Må bättre.

Man skulle lätt kunna tro att jag är en misslyckad, ensam och sjuk person om man läser den här bloggen. Det är jag ju inte. Men här kommer all negativitet fram.

I själva verket har jag:
- En familj (mor och far)
- Många goda vänner
- Engagerad i flyktingfrågan genom      Kontrapunkt
- Ett fast jobb jag tycker om
- En fin lägenhet
- En helt okej bil
- En helt okej motorcykel

Men visst, frisk är jag inte riktigt. Men jag mår i varje fall bättre.

Vad saknas? Inget egentligen. Jag brottas dock med mindre problem som :

- Brist på pengar
- Brist på flickvän
- Brist på social närvaro ibland

Allt ovanstående är verkligheten på ytan. Vad som händer i mitt huvud ibland är en helt annan sak. Där kan jag få för mig att jag både är misslyckad, ful och helt ensam. Men om man tänker på det lite mer sansat så är det ju bara inte sant.

Nu ska jag fokusera på att bli glad, må bra och tänka framåt!

Konstgjort

Vi lever i en värld som alltmer ter sig konstgjord. Med konstgjord menar jag att den är långt ifrån naturen. Men jag tycker mig se att den här världen i allt större utsträckning också styr hur vi uttrycker våra känslor. Vi skickar meddelanden via facebook, mail och appar. Vi väljer partner utifrån en bild i en app. Vi matas med information om hur man bör se ut, vad man bör göra och vad man bör äta. Program som Paradise Hotel och liknande sätter tonen.
Om detta har det skrivits mycket. Men någonting gör det med oss onekligen. Någonting håller på att gå fel, för hela vår känslovärld styrs snart av det virtuella. Jag är ett mycket bra exempel på det. Här på denna bloggen är det egentligen det enda stället där mina innersta tankar kommer fram. Men det är ju ingen kommunikation att tala om. Det är det ensammaste stället på internet, för vem läser detta? Enligt statistiken på bloggen så är det några som besöker den här sidan. Men ytterst sällan får jag se någon kommentar eller någon som nämner bloggen för mig i verkliga livet.

Jag kan inte sticka under stol med att jag inte endast skriver för mig själv, även om det är den här bloggens primära syfte. Jag är ingen ordkonstnär, ingen författare eller poet. Jag skriver vad jag känner för med känsla, ändå kan jag inte hjälpa att tycka att det jag skriver om, det jag försöker förmedla, det ser jag ytterst sällan någon likhet med någon annan stans på webben. Allt passerar genom ett filter överallt. Men vad är meningen med det? Blir man mer omtyckt om man censurerar sig själv? Är inte det mänskliga, det äkta vackert nog? Nej, det verkar ju vara dagens sanning. Vi lurar oss själva och andra genom att ge en förfinad, censurerad bild av oss själva. Men när det kommer till kritan, vill du bli ihågkommen som den som folk tittade på genom ett filter, eller som någon som alltid var sig själv?

Jag är faktiskt rädd att det här ständiga filtrerandet även spiller över på hur man är gentemot sina närmaste. För om man inte duger på facebook, kanske man inte tror att man duger bland sina närmaste heller?

Vems fel?

När man har det som jag har det för tillfället tror jag att till slut så börjar man fundera på vem som man kan beskylla för ens situation. Är det mitt fel och bara mitt eget fel att jag mår så här?

Det är intressant det där med skuld och hur viktigt det är för människor. Jag tänker ju att om jag lyckas hitta någon att skylla på så kan det leda till att jag mår bättre. Jag måste därför skuldbelägga någon. Men skuld betyder inte automatiskt att den personen man skuldbelägger har gjort fel med vilje eller berått mod. Det har bara ibland varit olyckliga omständigheter som har gjort att det har blivit som det har blivit.

Jag läste till lärare, det gick bra så länge det inte var svårt och ointressant. När det blev det behövde jag stöd. Bad om stöd men fick väldigt lite. Den bästa hjälpen fick jag av min vän och inte av min dåvarande flickvän. Men det var för lite. Hon kunde aldrig vara ett tillräckligt stöd för mig och jag kände i stället att jag fick konstant vara det för henne. Även när jag hade det svårt. Otroligt ojämlikt. I hennes svåraste stunder fanns jag där för henne. Hon återgäldade inte detta. Hon sög sakta ur mig lusten och motivationen. Så jag gjorde slut. På det följde en ännu större brist på lust. Eftersom nu fanns inte ens någon att krama och ligga kvar i sängen med på en söndagsmorgon. Jag gav upp mina lärarstudier. Varför gjorde jag det?

