Det du älskar, gör det

Jag älskar musik. Jag tycker också om när musiken låter riktigt bra. Senaste tiden har jag lyssnat på otroligt mycket musik. Fyllt dagarna med vacker, melankolisk musik. Ljudkvaliteten har nått nya höjder i form av två begagnade saker som jag lyckades komma över ganska billigt. Ett par Grado RS2i och en Chord Mojo DAC/hörlursförstärkare. Det låter såpass bra att jag har svårt att tänka mig att det egentligen kan låta så mycket bättre men jag blir otroligt nyfiken. Vad är nästa steg? Kan det vara Grados GS2000e som kostar 17000 kr. One may never find out. Jag måste verkligen jobba på att känna mig nöjd och tillfreds med det jag redan har. Det är en evig fight. Det känns som jag får genomleva prövningar hela tiden. Det känns otroligt dumt att säga det för det går egentligen emot min livsfilosofi och ärligt talat är det inte ens säkert att det är så men det känns som jag hela tiden blir provad av högre makter, att den gången jag lyckas manövrera mig rätt genom livet utan att falla till föga för alla livets lockelser så kommer jag gå mer och mer mot lyckan. Men jag inser att det inte är högre makter utan det kommer ju självklart från en själv, att slutar man göra sig själv besviken hela tiden så kanske man faktiskt uppnår varaktig lycka. Men den där lätta lyckan, den som är att köpa en pizza i stället för att laga fullkornspasta och quornfärs, är inte den värd någonting då? Kanske i det korta perspektivet men man känner sig sällan nöjd. Människan strävar hela tiden efter balans och kortaste vägen att nå den. Vill du vara lite lycklig nu eller mer lycklig sen? Jag vet inte om man faktiskt blir "mer lycklig" sen men möjligtvis är det så.

Det är i alla fall en ständig kamp. Den mest fundamental kampen i mitt liv. Men ska testa en ny sak. Jag har lyckats träffa en tjej via en dejtingapp. Kan jag lyckas att motstå livets alla små lockelser som leder mig i fördärvet fram till den dagen hon och jag möts, då kanske jag är en lyckligare människa och då kanske hon ser det och jag blir mer attraktiv. Visst låter det löjligt? Men kanske ligger det nåt i det. Jag ska i alla fall ge det en ärlig chans.

Detta är vad jag har lyssnat på ikväll:

Meditativt. Kittlande. Otroligt tungt men så jävla skönt också. Sonar - Tromsö.

You do it to yourself, and that's what really hurts

You do it to yourself, you do
And that's what really hurts
Is you do it to yourself, just you
You and no-one else
You do it to yourself
You do it to yourself

Textrad ur Radiohead - Just

Den här låten handlar i verkligheten om något helt annat men just ovanstående rader skulle kunna handla om mig. Jag har blivit en sån som sitter ensam på julafton. En ny lowpoint. Men jag skulle ha kunnat åka till Småland, hade till och med köpt biljett. Jag skulle ha kunnat åka till morsan. Jag borde ha åkt och besökt min moster på äldreboende. Ändå kunde jag inte förmå mig själv att göra något av det. Då får man skylla sig själv. Varför skriver jag då det här? Letar jag sympatier. Antagligen, men som alltid är det bara skönt att få saker ur sig.

Men faktum är att jag ensam med endast katten som sällskap. Vad gick fel? Varför blev jag ensam?
Jag hade gett mycket för att återvända till 2014, då när allt gick snett. Men tiden är obeveklig och går varken att frysa, snabbspola, eller backa. Det är vad den är.

Jag skulle kunna skylla på mycket men jag har bara mig själv att skylla. Det är det som verkligen gör ont.

Meningen i musiken

Jag hittar ingen annan mening i livet än att lyssna på musik. Det är det enda som alltid har gett mig njutning. Att kunna spela musik inför folk är också helt underbart. Det låter patetiskt men det är sanningen. Har fyllt hela min lägenhet full av musikprylar. Skivor, förstärkare, högtalare, hörlurar.

Jag önskar naturligtvis att det fanns något mer men jag kan ligga och lyssna på musik i timmar, utan att tröttna. Min ständiga följeslagare i livet och min stora njutning.

