Ångestillstånd:ospecificerat

 Sjukskriven igen. Ångesten är som en drake som sprutar eld inuti i mitt bröst och mage. 

Det finns en del ilska inom mig. Och en del sorg. Jag är rätt arg över hur det är. Världen ter sig alltmer främmande för mig. Det finns så lite glädje och kärlek i den här världen.

Jag har köpt saker igen. Dyra saker. Och det tack vare dessa saker har jag fått uppleva på gränsen till ljudmässig perfektion.

Jag lyssnade på några låtar i sån hög ljudkvalitet att jag levde mig in i musiken så mycket att den gjorde ont i mig. 

Artisterna sjöng om kärlek med så innerligt och jag kände då hur påtaglig avsaknaden av kärleken blev.

Hur lite kärlek jag känner står i proportion till hur mycket ångest jag känner.

Det närmaste kärlek jag har kommit var med S. Det var långt i från perfekt. Men det kändes ändå väldigt bra. Och jag skulle ge mycket för att komma tillbaka till hur det var då.

Men just nu ligger jag i stället här och våndas. Tänker att jag mycket väl kommer att gå resten av mitt liv utan att komma nära det jag hade med S och bara sjunka djupare i i mitt ångesttillstånd. För sanningen är att jag inte alls känner för att kämpa emot det. Jag orkar inte. Orkar inte vara duktig och gå upp på morgonen, äta näringsrik och nyttig mat, gå och lägga sig i tid och anpassa mig.

Jag kan gå runt och ha det så här tills jag dör.

Prylglädje vs klimatet

Jag lider av kval. Världen är på väg åt fel håll.

Jag är också på väg åt fel håll. Eller kanske är det rentav rätt håll?

Jag kollade på Apples Keynote där man lanserade nya iPhones. Det kommer ständigt uppdaterade telefoner. Ny hårdvara. Ny mjukvara. Jag tycker det är spännande. Men samtidigt drabbas jag av fasa över det här jävla konsumtionssamhället. Man pratade visserligen om att man använder mycket återvunnet material. Man ägnade en liten stund på att prata om vad man gör för miljön. Men ändå. Det måste få ett slut. Den ständiga jakten på nytt och bättre. Själv är jag bland de värsta syndarna. Och nu vill jag dessutom recensera prylar i en youtube-kanal. Det känns så rätt men så fel. Kanske kan man motivera det med att jag hjälper människor att göra informerade köpbeslut så man inte köper massa saker som inte höll måttet. Men ändå. Det handlar om konsumtion. Konsumtion. Just det vi bör ha mindre av.

Hur ska man tänka? Ska jag göra detta så kommer jag definitivt att prata om miljöaspekten av att handla mer prylar. Vill att folk ska fundera på om de verkligen ska köpa den prylen jag recenserar. Eller nöja sig med det de redan har.

För jag är bekymrad. Hela tiden kommer nya rön. Nya extremväder sveper över världen. Vad ska vi göra?Inte konsumera mera i alla fall. Men visst. Jag köper begagnat framförallt. På blocket, tradera och loppisar. Kör elbil. Röstar grönt. Försöker sprida ordet. Men jag vill inte vara en del av problemet. Det är inte bra för min ångest. Jag vill hamna i balans med naturen.

Race against time and mind

 Jag hinner inte riktigt ikapp. Hamnar inte i synk med tiden eller med mig själv. Jag tänker inte genom saker. Handlar spontant.

Tänker inte långsiktigt. Planerar inte. Lever för dagen. 

Det är omöjligt för mig att gå i en rak linje mot ett mål. Jag fallerar alltid på vägen. 

Det finns ett fåtal människor som har nått lite djupare inom mig. De som har sett vad jag är kapabel till. Hur stor min intelligens är. Hur stor min allmänbildning är. Vad jag kan och inte kan. Jag önskar att de kunde hjälpa mig att bli någon mer än det jag är nu för jag är inte kapabel till att hjälpa mig själv att åstadkomma det som jag skulle kunna åstadkomma. Men jag kan inte begära att någon ska göra något åt mig. Allt måste jag göra själv. Men jag kan bara inte. Då lär det heller inte bli nåt.

Godnatt.

Thoughts and prayers

Det finns inget särskilt jag tror på. Religion är mest av ondo. Det delat människor i stället för att förena. De protestantiska och katolska kyrkorna är båda mycket rika och mäktiga organisationer. De har skott sig på fattiga människors tro på något som inte går att bevisa.

Det finns inga bevis för att Gud inte existerar heller. Jag kan därför inte hävda att jag vet att Gud inte existerar. Jag lämnar frågan obesvarad.

Det jag däremot funderar på är vad en tro på gud hade gett mig. Hade det på något sätt gjort mig nån nytta? Hade det lindrat min ångest? Gjort mig gladare? Gett livet en större mening?

