När man har det som jag har det för tillfället tror jag att till slut så börjar man fundera på vem som man kan beskylla för ens situation. Är det mitt fel och bara mitt eget fel att jag mår så här?
Det är intressant det där med skuld och hur viktigt det är för människor. Jag tänker ju att om jag lyckas hitta någon att skylla på så kan det leda till att jag mår bättre. Jag måste därför skuldbelägga någon. Men skuld betyder inte automatiskt att den personen man skuldbelägger har gjort fel med vilje eller berått mod. Det har bara ibland varit olyckliga omständigheter som har gjort att det har blivit som det har blivit.
Jag läste till lärare, det gick bra så länge det inte var svårt och ointressant. När det blev det behövde jag stöd. Bad om stöd men fick väldigt lite. Den bästa hjälpen fick jag av min vän och inte av min dåvarande flickvän. Men det var för lite. Hon kunde aldrig vara ett tillräckligt stöd för mig och jag kände i stället att jag fick konstant vara det för henne. Även när jag hade det svårt. Otroligt ojämlikt. I hennes svåraste stunder fanns jag där för henne. Hon återgäldade inte detta. Hon sög sakta ur mig lusten och motivationen. Så jag gjorde slut. På det följde en ännu större brist på lust. Eftersom nu fanns inte ens någon att krama och ligga kvar i sängen med på en söndagsmorgon. Jag gav upp mina lärarstudier. Varför gjorde jag det?
Det är inte lätt att konstant vara någon som bara ger och får lite tillbaka. Någon vars kärlek aldrig förväntas sina. Nu när jag öser från källan, öser jag lite i blindo. Och träffar kanske inte ens någon vars kärl behöver fyllas.
No comments:
Post a Comment