Omänskligt

Jag skriver med hjärta i den här bloggen. Är jag för ärlig? Det funderar jag på ibland. Jag är en representant för det parti jag är med i. Men jag skriver inte för partiet. Jag skriver som privatperson. Hoppas att folk kan skilja på det.

Men det är ett problem. Att man måste vara perfekt, utåt i alla fall. Både i politiken och på sociala medier, kanske även i privatlivet. När det blir lite för ärligt, lite för mänskligt blir det för jobbigt för många. Jag tror att det inte går att begrava känslor, borra ner huvudet i sanden. Till slut ligger man sömnlös med ångest, eller drömmer mörka drömmar.

Sen funderar jag också på det här med att jag inte riktigt fattar varför jag är såpass ensam och att jag inte riktigt får den uppmärksamhet som jag tycker att jag potentiellt kunde få. Jag vill inte tränga mig på, sälja mig själv, söka uppmärksamhet utan jag vill att den ska komma naturligt. Jag tror att jag har en skev bild av hur sånt där fungerar. Det gäller väl antagligen att jobba mycket hårdare ån jag gör. Det hade varit kul om folk lyssnade på mina DJ-set. Läste min blogg och kom hem och umgicks med mig i större i större utsträckning än nu. Jag inbillar mig att jag måste få den där feedbacken från folk för att orka fortsätta och för att orka göra saker ännu bättre.

A fool's heart

"Jag kan inte lura mitt hjärta
Hur gärna jag än vill
Kan jag inte lura mitt hjärta


När vår längtan har blivit besatthet
All närhet är tabubelagd
Det som tar oss igenom natten
Är bara drömmarna om närkontakt
Jag kan inte lura mitt hjärta…"


Kent - Tennsoldater
_____________________________________________
Jag blir himla känslosam när jag lyssnar på Kent. När jag såg dokumentären om deras sista tid grät jag som ett litet barn. Och samtidigt grät jag inte på min fars begravning...märkligt. Overkligt.

Jag fick en stor lust att lyssna på deras sista skiva ikväll. Så kom den här låten med texten ovan. Det var verkligen på pricken. Jag behöver verkligen fysisk kontakt. Jag behöver känna värmen av en annan människa. Så otroligt mycket. Det är samtidigt så otroligt svårt. Det känns svårare än nånsin. Jag tänker bara på S i sådana lägen... Jag drömde om henne inatt och sedan ser jag henne på Tinder. Det gjorde mig ledsen. Visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. "Vinkade" till henne på fejan i hopp om att hon skulle "vinka"tillbaka eller blockera mig. Hon gjorde det senare. Det förstår jag tillfullo. Jag vill inte bli besatt av henne. Intalar mig att jag inte är det. Försökte fokusera min energi på annat. Gjorde lite pappersarbete för MP. Sedan kollade jag upp hur man skulle få till bra ljud när man livesänder DJ-set på fejan. Det lyckades bra. Sände en dryg halvtimme. Det var kul. Musiken räddar mig som vanligt från fördärvet.

The constant battle between lightness and darkness.

Jag känner att det är ett evigt krig mellan ljus och mörkt. Varmt och kallt. Högt och lågt. Överallt och i alla avseenden. Det yttrar sig oftast i mer abstrakta termer som sparkrav/investeringar, klimatförändringar/klimatförnekare, alt right, neo-nazis, sverigedemokrater / demokratikämpar, greenpeace, feminister.

Jag känner att jag verkligen har kämpat emot mörkret och stigit upp varje morgon de senaste två veckor, tagit mig till jobb, genomfört en hel del bra jobb med mina elever. Men idag tog det stopp. Jag förmådde mig inte att stiga upp, ringde och sjukanmälde mig och gjorde mig själv och andra besvikna och sov till klockan 15.00.

Well, åtminstone gick jag upp sen, gick och handlade och hämtade en skiva som låg och väntade på mig i form av Jethro Tulls Aqualung, 40-års jubileumutvåga, mixad av Steven Wilson. Den låter jättefint på min SL-1210.

Men whatever. Den enda som bryr sig om sånt är jag själv, i min lilla värld. Ibland undrar jag om det ens är lönt att berätta om ens intressen för folk som inte har samma intresse. Hur skulle det överhuvudtaget vara relevant för dem? Alla, inklusive jag själv, har blivit väldigt egoistiska, kanske mer än tidigare. Det är i alla fall så det känns.

Men nu är i alla fall klockan 18.00 och det är inte beckmörkt ute. Det är rätt skönt. Den här vintern har varit lång och den håller fortfarande ett grepp om Sverige. Kanske hoppar vi helt över våren och hoppar in i sommaren direkt. Ska jag vara egoistisk och skita i klimataspekten så hade det gärna fått vara +20 grader och sol hela nästa vecka. Då är jag påskledig.

Fredens liljor!

how not to go crazy in this cruel world

"Follow me down to the valley below
You know
Moonlight is bleeding from out of your soul"

"My David, don't you worry
This cold world is not for you
So rest your head upon me
I have strength to carry you"

- Lazarus av Porcupine Tree

----------------------------------

Jag vet inte hur man ska göra för att inte bli tokig i denna kalla värld. För kall, det är den. Jag har gått och mått fysiskt rätt dåligt senaste dagarna. Men ändå har jag jobbat vilket jag tycker att jag borde ge mig själv cred för. Men vad jävla dåligt jag mår. Svårt att förklara hur. Men jag går runt och känner mig illamående, lite förkyld, det kliar lite varstans och jag har svårt att sova. Vaknar flera gånger på nätterna. Det har varit en tuff vinter och våren är inte ens i sikte.