Skriver det här den 24 december 00.32 och det ska firas julafton imorgon. Det blir bara jag och min mor och om inte jag handlar någon julmat blir det ingen och jag känner knappt för att trycka i mig sill och köttbullar bara för sakens skull. Jag tror att vi skippar det. Dricker kanske lite vin med morsan i stället och äter glass. Det blir bra så. Sen blir det väl ett besök hos moster som nyligen har flyttat till äldreboende.

Jag är arbetslös nu sedan den 20 december. Känner mig fri på ett sätt men otroligt jäktad på ett annat sätt. Jag måste försöka hitta något som jag kan trivas med i längden. Jag är bra på så himla mycket och kan mycket men det gäller att omsätta det i praktiken också. Det kommer att bli tufft.

Juldagen ser jag dock fram emot, då blir det förhoppningsvis lite dans och glada miner på Moriskan och Plan B i Malmö.

Ikväll har John Coltrane stått för välljudet i form av den här skivan:

Nu ska jag fortsätta att lyssna på jazzen. Den underbara jazzen.

Sleep the clock around

Sömnlös. Trots lergigan. Sover på konstiga tider. Ibland på dagen. Ibland på morgonen. Ibland inte alls.

Saknar.

Drömmer.

Misströstar.

Klockan är 04.11.

Ytterligare en dag ska snart börja.

Jag vill inte börja.

Jag vill inte sluta.

Jag vill ingenting.

Inga ambitioner.

Inga idéer.

Inget i intet.

Mörker. Trötthet.

Glömska.

Tid.

Oändligt med tid.

Oändligt med rymd.

Ändå så liten.

Och här, av alla ställen.

Förgäves.

The only constant in life is change

Det enda som vi med säkerhet vet är att livet kommer att förändras. Oavsett om vi vill det eller inte.
Även om det ibland kan kännas som inget händer i våra liv så kommer en förändring ske, förr eller senare. Först föds vi, sedan växer vi upp, blir vuxna, skaffar oss en partner, får barn, gifter oss, går i pension och sen dör vi. Alla kanske inte gör samma sak och alla gör det inte i den ordningen men att en förändringar sker, förr eller senare. Och oavsett vi vill det eller inte blir vi äldre för varje dag och med åldrandet sker också en del förändringar, framförallt emotionellt och hur vi tänker. Jag har mer livserfarenhet nu och tänker annorlunda än när jag var 18 år. Jag har också bott på många fler platser och träffat många fler människor än när jag var 18 år. Vissa människor har lämnat ett stort avtryck andra mindre. I grund och botten är jag ändå samma person men visst har jag förändrats. Det som kanske har gjort att jag har förändrats mest är kanske att jag har sett människor som har stått mig nära försvinna från mitt liv, av olika anledningar. Det har också tillkommit några nya vilket också har inneburit en förändring.

Snart kommer jag att påbörja ett nytt kapitel i mitt liv. Jag har fått ett nytt jobb och vad det kommer att innebära står skrivet i stjärnorna. Jag kan bara hoppas att det kommer leda till något gott även om jag hyser en del tvivel och känner mig lite osäker men det är väl ganska naturligt antar jag.

Det som inte har förändrats är att jag ofta bär på en ensamhetskänsla, trots att jag träffar olika människor rätt ofta. Jag märker att när jag träffar människor som delar mitt intresse och som jag trivs att umgås med, då känner jag mig som mest uppfylld av glädje. Att tillsammans med andra människor få göra något som båda tycker om måste vara bland det bästa som finns. Det är dock något som jag tyvärr inte får göra tillräckligt ofta, vilket nog är en del av förklaringen till varför jag kan känna mig ensam ibland.

Jag önskar av hela mitt hjärta att träffa fler människor som delar mina intressen så att de kan få bli en del av mitt liv. Framförallt har jag en stor passion för musik och det vore kul om jag fick möjligheten att fortsätta att odla det intresset tillsammans med andra likasinnade. Det finns en chans till det i och med att jag är medlem i Musik i Kävlinge. Snart kommer det att vara en jamsession. Sist det var det och jag var med hade jag otroligt roligt. Sedan kanske det kommer en dag då jag får DJa nånstans. Men inget kommer gratis. Det gäller att ibland stiga ur sin comfort zone för att få möjligheten att uppleva nåt nytt.

