Somliga är inte födda under en lycklig stjärna

 Jag har levt ett liv med tak över huvudet och mat att äta. Inte bara det, jag har dessutom dessutom levt i materiellt överflöd. Jag har rest till många länder, träffat många människor och upplevt en del fantastisk kultur av olika slag. Jag har utbildat mig, tagit många högskolepoäng. Haft flickvän, fin lägenhet. Allt det där vittnar om ett liv som på ytan skulle kunna betecknas som ett liv som många i dagens samhälle har levt och de flesta skulle nog kunna se det som ett bra liv.

Men under ytan har det alltid funnits en djup ångest. En ångest som har gjort att jag sakta men säkert har förstört för mig själv. Ångesten har sin grund från min barndom då jag ständigt fick uppleva djupa konflikter mellan mina föräldar. Jag vet att de båda älskade mig men de yttrade sin kärlek på konstiga sätt och lärde mig snarare vad hat för en en annan människa innebär och vad det kan göra i ett förhållande. Ja, de hatade varandra men var varandra trogna, ända till döden.

Det är för mig obegripligt hur två människor som hatar varandra så djupt kan fortsätta att hålla ihop. Men så var det. Jag vet nu att det gav mig men för livet. Jag kände mig aldrig trygg och rotad. Jag flyttade med far när jag var 12 och jag skulle aldrig ha kommit tillbaka till Sverige. Men jag kom tillbaka och sedan följde några år i gymnasiet där jag med stor möda lyckades ta examen på ett av de svåraste gymnasieprogrammen. Jag kunde ha gjort ännu bättre ifrån mig men ångesten fanns alltid där som en bromskloss och som vanligt kände jag mig inte som en del i något kompisgäng, även om jag inte kan klandra mina klasskamrater för det. Jag var en person som nog var svår att tycka om och det har jag väl alltid varit, därför att jag helt enkelt inte är som de flesta andra. Jag är och kommer nog alltid att vara en outsider. Men jag har svårt att ha den självinsikten för att försöka förstå varför folk inte accepterar mig som jag är. Trots det finns några få som har kommit mig nära men dessa människor har nog aldrig riktigt förstått mig. Jag har alltid försökt att förstå andra människor men det är först nu som jag tror att sanningen har gått upp för mig. 

Den enkla sanningen är att det aldrig går att förstå en annan människa fullt ut. Speciellt inte om människor inte är ärliga. Och är det något som människor är duktiga på är att dölja, förneka och spela med. Det finns få människor som vågar säga vad de tycker och leva efter det. Jag menar, vi säger ofta en sak och menar en annan, för vi är rädda för vad sanningen kan göra. Så vi ljuger nästan konstant för oss själva och för andra, utav rädsla och osäkerhet. Det gör att vi kan leva hyfsat bra liv ändå men aldrig riktigt så som vi egentligen hade velat. Varför det? Därför att det inte går att leva i enlighet med vem man egentligen är och enlighet men vad man egentligen vill därför att man alltid har andra människor att ta hänsyn till. Det är dessutom så att pengar sätter gränser. Hade jag haft obegränsat med pengar hade jag gjort något helt annat än vad jag gör och de flesta andra också.

Så det är alltid andra människor och pengar man måste ta hänsyn till. Det är det som sätter gränserna för vad som är möjligt. Och har man inte pengar så är man ingen och blir snart degraderad till samhällets allra lägsta skikt. Har man ständigt andra människor i ens närhet att ta hänsyn till och man tvingas sätta deras behov framför sina egna, ja då blir man fastlåst vid en tillvaro som man kanske inte alls egentligen vill ha.

Så det gäller att skaffa sig mycket pengar och omge sig med människor som inte ständigt begränsar en. Det är ju såklart möjligt men mycket svårt. Annars kan man försöka frigöra sig från ensamhetens obehag och leva gott ändå, med små medel. Det finns allltid en möjlighet att förändra och göra saker annorlunda, i tron på att det kommer att bli bättre.

Cirkeln är sluten

 Att vara människa idag är inte lätt. Det är ju något som de flesta kan hålla med om. Vi tycks leva efter devisen att frihet är när man blir fri från något. Att det som man tycker är jobbigt, är det som man ska sträva efter att ta bort från sitt liv. Vad händer om man tar bort något som är jobbigt i sitt liv är att det skapas ett tomrum. Ja, för plötsligt så behöver man ju inte längre tänka på det som var jobbigt. Så man letar efter nästa jobbiga sak att eliminera. Devisen är återigen, att fylla upp det med något annat mindre jobbigt eller tvärtom, något som är bra för en.

