i mitt liv och då kunde jag inte hejda mig. Det fick bli en Omega Seamaster från 2009, en ref 2220.80.00 med svartgrå urtavla, den perfekta klockan, den ultimata drömmen. Det finns absolut ingen annan tingest i den här världen som kunde ge mig samma känsla, samma symbolik och samma glädje som denna klocka.

Varje gång jag tittar på den så tänker jag på farfar. Varje gång, känner jag hans närvaro och kärlek som han gav mig. Den ska heller aldrig få stanna. Tacka gudarna för att det är en automat som går att dra upp, med andra ord.

Jag tror och hoppas, att min Omega på väggen, som har fungerat klanderfritt i över 50 år utan att bli servad, såvitt jag vet, håller samma kvalitet som min Seamaster. För precis som dessa två, så har allt min farfar gjort, högt hög standard, hoppas också jag att det jag tar mig för i livet hädanefter också ska vara gjort med kärlek och känsla för kvalitet.

Mannen med känslorna utanpå kroppen.

Det var en man vars känslor hängde utanpå kroppen. Känslorna viftade och dinglade. Han var väldigt verbal. För det mesta var känslorna ärliga. Nästan alltid ärliga. Det gjorde att han ofta hamnade i trångomål. Han uppfattades som för extrovert, för känslosam och för påträngande. Han började därför undra ifall han kanske borde sluta låta känslorna hänga utanför hans kropp. Kanske skulle de behöva döljas? Han sökte alltid social kontakt med människor. Inte vilka som helst, han valde ut de som han trodde kunde klappa hans känslor, som kunde se känslorna och omfamna dem. Han fick mycket lite gehör. Så han skrev en insändare till tidningen, bifogade sina känslor och lät dem nästan puta ut genom pappret. Tidningen blev eld och lågor. Det här kunde nog sälja, tänkte de. Så han fick en helsida. Han väntade på respons. Inte mycket kom. I stället begav han sig ut och försökte trycka helsidan med alla känslorna i ansiktet på folk. Det gick som det gick. Folk ryggade nästan tillbaka. Men bara nästan, då att rygga tillbaka skulle visa alldeles för mycket känslor tillbaka.

Han var tvungen att ändra taktik. Det gick ju inte att ha det så här mer. Därför gick han till doktorn. Doktorn sa: Du är nog deprimerad och gav mannen en sjukskrivning och ett recept på lyckopiller. Det var inte riktigt vad mannen ville ha, men eftersom mannen var missanpassad så måste ju han anpassas på kemisk väg.

Mannen bestämde sig för att bli mer självständig. Kanske inte höra av sig till människor utan låta känslorna tryckas undan av medicinen och av den bristande livslusten. Kanske kunde det ändå bli ett bättre liv eftersom känslorna utanpå kroppen hade ju ändå börjat frysa, av den annalkande hösten.

Paj någon?

Det är ett ständigt problem att man inte kan få den dos av social närvaro, värme och omtänksamhet som man vill. Jag har väl känt så hur länge som helst. Har en massa vänner, kanske till och med vad man kan beteckna som nära vänner. Jag har varit i långa förhållanden. Men det räcker absolut inte. Inte på långa vägar. Vännerna som man har är inte tillräckligt kärleksfulla, kommer inte med paj nu när jag har blivit sjukskriven. Tänk om endast en vän hade dykt upp med paj. Det hade ju verkligen varit trevligt. Suttit med en paj och en pava vin, hela kvällen med tända ljus och en blick fylld av värme och omtänksamhet. Varför är detta så himla långt bort för vissa? Det verkar ju till och med vara svårt att tänka tanken.

Gud vad jag känner mig bortskämd. Som om jag förväntar mig stordåd hela tiden. Men jag har så svårt att tycka det. En fucking paj hade räckt. Det hade betytt allt.

Ett ögonblick i sänder

Livet fylls av ögonblick
Små händelser, små möjligheter
Bygg nånting av en möjlighet
Skapa lycka ur en nyck

Ensamhet, tvåsamhet
Att vara tillsammans
Att radera ut ensamheten
Med ett suddgummi
Det går väl inte?
Ensamheten sitter väl i ditt huvud?

Verkligheten omsluter oss, fantasin svävar på ett moln
Men vad som skapas ur fantasin och omsätts till papper och handling
Avgörs av din förmåga att skapa nåt konkret av de små ögonblick, de små nycker som kan skapa lycka.

Orättvist eller bara verkligheten?