En sak som ofta återkommer i mina tankar är saknaden efter människor som inte längre finns i mitt liv. Jag tänker på min far men också S. Oavsett hur mycket jag försöker tvätta bort henne och radera ut henne ur mitt huvud så dyker hon upp där ibland. Vi råkade vara på samma spelning på Malmöfestivalen. Jag vet inte om hon såg att jag var där, jag såg henne i alla fall. Hon tog ingen notis om mig och jag kände att det inte var rätt tillfälle att prata med henne. Det kommer förmodligen aldrig dyka upp något bra tillfälle men ja, jag saknar henne och det finns inte mycket jag kan göra åt det verkar det som. Jag hoppas att hon har det bra.

Klockan är egentligen alldeles för mycket och jag borde gå och lägga mig för att försöka ställa om till vanliga arbetstider. Har varit ledig nu nån vecka och när jag är ledig blir ofta dygnet lite felvänt. Så det är väl dags att sova nu antar jag. Godnatt.

Vad ska hända med vår värld?

Jag jobbar natt. Klockan är snart 1. Jag har fortfarande drygt 7 timmar kvar på mitt nattpass. I mitt huvud finns mycket oro och en hel del ångest. Jag är både orolig för mig själv, för vår värld och för några av mina närmaste släktingar.

Mest kretsar tankarna just nu kring vad som håller på att hända med vår värld. När jag som vanligt satt och scrollade mitt facebookflöde (något som jag naturligtvis gör för mycket och för ofta) så nås jag av den här uppdateringen från journalisten Marcus Oscarsson:

Jag kan inte hjälpa att bli skrämd av en sådan nyhet. Naturligtvis inser jag också att det är skillnad på väder och klimat. Men samtidigt hade vi en varm sommar också förra året. Jag skrev om det också i bloggen minns jag och nu har vi ytterligare fått en varm sommar med höga temperaturer. I Sverige också. Idag har det varit 30 grader här och imorgon väntas ännu högre temperaturer. Det är till och med så att SMHI har utfärdat en klass 1 varning:

Då är den stora frågan, vad gör vi åt detta? Det har talats om klimatförändringar i tid och otid. Greta Tunberg är en av dem som har fört klimatförändringarna på agendan. Hon talade för några dagar sedan i det franska parlamentet. Hon talade bland annat om att vi måste enas bakom vetenskapsmännen/kvinnorna, "unite behind science" var något som hon uppmanade politikerna att göra. Jag behöver väl knappast nämna att det finns en stor enighet i forskarvärlden klimatförändringarna och vad som kan hända ifall vi inte lyckas begränsa dem. 

Själv tänker jag också på vad jag kan göra personligen. Jag har tidigare haft ett stort motorintresse. Nu börjar det falna. Jag har ägt en hel del bilar och motorcyklar genom åren. Just nu äger jag bara en bil som jag känner mig nödgad att ha kvar så länge som jag behöver bilen till att utföra olika ärenden åt min mor. Förutom det har jag en elcykel. Jag tänker inte skaffa vare sig någon ny motorcykel eller bil så länge de inte går på el. Idag läste jag för övrigt om att Harley Davidsons nya elmotorcykel har gjort succé bland motorjournalister som har provkört den. Det är fantastiskt att en av USAs äldsta motorcykeltillverkare lyckas skapa något som är så väldigt annorlunda mot allt vad de har gjort tidigare och så mycket bättre dessutom! Men de är väl tvungna, för att kunna hinna med i den allt snabbare utvecklingen som går mot elektrifierade fordon.

Det som oroar mig är att de förändringar som måste göras är så långtgående och så omfattande att det kommer att bli väldigt svårt att hinna göra dem i tid, innan vi går mot en katastrof. När jag på en fest talade med ett par äldre herrar så var de väldigt skeptiska till allt var klimatförändringar heter och de hade inte mycket till övers för Greta Tunberg medan jag och en yngre tjej hade en helt annan åsikt men vi hade svårt att argumentera emot dessa herrars invändningar. Det känns som den yngre generationen är betydligt mer intresserad och betydligt mindre skeptisk till vad forskarvärlden säger.

Vi har i varje fall en regering där miljöpartiet ingår. Förra regeringen (där miljöpartiet även ingick) införde 2018 bland annat en klimatlag:

Lagen innebär att varje regering har en skyldighet att föra en klimatpoiltik som utgår från de klimatmål, som riksdagen antagit. Enligt lagen ska regeringen:

• varje år presentera en klimatredovisning i budgetpropositionen.