Jag tvivlar på det. Samtidigt så har jag många gånger i mitt liv, när jag känt mig svag, bett till "gud" om hjälp. Det har varit ett sätt att rikta vädjan till något. Tror inte att det har hjälp mer än i stunden, just då. Mina böner har knappast hörsammats. 

Jag skulle vilja ha en tro på att Gud hjälper. Det här varit skönt på något vis. För det hade känts mindre ensamt då. Som om någon vakade över mig. Kanske gör någon det ändå. Vem vet? Måste man veta allt? Nej, det borde ju räcka att man tror. Man behöver inte manifestera sin tro inför andra. Man behöver heller inte gå i kyrkan eller tillhöra någon specifik religion. Man kan använda konceptet "gud" på sitt egna lilla vis. För det kanske som sagt gör att saker får lite mer mening. Och i sina svaga stunder kan man ha någon att vända sig till. Utan att man förutsätter att denna Gud som man pratar med någonsin kommer hjälpa en. Men det kan i alla fall göra att man orkar kämpa.

Det är så jag ser det i alla fall.

Annars rullar livet på. Det är inte särskilt dåligt just nu. Allt går upp och ner. Just nu är det mer upp än ner i alla fall.

Lyssnar som vanligt på jazz. Just nu på Brad Mehldau Trio.

Att leva är att lida

 Tiden bara rasar förbi. Jag fyller 37 år i år. Och jag har inte åstadkommit någonting i mitt liv. Ja, förutom att jag lyckades ta en IB-examen under gymnasiet. Fast det har inte gett mig något. Jag påbörjade flera universitetsutbildningar utan att slutföra en enda. Jag bor hos min mor. Min dementa mor. Jag har skulder och förvisso jobbar jag men på ett jobb jag egentligen inte vill ha och endast som vikarie. Det är också det enda jag klarar av. På min lediga tid så sover jag för det mesta. Kanske dags att inse att jag aldrig kommer att komma längre än så här. Acceptera att jag är en förlorare.

Min far hade blivit så besviken på mig om han hade levt. Han trodde på mig. Han trodde att jag skulle ta en akademisk examen och att det skulle bli nåt av mig. För jag är ju inte dum. Jag har en viss intelligens. Men en total oförmåga att göra något av den.

Jag har haft ångest så länge jag kan minnas. Ångest som har gjort det så svårt för mig att lyckas med något. Men vissa människor har större problem och lyckas ändå. Så varför inte jag?

En av de saker som har gjort att det har blivit så här är att jag aldrig har känt ett stöd i min kamp. Ja, förutom kanske från min far. Jag har aldrig känt mig som en del av en större familj eller grupp. Alltid känt mig som en outsider. Jag tror att om man inte känner att man är omtyckt och uppskattad, inte känner samhörighet eller kärlek så får man inte någon energi att kämpa. Det var alltid konflikter i min familj. Och de vänner jag har kunde inte ersätta en familj.

Jag skriver det här kl 04.34 på jobbet. Jobbar natt och om några timmar får jag åka hem. Jag har lust att bara åka hem och lägga mig på sängen och ge upp. För jag vet inte längre om det är lönt att kämpa. Men jag vet att måste. Ibland känns det bara så jävla tufft.

Överlevnad

Jag kämpar för min överlevnad. Jag lever inte. Jag bara försöker överleva.

Det går sådär. Men det går i alla fall.

Jag är ensam i min kamp. Det är klart att det finns de som kanske bryr sig. Men vad kan de göra? Kampen är min egen. Alla har sin egen kamp. Men jag inbillar mig att min kamp just nu är svårare än många andras.

Jag har ingen att skylla på. Allt är mitt eget fel.

Men jag har i alla fall inte gjort någon annan illa än mig själv.

Så här ligger jag i sängen ensam. Som så många andra nätter. Ska upp tidigt och jobba en hel dag imorgon. 13 timmar. Ser inte direkt fram emot det men måste man så måste man.

Livet är just det. En massa måsten. Jag har inte råd med några nöjen.

Musiken finns dock alltid där, som en stor tröst och ikväll har jag lyssnat på den norska basisten Ellen Andrea Wangs skiva "Closeness".

Den hjälpte mig ifrån de tyngsta tankarna.

Nu, sova.

Tales from the abyss

 Befinner mig på nästan på botten. Det går nog att sjunka djupare än vad jag har gjort.

Men jag är i alla fall långt nere. Inte Marianergraven men ganska djupt ändå. Inte mycket ljus sipprar ner här inte. Jag har mått så dåligt att jag inte ens har kunnat skriva nånting här. Men plötsligt fick jag en känsla av att det kanske inte alltid kommer att vara så här. Att det trots allt finns lite hopp om livet. Och då vill jag kunna gå tillbaka och läsa om hur det var just då, då jag mådde som sämst för att inte hamna där igen. Som en varning åt mitt framtida jag.