Jag tycker att det är orättvist. Ibland känns det nästan som om jag ska spricka. Jag har så otroligt mycket inom mig. Jag känner mig musikalisk, godhjärtad, omtänksam. Jag har också så svårt att tycka illa om mig själv. Jag tycker inte att jag är ful, dum eller illvillig.

Ändå sitter jag här och känner att jag bara på sin höjd har presterat mediokert. Jag är en medelmåtta. Hur fan kunde det hända?

Men som alltid är det ingen som ger en chans. Man måste se till att skapa chanserna själv. Man måste jämt vara glad, uppåt, framåt och osa av ambition. Det funkar inte för mig. Alltså kommer jag alltid vara en högintelligent medelmåtta.

Jag kan bara uppbåda någon slags motivation för musik och bilar. Musik och bilar! Vad otroligt trivialt. Det är fucking det enda som räknas. Det enda som jag tycker är riktigt kul. Det kostar dock, som allt annat här i världen pengar och hos mig saknas det ofta pengar. Men så är det, smakar det så kostar det.

Hade någon sagt till mig: -Daniel, blir du riktigt grym på gitarr så kan du spela i vårt band.
Tror fan att jag hade satsat stenhårt på att bli riktigt grym på gitarr.

Eller om någon hade sagt:
 -Daniel, här har du en bil att öva på, se till att få riktigt grymma varvtider så ska du få köra ett race snart.

Tror fan att jag hade kört som om det inte fanns en morgondag.

Men i stället sitter jag hemma och spelar samma ackord, gång på gång.
I stället tar jag mina sista pengar och lägger på min gamla M5a, som med nöd och näppe kan kallas BMW M5. Snart lär den väl falla ihop totalt.

Jag mår fan inte bra och jag säger väl som Thom Yorke, återigen:

I'm a creep, a weirdo
What the hell am I doing here?
I don't belong here

Ensamhet

Har vant mig ganska väl vid att leva själv. Oftast känns det bra. Jag träffar ju trots allt en hel del människor i princip dagligen. Ofta är det också människor jag känner att jag har nåt gemensamt med och som kan erbjuda mig intellektuell stimulans.

Men vissa kvällar kan ensamheten bli påtaglig. Ibland går jag in på stranger.se bara för att prata med nån random person. Det händer sig ibland att man träffar på nån trevlig person som kan hjälpa en över den där känslan av ensamhet.

Men så i förrgår, satt jag där på kvällen, skulle upp och jobba kl 6. De flesta av de jag känner var ute och festade och jag kunde inte ju inte hänga med av förklarliga skäl. Då blev ensamheten rätt påtaglig. Till slut gick jag och la mig. Var tvungen att "balkong"-dörren öppen, det festades rätt vilt på andra sidan gatan i folkpartiets lokaler. Jag kunde höra i princip allt, även vad de som stod utanför pratade om. Först tänkte jag att det skulle störa mig men det kändes på något konstigt sätt tryggt, som om festen utanför gjorde att något tomrum i mitt inre uppfylldes. Folkets skratt och konversationer gjorde väl helt enkelt att jag kände mig mindre ensam. Lustigt. Jag somnade till det men vaknade till efter en stund och stängde dörren. 

Annars går dagarna, jag är ledig den här veckan. Sen är det tillbaka till mitt ordinarie jobb. Det ska bli skönt med lite bättre rutin på tillvaron. Jag saknar faktiskt det, skolan och eleverna.

Vad kan jag göra för dig?

Trots alla mina tillkortakommanden har jag ändå haft ett grundmurat självförtroende. Jag är ju guldgossen, enda barnet, älskad och emotsedd av alla. Ibland tvivlar jag dock på vad jag kan bidra med till det här samhället och framförallt, kan jag fortfarande bidra med något till någon? Är jag någon som är rolig att lyssna på, som har nåt intressant att säga? En gång i tiden var jag engagerad och kände att jag hade koll på politik, musik och dylikt. Nu börjar det mer och mer kännas som att den kunskap jag har om saker inte är något unikt längre. Jag är inte mer allmänbildad än the next guy on the street. Jag känner heller inget brinnande engagemang längre, inte för politiken i varje fall. Det finns inte tillräckligt stora orättvisor i det svenska samhället för att få mitt hjärta att pumpa. Eller gör det det? Visa mig i så fall. Romska tiggare säger du? Av någon anledning känns det inte angeläget för mig. Jag menar, vad kan jag göra mer än att lägga en tia i deras koppar ibland när jag går förbi?

