Cirkeln är sluten

 Att vara människa idag är inte lätt. Det är ju något som de flesta kan hålla med om. Vi tycks leva efter devisen att frihet är när man blir fri från något. Att det som man tycker är jobbigt, är det som man ska sträva efter att ta bort från sitt liv. Vad händer om man tar bort något som är jobbigt i sitt liv är att det skapas ett tomrum. Ja, för plötsligt så behöver man ju inte längre tänka på det som var jobbigt. Så man letar efter nästa jobbiga sak att eliminera. Devisen är återigen, att fylla upp det med något annat mindre jobbigt eller tvärtom, något som är bra för en.

Så vad är egentligen bra för en? Jag tänker på mitt agerande senaste månaderna. Jag har levt i en ständig ångest, frustration och ilska. Jag har en väldigt låg tröskel för irritation. Beter man sig enligt mitt sätt att se det illa, så får den personen snart höra det. Och vad som händer då är att både jag och personen i fråga distanserar sig. Tröskeln är nästan lika låg hos de flesta runtomkring mig. Den enda jag har tålamod för är min mor. Henne har jag i princip helt slutat irritera mig över. Jag öser i stället kärlek över henne, i den mån jag kan och har ork. Det trivs både hon och jag bäst med.

Men vad är det jag försöker säga? När man eliminerar människor från ens tillvaro, eliminerar man också ett störmoment. Personen kan inte längre vara ett störmoment för en. Mår man bättre då? Behöver man ens människor runtomkring sig. Nej, man behöver ju definitivt inga jobbiga energislukare. Jag har många energislukare runtomkring mig. Personer jag håller fast vid med näbbar och klor, trots att de inte kan erbjuda mig något som kan ta mig ur tungsintheten och jag kan heller inte erbjuda dem något tillbaka. Så vad blir den logiska påföljden? Eliminering. Eller åtminstone distansering.

Jag tänker ett steg till. Jag tänker att i dagens samhälle finns det få stabila och glada människor. Alla har sina ok att bära och somliga har ett större ok än andra. Vad som slår mig är att de flesta människorna i min närhet har rätt stora ok och jag själv har kanske bland de största. Så vad gör jag? Jag sätter min tillit till att människorna runtomkring mig, som redan är nertyngda, ska även försöka bära en bit av mitt ok. Resultatet blir fel, därför att det då garanterat till slut blir för tungt för dem för i stället för att de lättar på min börda, lämpar de i stället över en ännu större börda på mig, därför att de slänger gärna över lite av sin egen börda samtidigt som de försöker bli av med min börda jag har ålagt dem. Det blir en väldigt skev balans. Vad som händer är att man varken kan bära varandras bördor och ens egen blir tyngre.

Det leder mig till slutsatsen många redan har gjort men det har tagit mig 38 år att komma fram till. Du måste bära din egen börda och varje gång du tror att någon annan ska lätta på din börda, så bedrar du dig bara. Människor med tunga bördor har blivit eller har alltid varit normen. Det enda som skiljer sig är hur stark man är och hur bra man är på att balansera den.

Det jag har kämpat emot är en omöjlig fiende att besegra. Det är inte bara min egen utan också mänsklighetens hela börda. Ju mer jag försöker lätta på mänsklighetens bördor desto större bördor får jag själv.

Jag tänker på alla orättvisor som tynger ner mig, klimatförändringar, social orättvisa, ensamhet. Allt bara tynger ner mig. Men jag tänker inte längre ta på mig mer av den. Det har nått en bristningsgräns och jag tvingas att lära mig att bara erkänna existensen av den, acceptera den och inte låtsas som det är möjligt att kasta av den. Låta den bara finnas där men inte låt den inte äta upp mig.

Alla föreställningar om hur saker bör vara är irrelevanta därför att det går i clinch med verkligheten. Det har jag förstått nu. Verkligheten är skoningslös mot dem som inte kan se eller acceptera den. Den hinner ifatt dig förr eller senare och lär man sig inte att ta emot den, som den är, är man dömd att ständigt leva i en mardrömsvärld där verkligheten alltid sitter och lurpassar och är beredd att slå till med full kraft.

Verkligheten är inte vacker men inte ful heller. Men den kan konsumera dig helt om du inte är väldigt aktsam. Jag vill inte finnas i den här verkligheten därför att den är som ett fängelse för mig. Men jag kommer aldrig kunna slå mig fri, för jag helt enkelt inte kan.