Resist temptation

Nu är jag tillbaka på facebook. Föll till föga där. Vad ska jag säga annat än att det var väntat. Men jag ska verkligen försöka undvika att glida ner i samma tidsslukande fälla igen. Jag vågar inte föreställa mig hur mycket tid jag har ödslat på facebook genom åren. Det fanns dock några saker som jag definitivt saknade och det handlade mest om följande tre saker
1. De grupper jag har varit rätt aktiv innan med folk som delar samma intresse, i mitt fall HiFi.
2. Evenemangsinbjudningar.
3. Messenger för att hålla kontakt med folk.

Allt annat som har med facebook att göra kan jag vara utan. Jag har nu 20-talet vänner på facebook och jag tror inte att jag vill särskilt många fler.

Det som jag har märkt är att jag har ett väldigt stort behov av att lägga ut saker som intresserar mig eller om jag har köpt nån ny pryl på facebook eller instagram. Jag förstår inte varför jag bara inte kan nöja mig med att glädjas åt det själv. Varför är det så otroligt viktigt att folk gillar saker på facebook?
Jag vill bort från detta ständiga bekräftelsesökande och bara vara glad åt saker jag har själv. Det är dock väldigt kul om jag t.ex. har köpt nya högtalare om någon kommer förbi och dricker en öl och lyssnar och gläds tillsammans med mig, på riktigt. Det hoppas jag ska bli mer av. Så kom förbi och drick öl och lyssna på musik med mig. :)

Social media isolation

Jag vill leva ett enklare liv och minimera stressfaktorer. En sådan grej var att gå ur sociala medier. Nu har det gått 6 dagar utan facebook, twitter och instagram. Det har gått över förväntan. Har inte saknat det särskilt mycket. Jag funderar på om jag bara skulle strunta i att gå med igen överhuvudtaget. Känner mig lite lugnare och mer harmonisk så visst har det tagit bort en del stress.

Jag vet att det kommer att innebära att jag inte kommer ut lika mycket på olika evenemang. Men kanske är det andra saker än att festa som jag bör fokusera på. Det har blivit många helger på diverse nattklubbar senaste åren i princip varje helg. Det har varit mycket roligt men det finns ju annat att göra i livet. Det har också varit en del negativt med det också. Alkoholintaget har varit emellanåt varit rätt stort. Man har totalt vänt på dygnet. Det har gjort att man har varit trött sedan på måndagen och ibland även ända in på tisdagen. Det som känns som viktigt är att göra mer för att långsiktigt må bra. Jag känner t.ex. nu att jag måste ta tag i träningen igen och att verkligen se till att komma ut mer i naturen. Det är högsommarvärme just nu och allt är så himla fint ute.

Men jag tycker väldigt mycket om att sitta hemma och bara lyssna på musik. Sitta i mina egna tankar med balkongdörren öppen och inte göra så mycket mer.

Jag fyndade ett par riktigt grymma högtalare på blocket samt en förstärkare och cd-spelare från Yamaha. Högtalarna är ett par svenskbyggda QLN Qubic 222 som jag måste säga är bland de bästa högtalare jag har ägt och kostade löjligt lite i förhållande till hur bra de är.

Det är en ren njutning att lyssna på musik genom dessa och min Arcam A29 förstärkare, via Tidal/Roon och min Arcam irDAC II. Mina KEF LS50 har jag kopplat till datorn och Yamaha-förstärkaren och fungerar nu som monitorer. Riktigt trevligt ljud som fyller hela rummet blir det.

Jag jobbar mycket på att känna mig tillfreds med mig själv, min situation och att skynda lite långsammare och jag tycker att det onekligen går framåt. Men som alltid så innebär livet toppar och dalar. Just nu pekar dock kurvan onekligen brant uppåt.

QLN Qubic 222, fantastiska svenska högtalare!