Så vad är egentligen bra för en? Jag tänker på mitt agerande senaste månaderna. Jag har levt i en ständig ångest, frustration och ilska. Jag har en väldigt låg tröskel för irritation. Beter man sig enligt mitt sätt att se det illa, så får den personen snart höra det. Och vad som händer då är att både jag och personen i fråga distanserar sig. Tröskeln är nästan lika låg hos de flesta runtomkring mig. Den enda jag har tålamod för är min mor. Henne har jag i princip helt slutat irritera mig över. Jag öser i stället kärlek över henne, i den mån jag kan och har ork. Det trivs både hon och jag bäst med.

Men vad är det jag försöker säga? När man eliminerar människor från ens tillvaro, eliminerar man också ett störmoment. Personen kan inte längre vara ett störmoment för en. Mår man bättre då? Behöver man ens människor runtomkring sig. Nej, man behöver ju definitivt inga jobbiga energislukare. Jag har många energislukare runtomkring mig. Personer jag håller fast vid med näbbar och klor, trots att de inte kan erbjuda mig något som kan ta mig ur tungsintheten och jag kan heller inte erbjuda dem något tillbaka. Så vad blir den logiska påföljden? Eliminering. Eller åtminstone distansering.

Jag tänker ett steg till. Jag tänker att i dagens samhälle finns det få stabila och glada människor. Alla har sina ok att bära och somliga har ett större ok än andra. Vad som slår mig är att de flesta människorna i min närhet har rätt stora ok och jag själv har kanske bland de största. Så vad gör jag? Jag sätter min tillit till att människorna runtomkring mig, som redan är nertyngda, ska även försöka bära en bit av mitt ok. Resultatet blir fel, därför att det då garanterat till slut blir för tungt för dem för i stället för att de lättar på min börda, lämpar de i stället över en ännu större börda på mig, därför att de slänger gärna över lite av sin egen börda samtidigt som de försöker bli av med min börda jag har ålagt dem. Det blir en väldigt skev balans. Vad som händer är att man varken kan bära varandras bördor och ens egen blir tyngre.

Det leder mig till slutsatsen många redan har gjort men det har tagit mig 38 år att komma fram till. Du måste bära din egen börda och varje gång du tror att någon annan ska lätta på din börda, så bedrar du dig bara. Människor med tunga bördor har blivit eller har alltid varit normen. Det enda som skiljer sig är hur stark man är och hur bra man är på att balansera den.

Det jag har kämpat emot är en omöjlig fiende att besegra. Det är inte bara min egen utan också mänsklighetens hela börda. Ju mer jag försöker lätta på mänsklighetens bördor desto större bördor får jag själv.

Jag tänker på alla orättvisor som tynger ner mig, klimatförändringar, social orättvisa, ensamhet. Allt bara tynger ner mig. Men jag tänker inte längre ta på mig mer av den. Det har nått en bristningsgräns och jag tvingas att lära mig att bara erkänna existensen av den, acceptera den och inte låtsas som det är möjligt att kasta av den. Låta den bara finnas där men inte låt den inte äta upp mig.

Alla föreställningar om hur saker bör vara är irrelevanta därför att det går i clinch med verkligheten. Det har jag förstått nu. Verkligheten är skoningslös mot dem som inte kan se eller acceptera den. Den hinner ifatt dig förr eller senare och lär man sig inte att ta emot den, som den är, är man dömd att ständigt leva i en mardrömsvärld där verkligheten alltid sitter och lurpassar och är beredd att slå till med full kraft.

Verkligheten är inte vacker men inte ful heller. Men den kan konsumera dig helt om du inte är väldigt aktsam. Jag vill inte finnas i den här verkligheten därför att den är som ett fängelse för mig. Men jag kommer aldrig kunna slå mig fri, för jag helt enkelt inte kan. 

Emotionellt instabil

 Nu fyller jag år. Ja, jag föddes det här datumet den 29 juli 1984.

Allt har inte varit misär i mitt liv sedan jag föddes. Det har funnits ljuspunkter. Men jag har praktiskt taget förstört mitt liv de senaste 10 åren och det blir bara inte bättre.

Visst, jag anstränger mig ibland för att upprätthålla någon slags vettig tillvaro. Men i takt med att åren går mår jag bara sämre och sämre. Vad som grämer mig just idag är den totala avsaknaden av något som kan liknas vid en familj som jag upplever finns där för mig och som jag kan finnas för. Mina vänner gör mig ärligt talat bara besviken. Framförallt för att jag inte har sansade krav gentemot dem, vilket jag inser, men blir besviken ändå.