• vart fjärde år ta fram en klimatpolitisk handlingsplan som bland annat ska redovisa hur klimatmålen ska uppnås. (Källa: Naturvårdsverket)

Visst görs det en del framsteg. Frågan är bara om det räcker. Politikerna kan göra mycket men det gäller även att vanliga Svenssons är med på noterna. Det senare är jag lite mer skeptisk till. För vad händer om vi bara höjer skatterna på allt som anses klimatfarligt vilket gör att många vanliga människor får en mycket dyrare vardag, utan att egentligen presentera vettiga alternativ. Det kommer ju bara resultera i ett ökat missnöje och motsättningar mellan de som ekonomiskt klarar av omställning och de som inte gör det. Bilar som drivs med fossila bränslen är det jag tänker på mest. Kommer vi att kunna se till att människor har råd att köpa bilar som drivs med el? Kommer vi att lyckats att få människor att ta cykeln i stället för bilen? Kommer vi lyckats att få människor att välja tåget i stället för flyget i större utsträckning? Kommer vi att lyckats med att klara av energiförsörjningen på sol- och vindkraft? Kommer människor att gå med på att minska sin konsumtion till mer hållbara nivåer?

Jag hoppas innerligt att vi gör det. Den som lever får se.

Daysleeper

Jag kom och tänka på en låt av R.E.M. som heter "Daysleeper" nu när jag jobbar natt, det är en fin låt som jag kan identifiera mig med lite. Jag gick på mitt pass 21.45 och nu är klockan 04.24 och denna natten segar sig verkligen fram. Förra gången jag jobbade natt tyckte jag att det gick snabbare. När alla nattsysslorna är gjorda så har man möjlighet att göra lite vad man vill för att se till att hålla sig vaken. Förra gången hade jag med mitt Nintendo Switch och satt och spelade en del. Inatt har jag också med det men jag kunde inte ta mig för att spela, ej heller att läsa den bok jag har med mig (Vindens skugga av Carlos Ruíz Zafón). Däremot såg jag en rätt bra film på Netflix vid namn I am mother, som handlar en framtid där mänskligheten har blivit utrotad.

Sen jag sa upp mig från mitt jobb på Vipan har jag inte riktigt varit mig själv. På ett sätt kändes det bra att säga upp sig. Jag behövde komma därifrån och börja om på ny kula. Samtidigt så har det inneburit att jag inte har haft ett fast jobb utan tvingats jobba inom vikariebanken. Jag har definitivt inte varit sysslolös utan jag har haft tillräckligt med arbete för att klara mig ekonomiskt. Nu har jag dessutom blivit inbokad för två intervjuer och jag hyser hopp om att det ska ordna sig jobbmässigt så att jag har nåt mer stabilt jobb till hösten. Men tills dess att jag får det så kommer jag inte känna någon ro i kroppen. Det finns naturligtvis andra saker som gör mig orolig, som alltid min mor och moster, där jag känner att trots det att jag gör mycket för dem ändå inte gör tillräckligt. De har genom min försorg fått hemtjänst och städning. Men speciellt min moster är ett problem då hon varken blir yngre eller friskare och det gör förvisso inte min mor heller. Att dessutom behöva se till att villan de bor i inte förfaller tär på krafterna. Huset hade behövt säljas och moster skulle behöva komma till ett äldreboende. Men min moster är svår då hon tackar nej till den hjälp hon kan få och min mor vill absolut inte flytta från villan.

Allt detta gör att jag går runt och bär på en del ångest och ibland räcker inte orken för allt jag egentligen skulle vilja göra. Jag har slutat sända mitt jazzprogram varje onsdag, jag är inte särskilt aktiv inom miljöpartiet och minifestivalen jag hade tänkt att arrangera blev det inget av. Krafterna räcker bara till att se till att jag gör mitt jobb, så jag kan försörja mig.

En ljuspunkt är att jag har träffat en tjej. Vi träffas rätt ofta och hon är en person som har en förmåga att ge mig energi. Men med tanke på allt som jag skrev ovan har jag inte riktigt kunnat ingå i ett riktigt förhållande med henne men vi träffas och tar saker som de kommer, utan att stressa in i något.