Facebook Detox

Jag finns inte längre på facebook, instagram eller twitter. Dessutom funderade jag ett bra tag om jag skulle göra den här bloggen helt privat så att bara jag själv och några få utvalda skulle få läsa. Det finns en del jag har skrivit här som kanske kan verka lite väl personligt. Men å andra sidan, det är väl också det som är hela denna bloggens styrka. Just att den är så  pass personlig. Dessutom känns det som att jag på något sätt ändå vill nå ut med mina tankar och kanske är denna bloggen det bästa sättet. Här ger jag mig själv möjligheten att nyansera bilden lite i stället för korta statusuppdateringar om allt möjligt skit som egentligen är rätt ointressanta. Det som jag verkligen bryr mig om brukar hamna på bloggen. Jag har gått social media "cold turkey" nu sen i söndags. Varför? Jag kände att det var negativt på så många plan men om man ska sammanfatta det så handlar det om följande:

1. Tar upp väldigt mycket tid till väldigt lite nytta
2. Datainsamlingen som facebook sysslar med är obehaglig. Det är inte bara facebook som gör det. Säkerligen gör google, apple och microsoft samma sak. Men det är inte lika lätt att sluta använda sin iPhone, google som sökmotor eller microsoft windows.
3. Fejknyheter och facebook-troll. Jag ville  avskärma mig från allt skit som dyker upp på facebook. Om jag ska läsa nyheter vill jag läsa det från pålitliga källor från seriösa nyhetsredaktioner. Det sprids så mycket rena lögner på facebook. Dessutom kan man bli trött på hur folk kan bete sig bland kommentarerna.
4. Jag precis som många andra har lagt upp en massa privata bilder hos facebook. Jag vill inte att facebook ska ha tillgång till dem. Jag känner att man inte har kontroll över sina bilder man lägger upp där.
5. Jag känner inget behov längre att posera, skryta och göra mig till offentligt. Jag känner heller inget behov att berätta för alla om hur bra eller dåligt jag mår.
6. Den polerade, tillrättavisade bilden som många visar utåt på facebook är självklart inte den korrekta bilden av person, det tror jag de flesta fattar men om det är den enda bilden jag har av folk och aldrig nånsin träffar dem i verkligheten så vad har de då för egentligen för relevans för mig?
7. Det jobbigaste jag vet är nästan mängden information och budskap som man får. Jag känner inte riktigt att jag hinner med och processa allt, allt bara swishar förbi en i ett konstant flöde med information som aldrig tar slut och som dessutom suger in en som en drog.

Skulle säkert kunna kunna komma på fler punkter. Om jag går med i facebook igen, för risken är ändå rätt uppenbar att det kommer att hända, så kommer jag att begränsa det genom att inte gilla mer än absolut nödvändigt med sidor, bara ha vänner på facebook som jag faktiskt träffar i verkligheten samt inte alls lägga upp bilder och en massa statusar i tid och otid. Jag misstänker att jag framförallt kommer att sakna att ha koll på alla evenemang som kan vara roliga/intressanta att gå på. Men just nu ger jag fan i att facebooka ett bra tag.

Att trivas med ensamhet

Jag börjar så sakteliga tycka att det är OK med att leva så här ensamt. Jag har känt mig ganska avtrubbad och som att jag har slutat bry mig lite om de saker jag brydde mig över mycket innan. Jag har bara mig själv att förlita mig på. Ska jag vara riktigt ärlig så är jag inte särskilt nöjd med något i mitt liv överhuvudtaget. Och däri ligger problemet. Jag kan liksom aldrig bli nöjd vad jag än gör. Jag har helt enkelt för höga krav på mig själv och andra och därmed är jag konstant olycklig. Vad jag har lyckats åstadkomma är liksom inte bra nog. Mina vänner är inte tillräckligt vänskapliga, min lägenhet är inte tillräckligt fin, mitt jobb är inte tillräckligt stimulerande osv. Men hur kan man ställa sådana höga krav? Inget jag någonsin har gjort har varit tillräckligt bra. Men vad är bra nog? Jag kan liksom inte ens föreställa mig ett liv där alla mina krav hade infriats. Tror inte att ett sådant liv existerar. Jag gör det enkelt för mig genom att säga att jag inte känner mig hemma i det här samhället, att jag känner mig som en främmande fågel i  mitt eget hemland. För realiteten är att jag är här, här och nu. Vad kan jag göra för att känna mig hemmahörande, att känna att jag har hittat min plats, att ha hittat hem? Det vet jag inte och jag vet heller inte hur jag ska ta reda på det.

