Någon sa att jag har en stor själ. En själ som syns, finns och vill någonstans. Det är som ett ljus inombords som lyser starkare än andras. "Du har en större själ än andra"- sa hon.
Länge har själen lyst lite på sparlåga, även om den har fått förnyad energi emellanåt . Men så så för en kort stund fick själen så mycket bränsle att jag trodde att den skulle explodera, först i glädjerus av ren kärlek men sedan, mycket snabbt förbyttes elden med en isande kyla och ångesten växte sig starkare.
Min själ lyser men ljuset flackar ibland, men ändå alltid med en viss kraft. Den kraften börjar dö ut. Den bränsle som behövs för att hålla ljuset starkt och stadigt börjat ta slut. Ensam kan den inte näras.
En förändring för att det bränslet ska kunna få fortsätta att nå fram är inledd. Och jag måste med på det, måste samla all kraft och viljestyrka för att nå dit, så att min själ kan fortsätta näras. Inte längre av materiella ting, för den näringen för med sig toxicitet. Min själ måste näras med kärlek, gemenskap, värme, vänskap och empati. I båda riktningar. Gör den inte det, då kommer den för eller senare att dö en plågsam död. Så, var min vän. Låt våra själar frodas tillsammans. Låt framtiden bli ljus.
No comments:
Post a Comment