Jag önskar att det kommer kännas bättre när sommaren är över och hösten börjar. Då kanske jag jobbar på ett nytt jobb, har börjat sända mitt radioprogram igen, är mer aktiv inom mitt parti och helt enkelt mår bättre. Fram tills dess är det bara att hålla huvudet över ytan och kämpa på.

Jag får liksom ingen ro

Jag är heligt trött på att vara drivande. Heligt trött på att vara den som får saker att hända. Heligt trött på att folk väldigt sällan frågar mig om de vill ses. Folk ses gärna men då ska jag vara den som tar tag i det, styr upp och organiserar. Jag tror inte jag klarar det längre. Att vara spindeln i nätet som drar i alla trådar. Nu har jag tagit på mig att organisera en liten festival. Jag har tagit på mig att göra ett radioprogram varje onsdag, tagit på mig att vara den som fixar kring allt som har med mor och moster att göra. Tagit på mig att vara sekreterare för miljöpartiet. Varför i helvete ringer inte folk eller knackar på dörren och frågar om de vill ses. Varför är det alltid jag?

Jag har knappt energi att se till att sköta de saker jag har ålagt mig. Jag behöver att folk spontant visar att jag betyder nåt. Utan att jag måste be dem om det. Jag har bara lust att sluta att höra av mig i några månader till folk för att se vad som händer. Är relativt övertygad om att det inte hade hänt ett piss.

Dessutom hade jag säkerligen mått ännu sämre av det. Det finns ett stort underskott av bekräftelse hos mig. Det har jag skrivit om tidigare. Det har inte blivit mindre. Men jag vill inte ha era likes. Jag vill ses.

Det sjuka är att efter mitt deltagande i SVT opinion har jag fått en del spontana positiva reaktioner men ärligt talat, kärnkraft intresserar mig knappt. Det är inte en fråga jag brinner för egentligen. Därför betyder det nästan ingenting när jag får nåt mail från någon random person som verkar tycka att kärnkraft är guds gåva till mänskligheten.

Jag behöver att folk som betyder något för mig visar genom att de lyfter luren och frågar om jag vill plocka blåbär eller segla jolle, skjuta med luftgevär eller flå en ko. Whatever, bara det kommer ifrån dem själva. Utan en känsla av att någon slags skuld utan för att de faktiskt vill träffa mig. Jag har så himla svårt att föreställa mig att jag skulle vara såpass jobbig att det inte gick att umgås med mig. Men man hamnar lågt på priolistan i en värld där jobb och närmaste familj är det viktigaste. För mig skulle ett sånt liv aldrig duga. Vänner är familj. Jag inbillar mig att det skulle fortsätta att vara så även om jag fick ett gäng kids och en fru.

Jag kan väl bara konstatera att jag är en anakronism. Född i fel tid, på fel plats. Kanske hade det varit annorlunda i ett annat land och i en annan tid. Kanske hade det varit ännu värre. Det kommer jag aldrig att veta.

All the steps I've made

Jag rev av ett plåster idag. Sa upp mig. Nu ligger jag sömnlös, ovetande vad som väntar mig. Jag kastar mig ut i okänt vatten med endast en bris blåsande i mina segel.

Känner mig stark, på väg åt rätt håll och jag åker inge snålskjuts. Men det gäller att vindarna blåser åt rätt håll och att stormen håller sig borta, att planeterna står i rätt proportion. Jag ber till den allsmäktiga, den som jag innerst inne tror på. Ja, den allsmäktiga. Eller min vakande ängel. Jag tror på dig och jag tror att hen vill att jag ska tro på mig själv.

Ingen kan förflytta planeternas banor men för att rädda ett liv kan man försätta berg. För att bli älskad kan viljestyrkan blåsa bort stora blå regnskurar.

Jag tror på det. Min tro växer sig allt starkare. Kalla mig inte religiös. Kalla mig inte naiv. Kalla mig en som har en tro. Tro på mänskligheten och rymden som mänskligheten bor i. I energin som förenar oss. Tron på kärleken. Och den väven som förbinder oss. Jag är inte new age. Jag är inte tarot. Jag är Daniel Norrby, den lilla i det stora.

                                        Tides from Nebula - Aura (det jag lyssnar på just nu)
                                             

Rymd

När man skaffar sig lite för mycket saker börjar sakerna äga dig.
För mycket av allt, för lite av det riktiga och äkta.