Jag gillar inte den här handfallenheten. Jag gillar inte den här känslan att ha fullt ansvar för mitt liv, att verkligen varenda beslut jag tar är mitt och mitt eget endast. Ibland kan jag inte ta ett vettigt beslut och göra en ordentlig middag. Det blir färdigsallad idag igen.

Det finns dock alltid något där jag kan finna tröst, igenkänning och ibland hjälper det med till och med att se klarare. Det är musiken, i all sin prakt. Min passion till musik är total. Just nu sjunger Thom Yorke så otroligt vemodigt och kraftfullt i mina öron:

Pull me out of the aircrash
Pull me out of the lake
'Cause I'm your superhero
We are standing on the edge

Utan musiken vore livet nästinpå tortyr.

Ett definitivt avslut

Igår kände jag mig svag, så jag skickae ett sms till mitt ex och frågade om hon ville ha lite kontakt igen. Det ville hon inte, vilket jag har full förståelse för. Det var egoistiskt av mig. Varför ska hon vara den som lyssnar på mig när jag inte mår bra? Det är inte rätt person. Jag accepterade det och har bestämt att jag inte ska ta kontakt igen. Ska inte säga aldrig, men åtminstone kommer det inte ske inom någon överskådlig framtid. Jag måste gå vidare, vara stark och stå på mina egna ben. Vilket jag gör så gott jag kan, det var väl egentligen bara fråga om en stunds svaghet. Hursomhelst så såg jag henne i en dejtingapp. Jag blev lite konfunderad över min reaktion. Jag skulle närmast vilja likna det vid en befriande känsla. För det betyder ju på något sätt att hon mår bra. Att hon är redo att träffa någon ny. Det unnar jag verkligen henne. Jag vill verkligen att hon ska må bra.

Jag önskar att jag också mådde bra. Har fått bältros på halsen. Min ena lymfkörtel har svullnat upp. Därför är jag hemma från jobb. Det är tråkigt att tvingas vara hemma. Men nu känner jag att jag har lite tid för att se till att få lite ordning och att göra de saker som man annars inte riktigt hinner.

Har funderat på en sak väldigt länge som jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka och förklara. Kanske går det om jag försöker skriva ner det. Here goes. När man växer upp och blir vuxen och självständig så har man all frihet i världen att göra vad man vill. Det finns mycket att välja på och ingenting är egentligen reglerat. Förutom det som alltid sätter gränser, det vill säga tid och pengar (och lagar) finns det egentligen inget som begränsar en. Den här friheten, även om jag vill anse mig själv som en rätt så självständig individ med stor integritet, är skrämmande för mig. Det är jag och endast jag själv som måste fylla mitt liv med mening. Ibland finner jag detta ytterst svårt. Ibland skulle det vara skönt att bara bli ledd, få förklarat att "Daniel, det och det ska du göra!". Men ingen leder mig, jag får leda mig själv och ibland så har jag ingen aning om det jag gör är rätt. För det handlar ju mycket om rätt och fel och vem är jag att säga, vad som är rätt och fel.

Ska ta ett exempel, uppbrottet med mitt ex. Jag tvekade väldigt länge om jag skulle avsluta vårt förhållande. Jag tvekade om det var äkta kärlek eller inbillad kärlek. Jag vet fortfarande inte om jag älskade henne eller inte, men jag vill tro att jag inte gjorde det. För vad är kärlek? Det finns ju inga regler för det och det är väl det som är hela min poäng. Det mesta, i alla fall när det gäller känslor, är högst oreglerat och ibland kan det göra mig väldigt vilsen.

Jag ska skriva lite här varje dag nu är det tänkt. Det är i varje fall något som ger någon slags mening!

Förändringar är svåra

Den här bloggen har till stor del handlat om hur svårt det är att förändras. Att det är lätt att bara fortsätta i gamla invanda mönster. Det är nåt jag funderar på  ofta och jag kommer ständigt fram till samma sak. Det är svårt, visst. Samtidigt har jag sett människor göra en förändring till det bättre. Det bästa exemplet är min gode vän J som jag ser som en stor inspiration. Han hade rätt kassa betyg från gymnasiet, läste upp ämnena, kom in på veterinärprogrammet och han är nu färdig veterinär. Det har inneburit en stor arbetsinsats för honom och han har lyckats.

