Det är ett ständigt problem att man inte kan få den dos av social närvaro, värme och omtänksamhet som man vill. Jag har väl känt så hur länge som helst. Har en massa vänner, kanske till och med vad man kan beteckna som nära vänner. Jag har varit i långa förhållanden. Men det räcker absolut inte. Inte på långa vägar. Vännerna som man har är inte tillräckligt kärleksfulla, kommer inte med paj nu när jag har blivit sjukskriven. Tänk om endast en vän hade dykt upp med paj. Det hade ju verkligen varit trevligt. Suttit med en paj och en pava vin, hela kvällen med tända ljus och en blick fylld av värme och omtänksamhet. Varför är detta så himla långt bort för vissa? Det verkar ju till och med vara svårt att tänka tanken.
Gud vad jag känner mig bortskämd. Som om jag förväntar mig stordåd hela tiden. Men jag har så svårt att tycka det. En fucking paj hade räckt. Det hade betytt allt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment