Jag känner mig inte alls manad att skriva här. Det är allmänt hett och svett. Jag skiter i att skriva i bloggen!

Jag har köpt en BMW och börjar sakta återfå mitt gamla goda humör. Saker går bra just nu och det är bara att fortsätta att rida på den vågen. För övrigt kommer min faster med dotter och dotterson hit. Lillen heter Max och är 7 år. Vi gillar varandra, han och jag.

Det händer en hel del i mitt huvud och i världen runtomkring. Jag har lyckats stabilisera mitt virrvarr och alla de smått destruktiva tankegångar som har svävat runt i mitt medvetande. Nu så känns det som jag har kommit till en utmärkt lösning. Jag fortsätter i Lund ett år till och sen kanske jag läser vidare i Kalmar.

Jag är fortfarande inte särskilt uppåt eller glad. Igår var en lite plågsam dag. Jag var i Köpenhamn med min brukare. Vi har normalt en utmärkt kontakt han och jag men jag känner att jag börjar få slut på samtalsämnen. Ofta blir det långa stunder då vi inte talar med varandra. Det är säkert inget konstigt med såna personer, de är ju inte särskilt samtalsbenägna. Jag oroar mig bara för att han ska tycka att jag är tråkig.

Jag förvånas ofta av människor. Ofta ogillar jag människor i allmänhet. Jag har liksom inga större krav på dem längre. Det händer ibland att jag får en liten bit kärlek eller vänskap utan att jag direkt har förtjänat det. Jag måste ju naturligtvis be om den där vänskapen men jag får ju den också och det är ju fint i sig.

Av den här tunga perioden har jag lärt mig en del. Vissa kloka människor har lyckats säga ett och annat som jag kanske inte hade tänkt på förr. Inte så att jag fick någon större "aha"-känsla. Det vill jag inte ge dem, men de fick mig i alla fall att fundera lite. Jag mår bättre ikväll och imorgon kanske blir en rolig dag. Ania kommer hit med en kompis. Ska hämta henne i Malmö med en lånad flashig Volvo. Min har körförbud så jag vågar inte riktigt köra till Malmö med den.

Till sist, tack för kommentarerna, de betyder faktiskt mer än vad ni kan tro.

Skriva igen. Skriva i bloggen igen. Vad meningslöst det känns. Mycket känns meningslöst just nu. Jag pratade med en god vän igår det samtalade ändrade en del i mitt liv.
Jag har alltid drömt om att segla och vara ute på de sju haven och vad kan inte vara mer passande då att vara kapten på ett stort fartyg? Det är vad jag vill bli, vad jag vill göra. Det finns inget annat som entusiasmerar mig mer än tanken på att gå en sjökaptensutbildning. Men kruxet är att jag måste betala en massa pengar för att få min syn korrigerad med laser för att kunna gå utbildningen. Det känns som ett stort hinder.

Men jag kan också fortsätta att plugga statsvetenskap och köpa en liten båt i stället som jag kan ha att segla med. Sen när jag blir rik så köper jag en ännu större och får ännu mer seglingsaction. Kan ju vara en bra väg också.

Annars känner jag mig bara så ensam och ful, uträknad redan innan det roliga ens hade börjat. Det är lite trist men det finns alltid en väg ut.

Klockan är 03.38. Jag är inte ett dugg trött.
Jag är en sömnlös drömmare som lever på njutningen av att dricka ett glas mjölk.
Några svarta bokstäver på en skärm är vad jag lever på.
Vackra ord, dumma ord.
Jag försöker få det här till någon slags dikt, men jag kan inte längre skriva.
Jag lyssnar på hård och arg musik, utan att tycka att den är hård och arg.
Dagarna liknar varandra. Upp sent, gå och lägga sig sent. Mat på utspridda tider. Frånvarande telefonsamtal. Frånvarande vänner, frånvarande kärlek.
Jag kan vara sur, en halvtimme. Jättesur. Imorgon kanske det blir längre.