Samtidigt är han samma gamla snälla, intelligenta och lojala J. Hans personlighet har inte förändrats mycket, i alla fall inte hans positiva sidor. Men han jobbar på sina svagheter! Han utmanar sig själv, både på jobb och i det privata livet. Han höll ett tal på ett bröllop, vilket han absolut inte trodde att han skulle klara. Men det gick vägen det med.

Samtidigt ser jag många prov på hur folk absolut inte kan förändras, trots att de vet att de borde. Jag vet inte riktigt vad som skiljer dessa personer mot de som kan, vill och lyckas utföra en förändring. Om jag visste det, så kanske jag kunde nå dit själv. Om jag får lov att spekulera lite så tror jag att det handlar om att man känner att man är älskad och att den här kärleken är konstant, att den inte torkar ut så lätt vilket innebär att om man lyckas eller misslyckas, så spelar det ingen roll, för man är älskad ändå. Det kanske låter luddigt, har svårt att förklara det på ett bättre sätt just nu.

Jag har ju ändå gjort en stor och svår förändring i mitt liv. Brutit upp med mitt ex och flyttat. Det ser jag som en positiv förändring samtidigt som det kostade mycket sorg. Även om det var på mitt initiativ så är saknaden ändå fortfarande kännbar, så här halvåret efter.

Den man är formas ju under barndomen och beror nog till stor del på hur våra föräldrar fostrar oss. Om jag skulle kunna gå tillbaka och förändra nåt som mina föräldrar kanske gjorde fel och som kanske hade inneburit att jag hade varit en bättre människa är egentligen bara en sak

Se till att jag lärde mig att slutföra saker

Jag har en tendens att inte göra det och tröttna fort. Jag brottas alltid med detta och jag vet inte riktigt hur jag själv ska kunna lära mig det. Nån som har några förslag?

New life

Ibland får jag ett infall och skriver i den här bloggen och då tror jag att jag kommer att fortsätta att uppdatera den regelbundet. Det blir sällan att jag gör det ändå. Men i vilket fall som helst så har jag ju ändå skrivit här lite då och då under rätt så många år och det är lite spännande att ibland läsa vad jag har lyckats skriva ner under dessa åren. 

Det har hänt en hel del sedan jag skrev här sist. Jag är singel och har flyttat till Kävlinge. Det är en ganska stor förändring. Just nu handlar mitt liv mycket om att känna mig tillfreds med hur jag har det för tillfället. Ibland känns det rätt tungt. Ensamheten kan bli rätt kännbar ibland. Ibland är det dock tvärtom. Som nu, jag sitter vid mitt köksbord, helt ensam i min lilla lägenhet och försöker författa det här blogginlägget. Har just druckit en kopp kaffe och ätit en dammsugare. Behöver inte ta hänsyn till någon och kan liksom bilda min egna lilla bubbla. Skapa mig en tillvaro helt baserat på vad jag har lust med. Det kan dock vara svårt. Ibland går tiden bara till att glo på TV eller surfa runt på nätet och facebook. Det hade varit så mycket bättre om jag kunde få mig själv att göra något lite mer produktivt som att träna, eller komma igång med plugget igen. Men det är svårt att tvinga sig till att göra saker. Kanske ska man i stället bara försöka att bli nöjd med att bara vara och inte jämt ställa så hårda krav på en själv. När man släpper lite på sina krav, så minskar kanske stressen och när kravet på att träna inte längre känns som ett krav utan som en rolig grej som man kan göra men inte nödvändigtvis måste så kanske det blir lättare att komma igång, vad vet jag. I vilket fall som helst så handlar mycket om vilket inställning man har till saker. Det är rätt intressant att tänka sig att om man har en dålig dag och känner sig deppig så handlar det ju mångt och mycket om hur man tänker och kanske mindre om yttre omständigheter. Om man jämför vad som egentligen var skillnaden mellan en dag där man mådde piss och en dag man mådde bra, så kanske de yttre omständigheterna inte var så stora eller kanske helt obefintliga vilket ju innebär att det mesta sitter i huvudet. Man har alltid ett val. Det går att förändra ens sätt att tänka. Man kan låta en dålig dag bli två dåliga dagar, eller tre dåliga, eller fyra osv men man kan också välja att försöka bryta det och försöka hitta det positiva i sin situation. Annars är det lätt att glida ner i en nedåtgående spiral.

Det är just det jag försöker göra. Hitta det positiva i mitt liv. Tänka på framtiden som något som är fyllt med möjligheter i stället för tvärtom. Bara genom att skriva det här blogginlägget har hjälpt mig att göra just det, så det var ju bra att jag gjorde det.