Samtidigt har jag känt en gemenskap och värme från några personer.
Men att grotta ner sig i frågor om materialism och om sakerna äger en känns inte jätteproduktivt. Att leva som munk i några år kanske hade gjort gott men vad är det jag egentligen tror på. Var skulle min tankeverksamhet  riktas i tystnad och utan saker. Behöver man något övernaturligt väsen att tro på?
Medmänsklighet, att göra gott och så vidare är det jag tror på. Tror på mig själv gör jag också, hyfsat i alla fall.

Var med i SVT opinion, livesänt och allt, hundratusentals som tittar. Det gick väl bra, argumenterade för kärnkraft. Ställde mig på kant med mitt parti. Brydde sig folk? Ja, lite. Kanske. Jag har börjat släppa kraven på att folk ska ge mig feedback på grejer. Men det är antagligen bara för att jag har fått en del av det, för lite naturligtvis, bekräftelsebehovet känns ibland oändligt. Vad gör man i stället? Bekräftar sig själv. Ja, det kan man endast göra om man gör saker i sitt liv som får en att må bra. Men jag tvingas göra en del saker som inte gör det... mest att ta hand om min mor och moster. Vilket jag verkligen har fått nog av... Det slukar enorma mängder energi. Så här sitter man en söndag och har det i bakhuvudet, det skänker en ingen riktigt ro. Att mamma tappar bort sitt kontokort för femtielfte gången är sån sak, bland alla andra. Det är inte lätt. Man skaffar till slut ett nytt och så är det nya borta igen... Det leder mig till att jag måste hålla i det själv men det är inte optimalt det heller för det innebär att jag måste ta ut kontanter till henne på löpande band. Orkar inte.

Hemtjänsten har börjat komma dit i alla fall. Men mor lägger djupfrysta saker i källaren i stället för frysen.

Många måsten men en del nöje också. Min vän Fredrik var här och livestreamade techno med mig.
Det var kul! Men också energikrävande för att det innebar att jag var tvungen att fixa all teknik innan då min energi redan gick på sparlåga och sedan strulade saker i alla fall, inte särskilt mycket men ändå.

Ge mig rymd.
Ge mig luft.
Ge mig styrka.
Ge mig kraft.
Ge mig liv
Ge mig tro.

Bara ge mig.

Ingen kan ge dig nåt
Det måste du ge dig själv
Ingen kan älska dig
Om du inte kan älska tillbaka
Rymden är oändlig
Människan är liten
Jag är gjord av kött och blod
Själen bär jag i mitt hjärta
Det kloka bär jag i mitt huvud
Varifrån kommer allt om inte från dig själv
Men människorna då, alla runtomkring
Vad kan de ge dig?
Jag vore inte här
Om inte någon ville ha mig här
Jag kunde knappast gå om inte någon lärde mig det
Var ryms jag i rymden om inte bland alla människor.

Nedåtgående spiral, jag ska slå ihjäl dig!

Eländet breder ut sig när saker och ting börjar gå bra. Jag gör mycket, ordnar, fixar, donar, söker sponsorer och fondpengar. Sen dimper det ner som en bomb att min mor nu är dement, konstaterat. Fick det förklarat mer ingående av en läkare igår. Först nu inser jag vidden.

Sitter här med influensafeber. Har haft hög feber i flera dagar. 40 grader. Nu är vi nog nere på 39. Men ändå, det känns inte kul. Katten verkar ha en liten böld på buken.

Vad gör man i det läget? Har jag lärt mig något. Ja, det har jag. Kanske. Man måste kämpa ännu hårdare. Man kan aldrig förlita sig på någon slags hjälp av vänner. Inte på det viset som verkligen hjälper. Tyvärr, ni får ursäkta. Jag älskar er, mina vänner. Men ni duger inte åt mig när jag mår som sämst. Det enda som duger är min inre styrka och den tänker jag plocka fram allt vad jag har.

Men ångesten, tvivlet och ovetskapen. Den är ju svår. Det enda botemedlet heter långvarig villkorslös kärlek och av den varan finns inte mycket, tyvärr. Vi har nog lärt oss att leva utan den. Det går ju trots allt, men några riktigt hela människor blir vi inte.

Jag vet inte men jag får tveklöst den känslan när jag umgås med människor, vi bär på en massa ångest och tvivel. Gör vi inte det? Bevisa mig att så inte är fallet.

