Emotionellt instabil

 Nu fyller jag år. Ja, jag föddes det här datumet den 29 juli 1984.

Allt har inte varit misär i mitt liv sedan jag föddes. Det har funnits ljuspunkter. Men jag har praktiskt taget förstört mitt liv de senaste 10 åren och det blir bara inte bättre.

Visst, jag anstränger mig ibland för att upprätthålla någon slags vettig tillvaro. Men i takt med att åren går mår jag bara sämre och sämre. Vad som grämer mig just idag är den totala avsaknaden av något som kan liknas vid en familj som jag upplever finns där för mig och som jag kan finnas för. Mina vänner gör mig ärligt talat bara besviken. Framförallt för att jag inte har sansade krav gentemot dem, vilket jag inser, men blir besviken ändå.

Jag har bjudit vännerna till en liten grillfest, men just nu vet jag bara att en kommer. Alla andra har andra saker för sig och har fullt legitima ursäkter, där jag i princip måste prioriteras bort.

Jag förstår ju att jag inte är medelpunkten i universum men det är ofta så här. Ensamma nyårsaftnar, ensamma födelsedagar, ensamma julaftnar. Snart slutar jag med allt vad traditionellt firande innebär. Det blir ett för stort fokus på mig själv då. Jag tänker också prioritera bort mina vänner om jag blir bjuden, vilket jag väldigt sällan blir. Minns inte när jag var med och firade en väns födelsedag sist. Men om jag mot förmodan blir inbjuden, då tänker jag använda ungefär samma argument som de gör när de säger att de inte kan komma som är i stil med "måste ta hand om barnen", "är tyvärr bortrest", "måste jobba" osv. 

Jag förstår ju att man hellre reser bort än firar min födelsedag. Men att då inte säga nåt i stil med "vi firar den, du och jag bara, när jag kommer tillbaka" gör mig ont. Argumentet att man måste ta hand om sina barn tycker jag är konstigt, för det blir ju omöjligt då att ses överhuvudtaget då barnen alltid finns där och alltid kommer vara högre prioriterade. Visst, allt går att förstå och ta hänsyn till. Men jag är trött på att ta hänsyn och förstå.

Det här samhället skapade den här inställningen till varandra och hur vi lever är inte helt våra val. Men jag tycker man borde göra mer för varandra än vad man gör.

Jag vet att endast en person läser den här bloggen och min fråga till dig lyder:

Hur tänkte du när du ville ge en bok du hade lånat av mig i födelsedagspresent? En bok jag varken har fått tillbaka än eller "fått i födelsedagspresent". Det är ju en helt absurd födelsedagspresent.

Jag är ledsen, sur och trött som vanligt.

Godnatt.