Det är skönast att bygga en slags förljugen och förenklad bubbla att röra sig i. Det tror jag många gör för att överleva. Jag försöker bygga en ensam bubbla och ärligt talat vet jag inte om jag ens vill att någon ska dela den med mig. Jag vill nog leva ensam, ifred och förbli den kuf jag är, utan något störmoment.

Vägen fram

Senaste tiden har varit galen. Jag har betett mig rätt galet och det inser jag så här i efterhand. Det insåg jag ju även när jag betedde mig galet. Vad är det då som driver en till att ta galna beslut? Beslut som man på förhand känner på sig är negativa för en. Jag har kanske dålig impulskontroll. Jag skulle inte vilja säga att jag har det. Jag kan kontrollera impulser. När jag mår bra. Då gör jag inte samma misstag. Men nu är jag återigen på väg uppåt. Jag har fått utstå en hel del kritik mot mitt handlande. Kritik som faktiskt biter och jag tar åt mig av. 

I slutändan så klarar man mer än vad man tror. När man tror att energin är slut så finns det mycket mer att hämta. Det gäller att försöka tvinga sig igenom vissa situationer, att trots ångest helt enkelt med vilja och uthållighet kämpa. När man har valt den rätta vägen och gjort rätt val tillräckligt många gånger börjar man må bättre. 

Det är bara det att jag önskar att jag hade mer stöd på vägen. Det har jag inte. Min kamp får jag föra själv utan att någon egentligen kan erbjuda stöd. Jag söker stöd på fel ställen, från folk som inte kan ge mig det. De läkare och psykologer jag har träffat har tyvärr inte visat sig kunna erbjuda det stöd jag har behövt. Så det gäller att försöka så gott man kan själv och aldrig ge upp.

Det är naturligtvis dags att gå och lägga sig. Klockan är 22.11. Att gå  och lägga sig i tid är ett sätt att kämpa, trots att jag helst av allt gärna skulle vilja vara uppe 2-3 timmar till. Att komma till ro är något som går att göra. Ett sätt är att skriva av sig lite. Det har jag gjort nu. Och fortfarande är detta den ensammaste bloggen på webben. 

Godnatt.

Ambitioner

Jag blir lätt opepp och lägger ner projekt som jag har tagit för mig när jag känner att de liksom har spelat ut sin roll. När energin att lägga ner på dem är för stor för att ge mig resultat som jag vill ha, Syftet med att göra saker är ju för det mesta att ge en någon slags lycka.
Men jag orkar inte kämpa, dag för dag. Jag kapitulerar ofta. Jag vill liksom inte leva ett liv där jag ständigt och jämt hamnar i en situation där orken tar slut.

Även om den senaste läkaren jag var hos påstod att jag inte är deprimerad utan lider av ångest och stress-syndrom så är min livssyn egentligen ganska mörk. Jag har så länge jag kan minnas inte känt mig välkommen i det här samhället. Egentligen i inget samhälle alls. En vilsen själ som irrar runt planlöst.

Jag vill inte gå till mitt jobb imorgon. Jag fick reda idag att jag har en utbuktande disk i ryggen som skapar bensmärta när jag rör på mig mycket. Så fort jag jobbar och lever mitt vanliga liv så får jag ont.

Jag behöver bli sjukskriven igen tror jag. Men det finns ingen garanti för att mitt liv blir bättre bara för att jag sjukskriver mig. Jag känner mig tömd på energi men framförallt känner jag mig ensam, trots att jag umgås med folk konstant. Jag vill bli älskad men bristen på kärlek är ibland otroligt påträngande. Som att allt jag gör, allt vad jag kämpar för är bara för mig själv och eftersom jag knappt gillar mig själv längre så känns det inte roligt att mitt liv endast kretsar kring mig själv. Det blir rätt trist i längden.. Jag behöver nån i mitt liv att kämpa för, någon att ösa kärlek över. En familj. Men herregud vad svårt just detta är att uppnå. Jag har träffat tjejer som har visat mig intresse men jag har inte kunnat återgälda deras intresse. Har liksom lyckats förstöra det för mig rätt bra.
Jag är på något sätt fast i ett moment 22 och jag ser inte riktigt någon utväg. Min energi är slut.

Sara, om du läser det här så vill jag bara säga att jag saknar dig, saknar dig så oerhört mycket...