Jag har bjudit vännerna till en liten grillfest, men just nu vet jag bara att en kommer. Alla andra har andra saker för sig och har fullt legitima ursäkter, där jag i princip måste prioriteras bort.

Jag förstår ju att jag inte är medelpunkten i universum men det är ofta så här. Ensamma nyårsaftnar, ensamma födelsedagar, ensamma julaftnar. Snart slutar jag med allt vad traditionellt firande innebär. Det blir ett för stort fokus på mig själv då. Jag tänker också prioritera bort mina vänner om jag blir bjuden, vilket jag väldigt sällan blir. Minns inte när jag var med och firade en väns födelsedag sist. Men om jag mot förmodan blir inbjuden, då tänker jag använda ungefär samma argument som de gör när de säger att de inte kan komma som är i stil med "måste ta hand om barnen", "är tyvärr bortrest", "måste jobba" osv. 

Jag förstår ju att man hellre reser bort än firar min födelsedag. Men att då inte säga nåt i stil med "vi firar den, du och jag bara, när jag kommer tillbaka" gör mig ont. Argumentet att man måste ta hand om sina barn tycker jag är konstigt, för det blir ju omöjligt då att ses överhuvudtaget då barnen alltid finns där och alltid kommer vara högre prioriterade. Visst, allt går att förstå och ta hänsyn till. Men jag är trött på att ta hänsyn och förstå.

Det här samhället skapade den här inställningen till varandra och hur vi lever är inte helt våra val. Men jag tycker man borde göra mer för varandra än vad man gör.

Jag vet att endast en person läser den här bloggen och min fråga till dig lyder:

Hur tänkte du när du ville ge en bok du hade lånat av mig i födelsedagspresent? En bok jag varken har fått tillbaka än eller "fått i födelsedagspresent". Det är ju en helt absurd födelsedagspresent.

Jag är ledsen, sur och trött som vanligt.

Godnatt.

Jag kommer en dag att lämna det här landet

Det här landet, Sverige, är befolkat av en majoritet av människor med svåra sociala problem. Det är min slutsats efter att ha fötts här och bott här under större delen av mitt liv.

Det finns ett underskott i hur mycket ansträngningar man gör här för varandra. Det paradoxala är att inte heller ägnar vi särskilt mycket utrymme, i alla fall inte utåt, på att förhöja oss själva. Alltså blir vi  inte tillräckligt uppskattade av vare sig varandra eller av oss själva.

Vi anstränger inte oss i våra relationer med andra. Hur kan jag veta det? Hur kan jag dra några generella slutsatser av det?

Nåväl, låt oss titta på statistiken. I Sverige skiljer vi oss mer än i andra jämförbara länder och vi begår fler självmord än i andra länder. Andelen singelhushåll är väldigt hög jämfört med andra länder.

Vi tycks alltså leva ensamma och olyckliga, stora delar av oss. Det skrivs ut psykofarmaka i mängder. Runt 10 procent av svenskarna använder olika typer av psykofarmaka. Vad det beror på? Brist på fungerande och stabila sociala relationer, enligt många. Det är också ofta samma anledning till självmord och skilsmässor.

Så var ligger kärnan i problemet? Jo, det ska jag med glädje berätta. Vi har inte lärt oss, från barnsben, att älska oss själva och varandra. Jag pratar inte här om att man ska curla sina barn. Det är ett stort problem, för med curling av barn lär sig barnen att ens egna materiella behov är viktigast. Just fokusen på det materiella är vad jag menar är de skadliga med curlingen, inte med curlingen i sig om det handlar om att förstärka barns självförtroende genom att ösa kärlek över dem. Men man stärker inte någons självförtroende genom att släta ut alla hårda kanter, det ger en motsatt effekt, ett barn vars föräldrar som slätar ut alla problem blir i stället inte särskilt medvetna om hur hen kan lösa sina egna problem. Det är genom att lösa egna problem man kan få ett gott självförtroende. Ja, man kan ibland behöva lite hjälp på traven, med betoning på lite.

Vi litar inte på varandra. Människor i det här landet är av naturen skeptiska mot utomstående. Detta är nog väldigt många överens om och många jag pratar med dagligen tycker att det är synd, därför att det blir så svårt att hitta nya vänner och bekantskaper vilket kan göra livet nog så andefattigt och inrutat. Ändå lever man så, dag efter dag, utan att göra särskilt mycket för att ändra det.

