Conflicts and struggles

Som så ofta när jag ska ge mig i kast att skriva i den här bloggen så har jag otroligt mycket jag skulle vilja dryfta.

Nedan följer de saker som jag känner måste skrivas ner:

1. Vilken idiot jag kan vara ibland
2. Hur konflikträdsla och undvikande av konflikter kan leda till stora problem privat/arbetslivet
3. Hur för många konflikter kan leda till stora problem privat/arbetslivet
4. Valet 2018
5. Saknaden efter min far

Okej, det finns säkert fler saker att skriva om men jag känner att ovanstående 4 punkter får räcka. Vi börjar med 1:an

1. Ja, jag är en idiot ibland. Speciellt dum känner jag mig när jag betänker hur jag ibland längtar tillbaka till något som inte alls var bra, hur jag kan sakna människor som inte var bra för mig i långa loppet. Det kanske inte gör mig till en idiot men dum känner jag mig i alla fall. Jag borde liksom veta bättre. Sen kan jag tycka att jag ibland är en idiot som nedvärderar mig själv. Jag är en bra människa, som naturligtvis har sina dåliga sidor men jag är rätt säker på att om man skulle fråga någon av mina vänner hur jag är så skulle de säga att jag är en bra, godhjärtat, intelligent och rätt charmig människa.
Punkt slut.
2. Ibland kan människor vara så rädda för konflikter att det går runt och stör sig på någonting som någon annan människa gör, går runt och pratar skit bakom ryggen på denna hur länge som helst och sprider massa negativt utan att en enda gång vara ärlig mot människan man stör sig på. Jag kan säga att jag har varit en del av ett sånt beteende men jag kände att det fick ha sitt slut, jag sa ärligt vad jag tyckte och det kostade mig en hel del ångest och sömnbesvär, men i den sekunden jag var ärlig så skapades förutsättningar för att skapa en långt mycket bättre situation för alla inblandade. Frågan är sen om det verkligen blir en förbättring, det återstår att se.
3. En nära släkting till mig har en otrolig förmåga att skapa konflikter och skapa problem där de inte finns, misstänkliggöra människor och måla fan på väggen. Denna person gör det otroligt svårt för hens närmaste att göra något konstruktivt tillsammans med hen. För även om man vill hen väl så blir det bara konflikt av det hela och man mister därmed lusten till att hjälpa.
4. Jag tänker mycket på detta års val till riksdag, kommun och region. Jag är med i ett parti vars filosofi jag helhjärtat tror på. Men som många av väldigt oklara anledningar avskyr. Vi vill skapa förutsättningar för vår planets och människosläktets överlevnad. Vi har bara en planet och den måste vi värna om, ska det vara så svårt att fatta? För mig är det svårt att förstå att folk fortsätter att tycka att det är okej att begå rovdrift på naturens resurser, att hata människor som kommer från andra länder och att överhuvudtaget fokusera på att vara sura och fyllda med hat i stället för att se blicka framåt och fundera allvarligt vad vi bör göra för att skapa en bättre miljö för människor, djur och för hela vår planet, ekosystem och biologiska mångfald. Vi behöver inga fler Åkesson eller Trump. Vad vi behöver är framtidstro, solidaritet och empati. Fundera på vilka partier som står för det.
5. Ibland är saknaden efter min far väldigt stor. Han gjorde mig till den jag är och jag hade behövt honom (som han var innan stroken) ibland.

Jag lyssnar på Anathemas kanske bästa album Judgement idag. Fick hem den på vinyl idag. Vacker melankolisk musik.

Informationsflödet vs. stenåldershjärnan

Jag har så mycket tankar inom mig att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Det känns som att ifall jag hade förmågan att strukturera upp allt det jag går runt och tänker på hade jag kunnat åstadkomma en riktigt bra text, värdig att publiceras i The Guardian eller DN. Men just nu känner jag bara ett ända stort virrvarr av intryck, tankar och funderingar att jag inte riktigt ens kan börja. Men det är också just det som jag också har ett stort problem med, informationsflödet och hur det kan göra ens hjärna överhettad. Jag avundas dem som fokuserat kan arbeta åt ett långsiktigt mål utan att låta sig distraheras. Det känns just nu som jag famlar lite i mörkret. Jag vill göra något åt miljön och skapa ett bättre samhälle, så jag går med i MP och blir sekreterare för MP Kävlinge, men jag har svårt att låta det uppta mer tid än det gör.

Jag orkar helt enkelt inte med allt annat som jag också vill. Jag vill utveckla mitt DJande då jag tycker att spela för andra människor är det roligaste som finns. Jag vill dessutom fixa min motorcykel och min gamla hundkoja, för det är ytterligare en sak jag tycker om. Men ofta blir det av allt detta ingenting, jag sjukanmäler mig, sover bort en hel dag och hoppas på att få mer krafter imorgon. Trots det så går ju ändå saker framåt. Jag är inte lika frånvarande som innan, jag engagerar mig mer och mer för mitt parti, jag håller det städat och fint hemma, jag har slutat att shoppa onödiga prylar. Ja, faktiskt, har inte handlat nåt onödigt på över en månad. Det känns ändå OK. Men ändå långtifrån där jag faktiskt skulle vilja vara nu.

