Det var en man vars känslor hängde utanpå kroppen. Känslorna
viftade och dinglade. Han var väldigt verbal. För det mesta var känslorna
ärliga. Nästan alltid ärliga. Det gjorde att han ofta hamnade i trångomål. Han
uppfattades som för extrovert, för känslosam och för påträngande. Han började
därför undra ifall han kanske borde sluta låta känslorna hänga utanför hans
kropp. Kanske skulle de behöva döljas? Han sökte alltid social kontakt med
människor. Inte vilka som helst, han valde ut de som han trodde kunde klappa
hans känslor, som kunde se känslorna och omfamna dem. Han fick mycket lite
gehör. Så han skrev en insändare till tidningen, bifogade sina känslor och lät
dem nästan puta ut genom pappret. Tidningen blev eld och lågor. Det här kunde
nog sälja, tänkte de. Så han fick en helsida. Han väntade på respons. Inte
mycket kom. I stället begav han sig ut och försökte trycka helsidan med alla
känslorna i ansiktet på folk. Det gick som det gick. Folk ryggade nästan
tillbaka. Men bara nästan, då att rygga tillbaka skulle visa alldeles för
mycket känslor tillbaka.
Han var tvungen att ändra taktik. Det gick ju inte att ha
det så här mer. Därför gick han till doktorn. Doktorn sa: Du är nog deprimerad
och gav mannen en sjukskrivning och ett recept på lyckopiller. Det var inte
riktigt vad mannen ville ha, men eftersom mannen var missanpassad så måste ju
han anpassas på kemisk väg.
Mannen bestämde sig för att bli mer självständig. Kanske
inte höra av sig till människor utan låta känslorna tryckas undan av medicinen
och av den bristande livslusten. Kanske kunde det ändå bli ett bättre liv
eftersom känslorna utanpå kroppen hade ju ändå börjat frysa, av den annalkande
hösten.
No comments:
Post a Comment