Det är inte lätt att konstant vara någon som bara ger och får lite tillbaka. Någon vars kärlek aldrig förväntas sina. Nu när jag öser från källan, öser jag lite i blindo. Och träffar kanske inte ens någon vars kärl behöver fyllas.

Märkliga tankar, märkliga händelser

Det är konstigt hur vissa händelser utspelar sig helt tvärtemot ens vilja. Ändå är allting fullt logiskt, till och med fantastiskt.

Jag skrev en insändare till tidningen. Blev inte särskilt uppmärksammad. Några kom fram till mig på jobbet. Någon höll med mig, någon gjorde det inte.

Var på ett dansställe. På muggen där kommer det fram en kille som kände igen mig från tidningen och ger mig en kyss. Jag blev mycket smickrad men jag kunde ju inte besvara hans känslor, eftersom jag inte tänder på killar.

Det är märkligt att när man sänder iväg nånting ut i världen, som kan tolkas som ett slags rop efter kärlek, då kommer det tillbaka till dig i en form som du inte hade kunnat föreställa dig.

Jag undrar om fler än jag upplever det som att de aldrig når hela vägen fram. Att hinder alltid dyker upp. Helt vanvettigt svåra hinder som inte går att komma igenom. Det händer mig hela tiden.

På många sätt är jag lyckligt lottad men där jag som mest önskar mig något, något äkta, verkligt och genuint vackert, där står det en jävel och flinar som säger: - Nu blev du återigen snuvad på konfekten.

Men jag ska aldrig sluta tro på kärleken, även om den väldigt sällan drabbar mig. Men om den en dag gör det, då har all tro inte varit förgäves. Kanske är den inte förgäves ändå. För om jag, genom mitt sätt att vara på och sprida kärlek till andra kan fortsätta att göra det utan att få mycket tillbaka då har jag bevisat kärlekens oövervinnerliga styrka och förhoppningsvis gjort någon nåt gott på vägen. Kanske är jag bara naiv.

Omega Seamaster - eller en hyllning till min farfar och en dröm

Det finns få saker eller personer som verkligen betyder något. Under loppet av ens liv får man träffa personer som visar en, lär en, gör en till en lite bättre människa. Oftast genom kärlek. En sån person var min farfar, Sten Birger Jonsson. Han fanns bara med mig fram tills jag blev 9 år. Vi bodde i samma radhus, farfar bodde i lägenheten bredvid. Jag var hos honom varje dag efter skolan. Han var min vän, min lärare och för honom betydde jag mycket. Han var en berest person och han hade alltid något att visa. Det kunde vara vackra snäckskal, ett luftgevär, silvermynt, eller någon av de skeppsattiraljer han hade samlat på sig under sina år på Örlogsvarvet i Stockholm. Farfar lärde mig att skriva, han gav mig en femma för varje mål jag gjorde när jag spelade fotboll. Han tillverkade fantastiska leksaker i trä som han målade, han satte ihop byggsatser av båtar. Han tog med mig på hans båt, Christina, ute på Öresund för att fiska torsk. Han var en mästare på att måla och snickra. Faktum är att han blev öververkmästare på varvet i Stockholm, där han bland annat hade som uppgift att ta hand om den berömda Vasaorden, båten som används vid statsbesök av olika kungligheter.