Idag lyssnar jag Trains av Porcupine Tree för säkert 1000-gången i mitt liv och ja den låten väcker en hel del minnen. Jag minns att S och jag dansade till den låten många gånger, speciellt en gång minns jag dock, på korridoren på Helsingkrona, det var fint. Behöver jag säga att jag saknar henne? Men vi har inte pratat på hur länge som helst. Jag bara undrar om hon någonsin tänker på mig och känner saknad men hon vill inte prata med mig och det har hon inte velat i säkert 3 år nu. Men ändå finns hon där i mitt medvetande. Tiden går och antagligen kommer jag aldrig att träffa henne igen. Men det fick mig ändå att tänka på den här låten:

Lunatic Soul - Anymore

I want to tell you about something
You don’t talk to me anymore
Want to share my innermost desires
You don’t talk to me anymore
I need to show you what I’m like
What I’ve achieved
What I have understood
Then you might tell me you are proud of me
But you don’t talk to me anymore
I want to show you my words on paper
But you don’t talk to me anymore
Just want to say that I am sorry
But you don’t talk to me anymore
I need to show you what I’m like
What I’ve achieved
What I have understood
Then you might tell me you’re proud of me
But you don’t talk to me anymore
I want to tell you about something
You don’t talk to me anymore
Want to share my innermost desires
You don’t talk to me anymore
I want to show you my words on paper
But you don’t talk to me anymore
Just want to say that I am sorry
But you don’t talk to me anymore
I need to show you what I’m like
What I’ve achieved
What I have understood
Then you might tell me you’re proud of me
But you don’t talk to me anymore
Then you might tell me you’re proud of me
Then you might tell me you’re proud of me
But you don’t talk to me anymore

Lycka för stunden vs. långsiktig lycka.

Det finns helt klart en motsättning mellan att känna sig lite lycklig (eller mindre olycklig i alla fall) en kort stund på grund av ett köp man gjorde, snabbmaten som man tryckte i sig eller när man ställde in ett möte och långsiktig lycka. Det är jag på det klara med och många människor skulle nog säga att de förstår sambandet mellan att till exempel att i stället för att gå ut och festa, plugga till ett prov, är något som kan göra  långsiktigt gott för en.

Det finns de människor som lär sig detta i tidig ålder och genom hårt arbete och genom att avstå från kortsiktiga "highs" lyckas skapa sig en tillvaro som skänker dem långsiktig lycka. Ibland kommer även jag till insikt, börjar leva mer som jag borde för att bli långsiktig lycklig, jag avstår från en massa lockelser och jobbar mot ett mål. Men det känns som att alltför ofta räcker inte krafterna till, man stöter på någon svårighet i livet som får en att glida tillbaka i gamla dåliga mönster. Jag är i alla fall inne i en period nu där jag inser att om jag någonsin ska må bra, måste jag förvägra mig skräpmat, inte vänta på att lusten att träna ska komma, inte sjukanmäla mig trots att jag har svår ångest på morgonen, inte handla den där onödiga alldeles för dyra prylen osv. Att föra en kamp mot sig själv där målet kanske inte är är så otroligt svårt att uppnå, åtminstone tror jag att man kan må bättre än vad jag har gjort genom denna kamp.

Jag vägde mig när jag var hos doktorn sist, en milstolpe har blivit passerad, jag vägde över 100kg. Det är inget jag är stolt över direkt men tjänade också som någon slags väckarklocka. Det märkliga är bara att man tänker att man behöver lite stöd för att nå dit man vill, i form av någon som peppar en, allra helst en söt och ömsint livspartner och det känns som att ens egna krafter inte räcker för att genomföra det hårda arbete som krävs för att nå någonvart. Men som jag har konstaterat tidigare, ingen vill ha en 100kilos, halvdeprimerad elevassistent. Varför skulle någon någonsin vilja dela sitt liv med en sådan? Det är ingens ansvar än ens eget att se till att man mår bra.
Det gäller ju att inte räkna med att någon ska få dig att må bra, den där styrkan och disciplinen måste ju komma från en själv. Jag hoppas innerligt att det räcker nu, att jag besitter den styrkan som krävs inombords. Samtidigt tycker jag att det är synd att det är så här och det känns som att det inte behövde vara så, att vi människor kunde bli mycket bättre på att stötta varandra i stället för att tänka så mycket på oss själva. Att man kanske också själv kunde uppnå lycka genom att vara ett stöd för andra människor.

Idag lyssnar jag på Freddie Hubbards album Here To Stay. Trumpeten, saxofonen trummorna, pianot och basen gör kvällen nästan behaglig, trots alla funderingar och tankar som snurrar i skallen.

