Ensamhet

Har vant mig ganska väl vid att leva själv. Oftast känns det bra. Jag träffar ju trots allt en hel del människor i princip dagligen. Ofta är det också människor jag känner att jag har nåt gemensamt med och som kan erbjuda mig intellektuell stimulans.

Men vissa kvällar kan ensamheten bli påtaglig. Ibland går jag in på stranger.se bara för att prata med nån random person. Det händer sig ibland att man träffar på nån trevlig person som kan hjälpa en över den där känslan av ensamhet.

Men så i förrgår, satt jag där på kvällen, skulle upp och jobba kl 6. De flesta av de jag känner var ute och festade och jag kunde inte ju inte hänga med av förklarliga skäl. Då blev ensamheten rätt påtaglig. Till slut gick jag och la mig. Var tvungen att "balkong"-dörren öppen, det festades rätt vilt på andra sidan gatan i folkpartiets lokaler. Jag kunde höra i princip allt, även vad de som stod utanför pratade om. Först tänkte jag att det skulle störa mig men det kändes på något konstigt sätt tryggt, som om festen utanför gjorde att något tomrum i mitt inre uppfylldes. Folkets skratt och konversationer gjorde väl helt enkelt att jag kände mig mindre ensam. Lustigt. Jag somnade till det men vaknade till efter en stund och stängde dörren. 

Annars går dagarna, jag är ledig den här veckan. Sen är det tillbaka till mitt ordinarie jobb. Det ska bli skönt med lite bättre rutin på tillvaron. Jag saknar faktiskt det, skolan och eleverna.