Orättvist eller bara verkligheten?

Jag tycker att det är orättvist. Ibland känns det nästan som om jag ska spricka. Jag har så otroligt mycket inom mig. Jag känner mig musikalisk, godhjärtad, omtänksam. Jag har också så svårt att tycka illa om mig själv. Jag tycker inte att jag är ful, dum eller illvillig.

Ändå sitter jag här och känner att jag bara på sin höjd har presterat mediokert. Jag är en medelmåtta. Hur fan kunde det hända?

Men som alltid är det ingen som ger en chans. Man måste se till att skapa chanserna själv. Man måste jämt vara glad, uppåt, framåt och osa av ambition. Det funkar inte för mig. Alltså kommer jag alltid vara en högintelligent medelmåtta.

Jag kan bara uppbåda någon slags motivation för musik och bilar. Musik och bilar! Vad otroligt trivialt. Det är fucking det enda som räknas. Det enda som jag tycker är riktigt kul. Det kostar dock, som allt annat här i världen pengar och hos mig saknas det ofta pengar. Men så är det, smakar det så kostar det.

Hade någon sagt till mig: -Daniel, blir du riktigt grym på gitarr så kan du spela i vårt band.
Tror fan att jag hade satsat stenhårt på att bli riktigt grym på gitarr.

Eller om någon hade sagt:
 -Daniel, här har du en bil att öva på, se till att få riktigt grymma varvtider så ska du få köra ett race snart.

Tror fan att jag hade kört som om det inte fanns en morgondag.

Men i stället sitter jag hemma och spelar samma ackord, gång på gång.
I stället tar jag mina sista pengar och lägger på min gamla M5a, som med nöd och näppe kan kallas BMW M5. Snart lär den väl falla ihop totalt.

Jag mår fan inte bra och jag säger väl som Thom Yorke, återigen:

I'm a creep, a weirdo
What the hell am I doing here?
I don't belong here