Så hur ska vi bli mindre skeptiska mot varandra, mer öppna och förlåtande mot olikheter som vid första anblick inte faller oss i smaken?

Genom att träna sig till att öppna upp för främlingar, ofta, kanske till och med varje dag. Prata med personen du sitter bredvid, trots den där fula piercingen som du kanske stör dig på.

Sedan gäller det att vårda de relationer man faktiskt får, genom att höra av sig, visa intresse och fortsätta att anstränga sig. Ja, för är det något som skiner igenom som något oerhört positivt hos människor, är när man faktiskt anstränger sig för någon. Ja, anstränger sig! Alltså man gör något snällt mot någon, trots brist på tid eller lust. Och då menar jag inte de närmaste inom familjen, för dem är vi rätt duktiga på att anstränga oss för, men det finns ingen på den här planeten som endast kan ha ett rikt socialt liv med bara sin familj att umgås med, det är min fulla övertygelse.

Bli en person som anstränger sig för andra och det kommer ge ringar på vattnet.

Fundamentalt annorlunda

 Det finns ingen tvekan längre. Jag är fundamentalt annorlunda än de flesta andra människor jag har mött. Visst, jag har alltid vetat att jag inte är som många andra. Men nu har jag förstått att min föreställningsvärld finns på ett annat plan. Den insikten har gjort det lättare att leva. Det finns ingen som är min like, min själsfrände eller ens en riktig vän, enligt det sättet jag definierar det.

Låt mig ge ett exempel hur jag tänker och varför det är skadligt att tänka så.

Lärde känna en person för ett tag sen. Hen är DJ och ville lära mig lite tekniker. Hen vill att jag ska komma till hans lokal. Jag ber om tid och plats. Hen återkommer inte om det. Hen beklagar sig sen om att hen inte ska behöva tjata på dem hen vill hjälpa aka mig. Så jag bjuder in hen i stället. Hen dyker inte upp. Sen vill hen bli uppskriven på en gratislista för ett event jobbar på, sa att jag inte kan fixa det. Kanske vill hen komma ändå? Skickar info och bilder från eventet och erbjuder mig hämta hen med bil då jag ska hålla mig nykter. Hen slutar svara på meddelanden.

Jag blir orimligt ledsen och kränkt av att bli behandlad så här. Och det är bara en i raden av många besvikelser jag får uppleva konstant kopplad till människor. Jag har en jävla förmåga att stöta på människor som sviker en gång på gång. Det leder mig till slutsatsen att det faktiskt måste vara mig det är fel på.

Dessa människor har säkert goda intentioner men sviker mig. Jag blir följdaktligen otroligt ledsen. Känner mig ensam och ett mörkt hål fyllt mer ångest breder ut sig över hela mitt väsen.

Jag har blivit en expert på att dölja det. Men ibland spiller det över. Jag kunde inte hålla tillbaka min senaste besvikelse över att jag inte får några timmar eller något schema överhuvudtaget på mitt jobb framöver. Det är brist på arbete. Men hallå, jag är 37 och har räkningar och skulder att betala. Jag skrev ett irriterat och totalt onödigt mail till min chef om att man inte bara kan dra in timmar helt plötsligt på det här sättet.

Nu tror jag att jag kommer få sparken för det.

Livet är en enda rad av besvikelser och folk undrar varför jag mår dåligt.

the rekindling and dying of the light

 Någon sa att jag har en stor själ. En själ som syns, finns och vill någonstans. Det är som ett ljus inombords som lyser starkare än andras. "Du har en större själ än andra"- sa hon.

Länge har själen lyst lite på sparlåga, även om den har fått förnyad energi emellanåt . Men så så för en kort stund fick själen så mycket bränsle att jag trodde att den skulle explodera, först i glädjerus av ren kärlek men sedan, mycket snabbt förbyttes elden med en isande kyla och ångesten växte sig starkare.

Min själ lyser men ljuset flackar ibland, men ändå alltid med en viss kraft. Den kraften börjar dö ut. Den bränsle som behövs för att hålla ljuset starkt och stadigt börjat ta slut. Ensam kan den inte näras.