En sak som jag fick ärva var en Omega väggklocka, en 8-dagars klocka som man får dra upp var åttonde dag för att den inte ska stanna. Dess första hemvist var antagligen på en båt. Nu när jag har mått dåligt och varit sjukskriven har jag beslutat mig för att den aldrig ska få stanna. Den ska alltid gå, som en påminnelse om vad jag måste göra för att aldrig må så här igen, för att ta tillvara på den tid på jorden jag har. Men jag behövde något mer, något som är min ständiga följeslagare och som tjänar samma syfte. En dröm som jag har haft, ända sedan jag såg Bondfilmerna med Pierce Brosnan och sedan med Daniel Craig är att någon gång äga ett Omega armbandsur. Som många vet är dessa klockor dyra och inget man kan handla i en handvändning. Men så dök tillfället plötsligt upp, när jag nu är i en av de värsta situationerna som jag har ställts inför i mitt liv och då kunde jag inte hejda mig. Det fick bli en Omega Seamaster från 2009, en ref 2220.80.00 med svartgrå urtavla, den perfekta klockan, den ultimata drömmen. Det finns absolut ingen annan tingest i den här världen som kunde ge mig samma känsla, samma symbolik och samma glädje som denna klocka.

Varje gång jag tittar på den så tänker jag på farfar. Varje gång, känner jag hans närvaro och kärlek som han gav mig. Den ska heller aldrig få stanna. Tacka gudarna för att det är en automat som går att dra upp, med andra ord.

Jag tror och hoppas, att min Omega på väggen, som har fungerat klanderfritt i över 50 år utan att bli servad, såvitt jag vet, håller samma kvalitet som min Seamaster. För precis som dessa två, så har allt min farfar gjort, högt hög standard, hoppas också jag att det jag tar mig för i livet hädanefter också ska vara gjort med kärlek och känsla för kvalitet.

Mannen med känslorna utanpå kroppen.

Det var en man vars känslor hängde utanpå kroppen. Känslorna viftade och dinglade. Han var väldigt verbal. För det mesta var känslorna ärliga. Nästan alltid ärliga. Det gjorde att han ofta hamnade i trångomål. Han uppfattades som för extrovert, för känslosam och för påträngande. Han började därför undra ifall han kanske borde sluta låta känslorna hänga utanför hans kropp. Kanske skulle de behöva döljas? Han sökte alltid social kontakt med människor. Inte vilka som helst, han valde ut de som han trodde kunde klappa hans känslor, som kunde se känslorna och omfamna dem. Han fick mycket lite gehör. Så han skrev en insändare till tidningen, bifogade sina känslor och lät dem nästan puta ut genom pappret. Tidningen blev eld och lågor. Det här kunde nog sälja, tänkte de. Så han fick en helsida. Han väntade på respons. Inte mycket kom. I stället begav han sig ut och försökte trycka helsidan med alla känslorna i ansiktet på folk. Det gick som det gick. Folk ryggade nästan tillbaka. Men bara nästan, då att rygga tillbaka skulle visa alldeles för mycket känslor tillbaka.

Han var tvungen att ändra taktik. Det gick ju inte att ha det så här mer. Därför gick han till doktorn. Doktorn sa: Du är nog deprimerad och gav mannen en sjukskrivning och ett recept på lyckopiller. Det var inte riktigt vad mannen ville ha, men eftersom mannen var missanpassad så måste ju han anpassas på kemisk väg.

Mannen bestämde sig för att bli mer självständig. Kanske inte höra av sig till människor utan låta känslorna tryckas undan av medicinen och av den bristande livslusten. Kanske kunde det ändå bli ett bättre liv eftersom känslorna utanpå kroppen hade ju ändå börjat frysa, av den annalkande hösten.

Paj någon?

Det är ett ständigt problem att man inte kan få den dos av social närvaro, värme och omtänksamhet som man vill. Jag har väl känt så hur länge som helst. Har en massa vänner, kanske till och med vad man kan beteckna som nära vänner. Jag har varit i långa förhållanden. Men det räcker absolut inte. Inte på långa vägar. Vännerna som man har är inte tillräckligt kärleksfulla, kommer inte med paj nu när jag har blivit sjukskriven. Tänk om endast en vän hade dykt upp med paj. Det hade ju verkligen varit trevligt. Suttit med en paj och en pava vin, hela kvällen med tända ljus och en blick fylld av värme och omtänksamhet. Varför är detta så himla långt bort för vissa? Det verkar ju till och med vara svårt att tänka tanken.

Gud vad jag känner mig bortskämd. Som om jag förväntar mig stordåd hela tiden. Men jag har så svårt att tycka det. En fucking paj hade räckt. Det hade betytt allt.