Ibland lindrar Pär Lagerkvists allra tyngsta skrifter, som denna. Den gör Pär Lagerkvist till min bror.

O låt mig slippa än en gång
förnedras utav sorgen,
förnedras av mitt eget liv,
mig andras, mig de andras giv.
Ej bara öde sorgen.

O låt mig slippa vara jag,
giv mig en enda, enda dag
då detta hjärta inte slår
härinne, där mitt mörker rår.

Lägg blommor i min tomma hand,
lägg rosor från ett annat land
som ej känt, som ej var mitt,
giv mig som lån vad ej är mitt,
att jag får giva det åt dem
som jag har älskat, alla dem,
och rik och lycklig tro att jag
har levat mitt bland er en dag.

Hur lång tid jag än har levat så har jag alltid burit på en ångest. Den har varit väldigt påtaglig ibland men jag har lärt mig leva med den och lärt mig att hantera den.

Efter min bortgångna fader och kusin kommer nu en svår tid med både mor och moster. Enormt mycket kärlek behövs för att bota detta.

Och visst, jag dejtar tjejer, är glad och uppåt alltsomoftast och är en expert på att hålla masken. Det kan jag verkligen göra och kärlek kan jag också ge massvis av. Den källan är outsinlig.

Nu ska jag ta en Ipren och försöka sova.

Amor vincit omnia

Amor vincit omnia. Kärleken övervinner allt. Jag tror på kärleken. Tror på styrkan i det kollektiva. Tror att med gemensamma ansträngningar som grundar sig på omtanke och kärlek kan man lösa världens problem.

Tror att lösningen på många psykiska problem är kärlek och omtanke. Går man till en psykolog ska det ältas in absurdum. Man får kanske piller. Pratar man med en vän så vill hen gärna diskutera fram lösningar. Men oftast behöver man bara höra hur bra man är, vad man betyder för någon och hur man finns i tankarna. Jag känner att kärlekstörsten är stor i det här samhället. Ibland en törst som tar mycket tid att släcka. Piller och psykologer i all ära. Men familj och vänner är de som verkligen kan betyda något. I stället anses det ”jobbigt” och när någon pratar om sånt här. Men känslorna finns där ändå. Att det känns konstigt att prata om sånt här bevisar väl bara att många har ett problem med det. Att det behöver komma upp till ytan och att folk behöver lära sig att hantera känslor. Jag försöker öppna upp. Vad sägs om att försöka du med?

Om två dagar är det alla hjärtans dag. Behöver du en ursäkt för att visa någon du har nära lite omtanke och värme så har du chansen. Visa det inte genom massa prylar. En enkel ros räcker gott. Ge hen i stället din uppmärksamhet. Lyssna. Stäng av mobilen.

Wall of text som ingen bryr sig om.

Jag vet inte jag. Här sitter jag, klockan 23.34 och känner en viss frustration. Eller snarare, en stor frustration. Jag vill göra saker. Jag vill bli älskad och åtminstone få lite trevlig uppmärksamhet från något håll, utan att jag fiskar efter det in absurdum. Jag har en massa projekt för mig som jag lägger ner min tid, min själ och mina pengar på. Men pengar bryr jag mig rätt lite om. Eller väldigt mycket, det beror lite på hur man ser det. Jag tjänar väldigt lite på att jobba där jag jobbar. Och alla mina  övriga projekt gör jag helt gratis.

Jag radio-DJar, jag mixar DJ-set, jag jobbar som elevassistent (7 år nu) jag hjälper mina vänner med allt möjligt, jag finns där för dem. Finns där för mina elever. Finns där för de jag är ledsagare till. Finns där för min mor och moster. Finns där för min granne. Jag skriver protokoll, jagar olika arrangörer av fester på Facebook, pratar med dem efter spelningar. Just nu står jag precis i startgroparna för att arrangera en liten minifestival med elektronisk musik här i Kävlinge. Men om jag inte verkligen ber om att folk ska se mig, lyssna på min musik, åtminstone försöka visa lite uppskattning så kommer den lite halvhjärtat. Ungefär som "Hej, jadu, det var väl OK. Jag är lite busy nu, men tja, kanske nån annan gång". Tamejfan inte det som verkligen känns. Men det är väl så det funkar. Skriker man inte konstant och ber om uppmärksamhet så förpassas man långt ut i periferin. Och då ska vi inte tala om dejting. Det är ett förbannat jävla pisshelvete.

