Vad kan jag göra för dig?

Trots alla mina tillkortakommanden har jag ändå haft ett grundmurat självförtroende. Jag är ju guldgossen, enda barnet, älskad och emotsedd av alla. Ibland tvivlar jag dock på vad jag kan bidra med till det här samhället och framförallt, kan jag fortfarande bidra med något till någon? Är jag någon som är rolig att lyssna på, som har nåt intressant att säga? En gång i tiden var jag engagerad och kände att jag hade koll på politik, musik och dylikt. Nu börjar det mer och mer kännas som att den kunskap jag har om saker inte är något unikt längre. Jag är inte mer allmänbildad än the next guy on the street. Jag känner heller inget brinnande engagemang längre, inte för politiken i varje fall. Det finns inte tillräckligt stora orättvisor i det svenska samhället för att få mitt hjärta att pumpa. Eller gör det det? Visa mig i så fall. Romska tiggare säger du? Av någon anledning känns det inte angeläget för mig. Jag menar, vad kan jag göra mer än att lägga en tia i deras koppar ibland när jag går förbi?

Jag gillar inte den här handfallenheten. Jag gillar inte den här känslan att ha fullt ansvar för mitt liv, att verkligen varenda beslut jag tar är mitt och mitt eget endast. Ibland kan jag inte ta ett vettigt beslut och göra en ordentlig middag. Det blir färdigsallad idag igen.

Det finns dock alltid något där jag kan finna tröst, igenkänning och ibland hjälper det med till och med att se klarare. Det är musiken, i all sin prakt. Min passion till musik är total. Just nu sjunger Thom Yorke så otroligt vemodigt och kraftfullt i mina öron:

Pull me out of the aircrash
Pull me out of the lake
'Cause I'm your superhero
We are standing on the edge

Utan musiken vore livet nästinpå tortyr.