Det är konstigt hur vissa händelser utspelar sig helt tvärtemot ens vilja. Ändå är allting fullt logiskt, till och med fantastiskt.
Jag skrev en insändare till tidningen. Blev inte särskilt uppmärksammad. Några kom fram till mig på jobbet. Någon höll med mig, någon gjorde det inte.
Var på ett dansställe. På muggen där kommer det fram en kille som kände igen mig från tidningen och ger mig en kyss. Jag blev mycket smickrad men jag kunde ju inte besvara hans känslor, eftersom jag inte tänder på killar.
Det är märkligt att när man sänder iväg nånting ut i världen, som kan tolkas som ett slags rop efter kärlek, då kommer det tillbaka till dig i en form som du inte hade kunnat föreställa dig.
Jag undrar om fler än jag upplever det som att de aldrig når hela vägen fram. Att hinder alltid dyker upp. Helt vanvettigt svåra hinder som inte går att komma igenom. Det händer mig hela tiden.
På många sätt är jag lyckligt lottad men där jag som mest önskar mig något, något äkta, verkligt och genuint vackert, där står det en jävel och flinar som säger: - Nu blev du återigen snuvad på konfekten.
Men jag ska aldrig sluta tro på kärleken, även om den väldigt sällan drabbar mig. Men om den en dag gör det, då har all tro inte varit förgäves. Kanske är den inte förgäves ändå. För om jag, genom mitt sätt att vara på och sprida kärlek till andra kan fortsätta att göra det utan att få mycket tillbaka då har jag bevisat kärlekens oövervinnerliga styrka och förhoppningsvis gjort någon nåt gott på vägen. Kanske är jag bara naiv.
No comments:
Post a Comment