Jag sov inte en blund i natt. Ska sömnlösheten börja igen?
Har dock fått en hel del gjort idag i alla fall. Fixat med bilen, fixat med motorcykeln. Satt ut en annons om motorcykeln, den ska säljas. Vill inte köra ihjäl mig.
Sen har jag efter att ha snackat med chefen på Sony Ericssons support lyckats få en ny telefon. Eller rättare, jag får välja vilken annan telefon jag vill. Det blir en Nokia N95, hoppas att den håller bättre.

Jag vet, jag har inget intressant att säga. Men fortsätt att läsa, det kanske kommer nåt guldkorn då och då.

Jag får ofta känslan att inte höra hemma. Att jag inte är ämnad för den här platsen vid det här tillfället. Att det har blivit nåt fel, att min själ borde ha befunnit sig på något helt annat ställe. Den känslan var stark ikväll. Jag befann mig på en plats med 10,000 estatiska fans som verkligen kände musiken som spelades. Jag stod stilla och kände ingenting alls. Den här känslan blev så påtaglig att jag var tvungen att gå och sätta mig för mig själv ett tag. Satte mig ner och smsade till en massa random människor, bara för att känna mig mindre ensam. Smsade till 4 människor. Fick svar från 1. Kände mig ännu mer ensam efteråt.

Jag vet att det är önsketänkande, men jag borde verkligen flytta härifrån. Problemet är att jag inte ens vet var. Människor är samma vart man än kommer.

Jag är så glad! Cult of Luna ska spela i Köpenhamn den 13 Augusti. Det kommer bli en på många sätt avgörande dag. Min omtenta i statsvetenskap börjar då. Min framtid som högskolestuderande kommer att avgöras den 13 Augusti! Det är något som jag först nu har börjat förstå men som jag inte har gjort något åt än. Jag ska försöka börja plugga lite idag. Eller inte försöka. Just do it!
Jag hatar mitt velande och min rädsla för besvär. Det måste bort. Annars blir det ingenting av Daniel Norrby. Han kommer förr eller senare få gå till soc. Och det är under min värdighet! Jag vill bara inte!

Dagen blev till slut inte helt åt helvete. Jag hade trevligt med Magnus på Källbybadet i Lund.
Sen var jag en tur på Meca Raceway med Nils, också trevligt.

Jag har förresten varit snusfri i 8 dagar nu. Det känns bra. Imorgon kommer Ania till Köpenhamn. Hon har inte hört av sig. Men det skulle förvåna mig om hon inte vill träffa mig. Skulle hon ignorera mig så skulle det såra mig mycket. Hoppas att det inte blir så.

Vad handlar det här skitet om att hitta en partner om överhuvudtaget? Det är bara en biologisk drift som jag från och med nu tänker försöka pressa undan, totalignorera. Jag är hellre ensam och jag skiter i att föra över mina gener. Jag vill dö barnlös och ensam.

Jag har haft en sån där dag igen... Då mycket verkar som de gör det yttersta för att motarbeta mig.
Det är ingen trevlig stämning hemma, eller, den är sämre än den brukar vara. Jag vill ha en ny bil och hjälpa min kusin hitta en men varje "pärla" jag hittar är antingen såld eller så har firman semester eller så är bilen utlånad till en kund. Alla tänkbara problem uppenbarar sig.
Och sen, sen är det inget kul med nätdejtning. Det vill jag lova. Jag kan inte säga att jag är särskilt aktiv på spraydate där jag är medlem (enda sidan jag är medlem på) men oavsett det så får jag inga svar på de meddelanden jag skickar. Noll. Nada. Jag har försökt att konsultera mig presentation med en tjej. Hon sa att det var inget fel på den, bara att den kunde verka lite pretto. Ja, jag vet bara inte hur jag ska skriva annorlunda. Jag vill heller inte lägga ner en massa energi på sånt. Egentligen vill jag bara träffa en tjej i verkligheten. Som jag trodde att jag hade gjort. Men hon ringde inte, trots att hon lovade att göra det. Det är så taskigt! Så orättvist! Om hon nu inte ringer för att hon har tappat bort mitt nummer på nåt sätt. Varför drabbar det då mig? Det gillar jag inte.
Jag ska i vilket fall som helst se om jag får igång min motorcykel nu som även den trilskas med mig.