Feel So Low

Kanske är det bara så att jag har vant mig själv och min kropp att vara i det läge jag är och har varit de senaste åren. Jag påmindes om att jag faktiskt inte mådde stort mycket bättre när jag var i ett förhållande. Det fanns ju en anledning till varför jag gjorde slut. Jag tänkte också på det här med ensamheten som jag ofta klagar på. Det ligger absolut någonting i det men ofta är min ensamhet också självvald och jag är ju verkligen inte den som inte har några vänner. Men det är naturligtvis skillnad på ensamhet och ensamhet. I många fall har jag i alla fall tackat nej till socialt umgänge för att jag hellre ville vara ensam för att ensamheten inte har lika stora krav. Jag tror i varje fall att jag klagar på att jag inte har något, som jag i själva verket har rätt stor egen skuld i att det är som det är.
Sedan är också frågan om det inte är helt andra saker som egentligen gör att jag mår dåligt.

Jag försöker i alla fall sakta men säkert ändra på alla de småskadliga beteende jag har lagt på mig. Det går rätt bra för tillfället. Men Rom byggdes inte på en dag. Dock tror jag att bättre dagar är inom räckhåll. Åtminstone känner jag mig mer positiv idag än vad jag har gjort på ett tag. Jag kan nog nästan säga att den tunga period jag hade när jag var ledig har jag lämnat därhän.

Jag tänkte på det här med hur jag ofta brottas med mig själv och depressiva tankar/ångest. De flesta människor har begränsat med energi att lägga på olika aktiviteter. I mitt fall går mycket av min energi till att stångas med mig själv, andra människor, som inte behöver göra det har chansen att lägga sin energi på något annat, till exempel på sina barn, på att träna för att bli riktigt bra på nåt eller att tjäna pengar/göra karriär. Jag tänkte att min största utmaning i livet är att få ordning på mig själv. Men vad händer när jag väl står där och känner mig tillfreds? Kommer jag då att känna mig nöjd eller kommer jag då ha energi över att ta mig an andra projekt? Oavsett så är det så att hade jag inte mått så här så hade jag kunnat utveckla mitt engagemang inom mitt parti ganska rejält. Och kanske är det så att om man lyckas lägga sin lilla energi man har på något engagemang eller träning, så får man tillbaka mer än vad man har gett och kan må bättre sakta men säkert den vägen. Det vet jag inte riktigt. Men det känns i alla fall bra när man lyckas ta sig ut på rollerbladesen trots att man egentligen inte orkade.

Idag är det skivan Components av Bobby Hutcherson som står för den musikaliska njutningen. Fantastisk jazz.

Vem är det jag lurar?

Jag tycker om mitt jobb och trots att jag har mått dåligt tycker jag att jag gör ett gott jobb. Förutom när jag är frånvarande såklart, då är det svårt för mig att göra ett gott jobb. När jag inte kan jobba så är det oftast för jag hade för mycket ångest på morgonen så jag inte orkade ta mig upp ur sängen. Jag tycker att jag kämpar så hårt jag någonsin kan, för att stiga upp, borsta tänderna, äta frukost, ta på mig kläderna och bege mig till jobbet. Men ibland går det bara inte. Kanske är det för ofta, så att de tycker att jag inte fullgör min plikt tillräckligt bra. Tålamodet kanske håller på att ta slut? Det vet jag inte och jag har inga direkta bevis för att så är fallet förutom att arbetsgivaren ville ha ett möte med mig om ett par veckor, "för att ta reda på hur det går i gruppen". Jag vet inte riktigt vad det innebär. Jag förstår ju såklart att hen vill ha reda på att ingen är missnöjd med mig, vilket jag innerligt hoppas att ingen är. Men det har i alla fall inneburit mycket ångest, dessa funderingar.

Så skönt det nu hade varit om man slapp vara ensam och kunde känna en annan persons värme. Men det har jag inte och jag får väl försöka ställa in mig på att det inte kommer att ske, på ganska lång sikt. Jag är helt enkelt för ful, för fet och mår för dåligt för att någon ska vilja ha mig. Vem är det jag lurar egentligen? Jag har konstaterat detta förut men inte riktigt velat tro på det. Men ingen vill ha en snart 34-årig, halvfet elevassistent. Inget tyder i alla fall på att så vore fallet. Och även om någon nu mot förmodan skulle vilja det så är det annat än det jag just sa som gör att jag inte är något att ha, mitt kassa självförtroende är en annan sån faktor.

Så om man nu kan konstatera att ovanstående är sant, så är det det enda som gäller att varje dag arbeta med sig själv, oförtrutet tro på att enda sättet att nå någonvart är hårt arbete. Det är bara det att jag gärna hade velat ha lite vägledning, så jag vet vad jag ska lägga krutet på, för särskilt mycket extra krut än det jag redan lägger ner, har jag inte. Jag får det nu kanske hos en ny psykolog jag har börjat träffa.

En sak som som vanligt gör mitt liv uthärdligt är musiken och den här veckan har Chris Potter Underground Orchestra fått stå för lindringen, närmare bestämt den här skivan:

Det är en otroligt skön blandning mellan klassisk musik och jazz och Chris Potter är otroligt skicklig på saxofon, ett instrument som jag mer och mer har kommit att älska.