Jag har glömt hur det känns att vara glad. Måtte jag någon gång få uppleva den känslan igen.

Desperate times call for desperate measures

 Jag har inte klarat den här "Corona-krisen" väl. Det har varit en pärs ärligt talat. Den enda ventil jag har haft är att gå ut och dansa och rejva. Det har blivit ett tvärt slut på det. Nu börjar jag förstå vad det har gjort med mig. Men också det att jag har börjat medicinera hårdare mot min ångest med hjälp av en ny medicin. Det känns som den har undertryck känslor som nu börjar bubbla upp till ytan. Jag känner mig som ett nervvrak. Kort stubin, irritabel. Cynisk. Arg inombords. 

Har så mycket undertryckt ilska, ångest och leda inom mig som bara måste få ett utlopp. Jag försöker satsa på musiken och DJandet, bli bättre på det så att när Coronan dör så ska jag födas igen, mitt inre väsen ska få ta plats. GOD is a DJ och jag känner gudomligheten inom mig. Nu får det bära eller brista. Har börjat en ny utbildning, DJ/Producer academy. Ärligt talat så känns det som allt hänger på den. Funkar inte den och jag inte får utlopp för vem jag är och vad jag älskar att göra då känns det som att livet lika gärna kan ta slut. Jag menar allvar. Precis så känns det.

Fuck you corona. Verkligen! Bli vaccinerade gott folk.

Livsexperiment

 Gud kastade ut livet i universum för att se vad som kunde utvecklas och förbättras genom evig evolution. I detta myller av liv, kosmiska händelser, organismer, atomer och ekosystem föddes jag. Här är jag. Som ett experiment för att se vad en oberoende och tänkande individ kan åstadkomma. Av alla eventualiteter och möjliga resultat så står jag här och vantrivs. Vad är det för mening i att vantrivas, ej få uppleva det som vissa kallar den mytomspunna kärleken. Jag älskar ingen och ingen älskar mig. Jag kommer inte att bidra till mänsklighetens överlevnad och jag kommer inte bidra med så mycket annat heller. En sorglig parentes bland andra sorgliga parenteser. Vissa dör unga. Jag lever ju och kan potentiellt göra vad jag vill med mitt liv me  ändå gör jag samma sak om och om igen. För jag vet inte hur man bryter sig loss. Lösa planer om en flykt från döddansartillvaron, ekorrhjulet och den ständiga ångesten finns. Men att genomföra dem och inte lockas in i en ständigt pågående nedåtgående spiral utan botten är svårt.

Början är en ny dag. Men först ska jag sova. Godnatt.

Got no soul

Jag lyssnar bara på gammal soul jazz och bebop från 50, 60 och 70-talet. Den hade själ och hjärta. Jag tänker på musiker som Donald Byrd, Freddie Hubbard, Jackie McLean.

Jag har kapaciteten att tänka fritt. Jag har en kreativ ådra. Men ingen lust eller glädje. Allt jag gör blir en halvmesyr. Tänk om jag hade själ. Tänk om jag hade inspiration och motivation. Jag vet inte vad Jackie McLean hade som jag inte har. Jag lirade klarinett en gång i tiden. Jag gick på mina lektioner hos Paul, klarinettläraren. Han var en riktigt duktig musiker, klassiskt skolad. Men entusiasmen för musiken gav han mig inte.

Jag är en udda fågel. En outvecklad ful ankunge. En oslipad diamant. Just oslipad diamant fick jag höra från en lärarinna som kallade mig det. Men hon frågade sig samtidigt: vem ska slipa dig? Ingen blev svaret. Allt är i mina egna händer men jag står knappt ut med det ansvaret. Jag behöver en Yoda eller en Obi Wan. Själv kommer jag aldrig att lyckats med något annat än överlevnad. Inte ren överlevnad såklart. Jag kan åka runt med min leasade elbil och få det se ut som jag är någon. Men i själva verket är jag en nobody... Dean Martin sjöng en gång i tiden"you're nobody until somebody loves you". Jag får bara energi från kärlek. Men missriktad kärlek eller inbillad sådan smäller inte högt. Den känns förr eller senare ihålig och oäkta.

Allt är plast, ihåligt och påklistrat idag. Got no soul. 

Godnatt.

---------------

Pullin’ back from the precipice
Feel so small now, stars shine bright above
Don’t know why
Receive a better life for a song
Can’t but try, other leads apply
Lookin’ up at tragic rush on underground
Birds will turn and fly
Don’t know why
Passin’ through the day, only child
Breathe a sigh, other leads apply
Waiting all day
Trying to reach you
Feel so helpless
Can’t stop counting time (but in)
Don’t know why, hands (something) stealin’ my heart
Graceful divest, other leads apply* (rain down from the sky)

Steven Wilson - Significant Other