Vänskap eller avsaknaden av den

 Funderar på vad jag är för slags vän egentligen. I och med mitt dåliga psykiska mående har jag kanske inte alltid varit den vän jag borde ha varit. Men sedan finns det de "vänner", som jag har känt i massvis med år som inte har lyckats vara de vänner jag skulle behövt, i avsaknad på familj.

Jag har haft ett par extremt jobbiga veckor nu då jag har mått under normalt för mig. Vilket innebär att jag mest sover om dagarna. Jag tar hand om katten, ger henne kärlek och mat. Själv äter jag godis och mackor. Lite kaffe, ibland orkar jag koka lite pasta och koka en korv. Men idag var jag så less på allt, trots att jag har dåligt med pengar så beställde jag mat från burger king, åt och det lindrade min ångest lite.

Jag har i alla fall haft en vän sen jag var liten, kanske bland de närmaste vännerna, som jag inser inte riktigt har lyckats ställa upp när det bäst behövdes. Jag inser att jag har varit en börda på många sätt och det är såklart därför, men ändå får det mig att tänka, vad skulle jag berätta om hen på hens bröllop? "Han har alltid ställt upp", njaee, "när jag var utfattig så fixade han pengar", njaee. Visst, det finns bra skäl till allt, eller bra skäl ur hans perspektiv. Men faktum kvarstår.

Jag ska dock inte nedvärdera hans bidrag till mitt liv. Han har många gånger dragit min bil till en säker plats när den har stannat. Han har hjälpt mig gräva och fixa stenkistor. Gjort vad han har varit kapabel till. Jag måste ändå känna mig tacksam mot det. 

Men när det har blivit kritiskt, när jag har varit riktigt nere, då har han avlägsnat sig och återkommit först när det värsta har passerat. Jag tror inte jag hade kunnat göra så. Jag vill tro att jag hade ställt upp.

Jag var riktigt nere en kväll för många år sedan, ville till psykakuten. Försökte få honom att förstå. Men han dök inte upp. Svek mig där. Det hade kanske blivit bättre i mitt liv efter en sådan upplevelse. Eller rentav tvärtom. Kanske var det tur att jag inte var kapabel att ta mig dit själv.

Jag har en annan vän, en tjej, som tycker jag ska ge henne kredd för att hon är kvar, trots att "många har lämnat mig". Jag snackade med henne för nån vecka sen, sa att jag var riktigt nere. Sa att vi kanske skulle ses snart. Sedan går det en vecka, jag skriver "du kanske skulle följa upp och fråga hur jag mår, när jag så tydligt sa att jag var riktigt nere sist". Då blir hon sur såklart, och sedan följer ett gräl. Det slutar med att hon ska komma hit på söndag, för hon känner väl ett visst medlidande.

Jag blir väldigt verbal och tydligt med hur jag känner när jag är nere, väldigt filterlös. Tror inte jag känner någon som är så. De flesta jag känner stänger in sig och isolerar sig. Talar med en psykolog, tar sina antidepp. Ställer inte krav på andra att de ska vara på ett visst sätt. Nöjer sig. Inställer sig. Anpassar sig. Jag kan inte anpassa mig, jag kan inte vara inställsam. Jag säger rakt ut, du suger som vän, du ringer inte, du lämnar mig i sticket! Det är ju klart icke-populärt. De flesta blir arga då och lämnar mig. Vissa kommer tillbaka men jag har förlorat vänner på det viset också. Det är ändå skönt att jag har modet kvar att vara tydlig och säga ifrån, tycker jag. Den gången jag inte säger ifrån, den dagen är jag inte mig själv längre. Då kan jag dö.