En förändring för att det bränslet ska kunna få fortsätta att nå fram är inledd. Och jag måste med på det, måste samla all kraft och viljestyrka för att nå dit, så att min själ kan fortsätta näras. Inte längre av materiella ting, för den näringen för med sig toxicitet. Min själ måste näras med kärlek, gemenskap, värme, vänskap och empati. I båda riktningar. Gör den inte det, då kommer den för eller senare att dö en plågsam död. Så, var min vän. Låt våra själar frodas tillsammans. Låt framtiden bli ljus.

Experiment

 Jag får ofta känslan att högre makter, gud, eller några galna vetenskapsmän från framtiden har den här planeten som ett enda stort experiment. Ja, visst, det låter väl rätt galet. Men det behöver inte vara ett experiment, det kan snarare vara någon slags strävan efter att uppnå perfektion.

Jag sitter här och tänker på alla prövningar jag går igenom. Jag vet mycket väl när jag tar genvägar för att jag inte "orkar". Jag besitter en viss intelligens men oftast räcker det inte hela vägen fram till att skapa något riktigt fantastiskt. Så jag fallerar gång på gång. Men jag vet hur jag kanske skulle ha gjort för att nå hela vägen fram. Det känns som jag blir prövad hela tiden. Vem skulle annars pröva mig än högre makter?Är det samhället? Vem är det som bestämmer över samhället? Politiker? Nej.

Så jag har blivit utkastad mot min vilja i en värld som bara består av konstanta prövningar. Vilka prövningar? Ja, men se på din dag och hur du lever den, vilka val du tar. Du vet att du måste vakna tidigt på morgonen för att gå till jobbet men ändå ligger du kvar och drar dig tills det finns lite tid kvar, du kanske inte hinner äta, duscha eller något sånt. Du sätter dig i bilen och kör direkt till jobbet. Redan stressad, hungrig och omotiverad. Hade du gått upp tidigare på morgonen, som du dessutom vet är det enda rätta, så hade du sluppit allt det där. Ändå gör man det. Mot bättre vetande.

För att nå någonstans måste man vara systematisk och regelbunden. Det är jag rätt övertygad om. Men jag vet inte ens vart jag är på väg eller vart jag vill. Så hur ska jag då ens kunna sträva efter något annat än ren överlevnad?

Visst, man kan hävda att prövningen kommer inifrån och inte utifrån eller ovanifrån. Och så är det nog. Men vad är då meningen med alla dessa prövningar? Det känns som jag ibland blir styrd i någon slags riktning. Av vem? Det kan vara en rent psykologisk mekanism vi pratar om här. Att vara lite fatalistisk eller vad man ska kalla det.

Men jag skyller inte ifrån mig. Allt ansvar för mina egna handlingar bär jag själv. Men det är också så jävla illa. Ingen styr mig överhuvudtaget. Ingen vågar ge handfasta råd. Allt ska jag bestämma själv. Det blir inte alltid bra då tyvärr.

We're all on the same boat called earth.

Tiden går. Jag har inte känt någon inspiration alls att skriva här. Det finns en otrolig massa saker att skriva om. Men jag kan liksom inte hitta koncentrationen och finner det svårt att formulera mina tankar.

Har försökt otaliga gånger. Det har blivit en massa utkast. Men det mesta har hamnat i papperskorgen. Det handlar inte om prestationsångest. Det bara blir inget skrivet. Jag känner mig rätt uttömd av livet som det är redan.

Jag har fått jobb är väl den enda riktiga nyheten. Resten går väl också åt rätt håll. Vad mer finns att säga? Vi har ett krig i Europa. Tiotusentals människor döda. Upplopp i en massa städer. Pandemin som typ är "över" och klimatförändringarna som inte direkt saktar ner. All information trycks ner i huvudet och jag vill bry mig, vill försöka göra något åt det, men jag orkar bara inte. 

Ska det vara så? Att löpsedlarna bara fylls med mörker och man har inte ens lust att diskutera jävulskapet längre.

Musiken helar som vanligt. Just nu lyssnar jag på To Whom It May Concern av The Civil Wars.

Och på dejtingfronten intet nytt. Jag skickade 4 i min mening rätt charmiga meddelanden till tjejer på happypancake. Men det är som om jag befinner mig på en annan planet. Inget svar. "Unto the next"- Tänker både männen och kvinnorna men män och kvinnor befinner sig så långt ifrån varandra i dejtingvärlden just nu så jag vet inte hur det är möjligt att närma sig varandra.

Kvinnor måste ständigt vara på sin vakt och vanliga hederliga män måste försöka slå sig fram genom en strid ström av sexgalningar. Hur blev det så här?

Adjöss och tack för fisken.