Nu är jag riktigt pissed. Kanske borde jag vara det på mig själv, för att jag inte försöker tillräckligt. Kanske får jag mer uppskattning redan än vad jag är värd. Men gud vad svårt det ska vara för att få lite genuin, oforcerad värme.

Jag behöver den så jävla väl. Jag klarar inte detta utan att folk, på riktigt, visar att jag betyder nåt. Att jag är en god vän. Visar det så att det verkligen känns.

Det är ett systemfel. Systemfel i samhället? Systemfel i mig själv?
Alla går runt i sin egna lilla jävla värld.

Jag vet ju att jag har lojala vänner men de är inte särskilt duktiga på att visa att jag är nåt för dem. Att min existens betyder något för dem.

Det här skulle jag ha kunnat skriva 1998. För visst låter det lite pubertalt? Se mig, älska mig osv. Hallå hallå hallå, här är jag!

Men sanningen är den är inte mycket har förändrats. Och den stora frågan är. Är det mitt fel? Är det jag som ska ta skulden för det här, för att jag inte kan anpassa mig?

Jag tog kontakt med Kattkommando Syd. På fredag ska jag till ett ställe som har katter i Lödde. Djur kan skänka en värme som uppenbarligen människor inte kan. För jag vill inte leva ensamt längre på det här sättet. Jag vill inte tigga om uppmärksamhet längre. Jag vill sitta där med min katt, dricka en öl, lyssna på musik och ge blanka fan i alla "vänner" som inte är vänner. Eller åtminstone inte så som jag menar vänner ska vara.

Det bär mig emot rätt rejält men jag tänker länka till den här texten på fejan. Som ett experiment. För att se, vad som händer. Jag hatar era semesterbilder. Ge mig nåt äkta i stället.

Tack för mig.

I väntan på vad?

Jag går ofta runt på en känsla av att den dagen där jag ska visa vad jag går för kommer. Att bara jag väntar tillräckligt länge så kommer den dagen då jag ska vara den som klarar av en mycket svår prövning komma. Jag tänker mig att det en dag kommer att komma en svår kris, ett krig eller en fascistisk regering och där folket kommer att resa sig och göra motstånd, att jag då ska stå upp för vad som är gott och göra en verklig skillnad. Att allt jag har gjort fram tills dess inte har betytt något, att jag bara har väntat på den dagen då jag ska göra min stora hjälteinsats.

Men det är ju en otroligt naiv tanke. Det gäller ju självklart att leva mycket mer i nuet och vad du själv skapar är ju det som verkligen betyder något. Jag kan ändå göra en hjälteinsats, även om det inte är ett krig som pågår. Jag vet vad jag hemskt gärna vill göra. Jag vill skapa musik, jag vill DJa, det är vad jag verkligen vill. Samtidigt vill jag göra en insats politiskt också. Göra gott för någon. Jag vet bara inte hur jag ska klara av det. Jag försöker ju, jag har mitt egna lilla jazzprogram på www.radiosodrastation.se. Men det är ett ensamt jobb. Jag sitter och pratar för mig själv i min lilla lägenhet om musiken jag brinner för. Jag är väldigt beroende av input från andra. Att folk ska tycka om det jag gör. Det är ju det som de allra flesta vill såklart! Jag ska egentligen inte klaga. Folk lyssnar ju, kommer med en tummen upp ibland. Vad mer kan man begära?

Men att stå där framför en publik och få folk att dansa, det håller jag ännu högre än att sitta och prata om jazz i ett radioprogram. Dit vill jag nå. Då gäller det att satsa sin energi på det. Det räcker liksom inte att lägga upp lite halvdåliga mixar på soundcloud. Jag har hjälpt till att organisera fester i utbyte mot speltid tidigare, kanske kan jag göra det igen och kanske får man en gång en möjlighet som leder till en annan och så börjar saker hända igen. Men man måste själv få det att hända genom hårt arbete och engagemang. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Det är rätt få saker som verkligen betyder något i livet som är enkla att genomföra. Så vill man uppnå någon slags lycka och tillfredsställelse är det bara att kavla upp ärmarna och kämpa, innan man blir för gammal och hälsan sätter stopp.