Äh, det är bara bita ihop och sparka! Slå av loserattityden och koppla på ett leende.

Ibland känns det som jag ger efter för lätt för nycker. Som igår natt så bestämde jag mig helt plötsligt för att inte gå att lägga mig överhuvudtaget för att på så sätt kunna gå och lägga mig tidigt på kvällen för att vända tillbaka klockan lite. Men för det första har jag ett jobb att sköta som garanterat skulle bli lidande om jag stannade uppe så länge och för det andra så tycker jag faktiskt om att sitta uppe till 2 och sova till 11. Det är kanske inte så hälsosamt. Men det är den livsstil som jag har valt och som passar mig bäst.

Men likväl så var jag uppe till 6 och vaknade vid 12. Känner mig allmänt seg i kroppen. Speciellt efter gårdagens hårda träning dessutom.

Jag har just varit på gymmet och gett järnet. När jag hade tränat i ungefär 45 minuter fick jag vad jag skulle vilja karakterisera som en adrenalinkick. Plötsligt blev jag skitförbannad och bara gav precis allt på en bröstövning med vajrar. Jag kände mig som Hulken. Det var nästan skrämmande. Men bra träning var det definitivt.

Överhuvudtaget har de senaste två dagarna varit bra. Jag har börjat skaka av mig den där manteln av håglöshet som kom över mig en vecka sen. Nu börjar jag komma tillbaka till den där Danieln som jag vill vara. Den starke, självsäkre och ambitiöse Daniel som vill och kan göra allt som han vill göra.

Jag tror att det är Star Trek som har gått inflytande över mig. Nu skrattar ni säkert. Tycker att jag är en löjlig Trekkie som är både nörd och totalt verklighetsfrånvarande. Men besättningen ställs hela tiden inför olika moraliska problem som måste lösas och ibland kan jag direkt applicera det på min värld, hur löjligt det än må låta. Men till er som tittar på olika sjukhusserier som Grey's Anatomy och House, ni är lika nördiga som jag. Som Jonas t.ex. han sitter och antecknar medan han tittar på serien för att sedan slå upp det på wikipedia. Det är iofs. inte töntigt alls utan hur smart som helst. Men Jonas är duktig han. På fler sätt än ett.

Jag har nått fram till några ganska bra slutsatser om mitt liv när jag cyklade igår. Tyvärr så har jag glömt allihop... Förutom en kanske, eller kanske ett par. Jag tänkte på det här med rädsla. Jag tittade på ett Star Trek avsnitt där det var så att det fanns en planet som nästan hade gått omintet. Det var bara några få överlevande som beslutade sig för att sjunka djupt ner i ett slags vegetativt stadium och vänta ut tills atmosfären hade stabilserat sig så pass mycket att de kunde återvända till jordytan. Medan de låg där medvetslösa så var en dator inkopplad till deras hjärnor som skapade en låtsasvärld hos dem. Något hade gått fel och det här datorprogrammet hade tagit över och varje gång människorna hade försökt att lämna det här stadiet hade programmet dödat dem med rädsla. De hade alltså fått en hjärtattack till följd av att de var rädda för något. Voyager hittade den här planeten och man beslutade att Ensign Kim skulle ta sig in i programmet och på det sättet få ut folket.
I vilket fall som helst så fick mig den här episoden att tänka på rädsla. Och min egen rädsla för besvär. Det har nått det stadiet att jag senarelägger ett telefonssamtal till någon på grund av besväret som jag tycker ett telefonsamtal innebär. Det är ju helt sjukt. Jag var väldigt nära att inte bege mig ut på den där cykelturen igår som gjorde mig så mycket gott för att jag tyckte att det skulle vara jobbigt. Vilken människa jag är! Jag ska hädanefter försöka gå efter devisen "just do it" och sluta tveka och tänka på hur jobbigt vissa saker är. Så är det bara.

Det var första inlägget på sen 2006. More to come!