Jag har nått fram till några ganska bra slutsatser om mitt liv när jag cyklade igår. Tyvärr så har jag glömt allihop... Förutom en kanske, eller kanske ett par. Jag tänkte på det här med rädsla. Jag tittade på ett Star Trek avsnitt där det var så att det fanns en planet som nästan hade gått omintet. Det var bara några få överlevande som beslutade sig för att sjunka djupt ner i ett slags vegetativt stadium och vänta ut tills atmosfären hade stabilserat sig så pass mycket att de kunde återvända till jordytan. Medan de låg där medvetslösa så var en dator inkopplad till deras hjärnor som skapade en låtsasvärld hos dem. Något hade gått fel och det här datorprogrammet hade tagit över och varje gång människorna hade försökt att lämna det här stadiet hade programmet dödat dem med rädsla. De hade alltså fått en hjärtattack till följd av att de var rädda för något. Voyager hittade den här planeten och man beslutade att Ensign Kim skulle ta sig in i programmet och på det sättet få ut folket.
I vilket fall som helst så fick mig den här episoden att tänka på rädsla. Och min egen rädsla för besvär. Det har nått det stadiet att jag senarelägger ett telefonssamtal till någon på grund av besväret som jag tycker ett telefonsamtal innebär. Det är ju helt sjukt. Jag var väldigt nära att inte bege mig ut på den där cykelturen igår som gjorde mig så mycket gott för att jag tyckte att det skulle vara jobbigt. Vilken människa jag är! Jag ska hädanefter försöka gå efter devisen "just do it" och sluta tveka och tänka på hur jobbigt vissa saker är. Så är det bara.

Det var första inlägget på sen 2006. More to come!