Antagligen är det helt mitt eget fel. Jag äter dåligt, motionerar inte och sover dåligt. Men det värsta av allt är att jag känner mig helt utlämnad åt mig själv. Jag har inte någon att prata om mina bekymmer längre. Så jag tvingas liksom finnas i mitt eget huvud större delen av tiden. Jag saknar i allra högsta grad någon att dela mitt liv med och den saknaden känns som den blir större för varje dag. Allt detta gör ju naturligtvis att jag saknar S, mer än någonsin. Naturligtvis kan jag inte kontakta henne och det känns som hon har glömt mig och gått vidare i sitt liv medan jag står och stampar. Jag vet dock mycket väl att den dagen jag träffar någon annan kommer jag med allra största sannolikhet totalt förpassa hennes minne till det mest perifera delarna av mitt huvud.

Det som gör mig rädd är att för en sån som som mig som redan är rätt osäker när det gäller att hitta en partner, så har könsklyftan blivit ännu större på grund av #metoo rörelsen. Jag vill på inget vis framstå som nåt creep och jag vet snart inte längre hur jag ska uttrycka i relationen mellan potentiell partner och mig själv. Men jag hoppas verkligen att det ska finnas någon därute där jag bara kan vara ärlig och mig själv, utan att vara på ett visst sätt eller hela tiden tänka på hur jag framstår och hur jag uttrycker mig. Jag vill våga tro på att jag duger som jag är.

Mår jag så här imorgon så vet jag fan inte om jag kommer att orka ta mig till jobbet. Jag var en halvtimme sen idag på grund av att jag helt enkelt mådde piss i morse. Sedan är det meningen att jag ska träffa I. Det kommer nog bli intet av det.

Och tar jag inte tag i det så kommer ingen att göra det, jag kommer bara att sjunka djupare. Förstår inte varför man måste gå runt och må så här, när man såklart egentligen har det så bra, i detta rika högkonjunkturs-Sverige. Men ensamhet går inte att köpa sig fri från. Åtminstone inte utan att det blir konstgjort.

Att sätta sin tilltro till någon Gud har jag sen länge gett upp. Så där står man, utlämnad åt sig själv, sitt eget öde utan någon större vilja eller kraft att vara någon annan än den löjliga ursäkt till människa man har blivit. Men det är väl bara på det igen imorgon! Kämpa Daniel.

Alone together

Jag skyller mina tillkortakommanden på bristen av stöd. Stöd att tro på mig själv och stöd att orka kämpa när saker känns tunga. Jag önskar att jag vore tillräckligt stark i mig själv. Men det är  jag inte. 

Igår var jag på P7 i Revingehed och skulle vara med på en introkurs med hemvärnet. Jag insåg dock rätt fort att det inte skulle gå. Jag fick ont i ryggen. Med största sannolikhet är det nog ett diskbråck jag har. Har känt det länge men jag har inte fått det konstaterat. Ska be läkaren att skicka en remiss till magnetröntgen. Men jag hade också ångest. Den romantiserade bilden av värnplikten som jag hade stämde inte riktigt. Men jag tror att jag vill göra ett nytt försök vecka 22 när det är bättre väder och jag kanske känner mig mer i form. För det gäller att känna sig i form. 

Det här med att känna sig ensam förresten. Hur vanligt är inte det? Bland folk jag känner finns det nog många som gör det. Jag förstår inte hur det kan ha blivit så. Att trots att det finns alla möjligheter att umgås så spenderar man 9/10 kvällar ensam. På den våningen jag bor på bor det bara ensamstående människor. Ensamstående är inte samma som ensam men det märks ändå rätt tydligt att många av oss här känner sig ensamma. En av grannarna har jag blivit rätt bra vän med men han ringer aldrig på dörren. Vi umgås bara när vi råkar träffa varandra på väg till affären. Men då har vi väldigt trevligt å andra sidan. Ringer jag på dörren så är det väldigt sällan han öppnar, trots att jag vet att han är inne. Märkligt.

Jag är inte som alla andra, det kan man nog lugnt konstatera. Så är det helt enkelt så att de flesta andra inte har samma sociala behov som jag? Jag märker också att jag mer och mer blir rädd för att ta kontakten med människor. Det är väl helt enkelt så att det är resultatet att bo i ett land där det finns få naturliga mötesplatser under större delen av året då det är kallt och mörkt ute.  På tal om det, det har inte varit så här mycket snö på länge. Stora delar av Europa ligger under snö. The beast from the east kallas ovädret. Suboptimala förutsättningar för att umgås. Jag hade dock kunnat träffa både Michael och Per idag, men jag hade ingen energi för varken det ena eller andra. Nu efter att ha sovit bort större delen av dagen så börjar lite av energin återvända men då är det naturligtvis för sent för något spontant socialiserande för de allra flesta. 

En annan tragisk sak är att en av mina största musikaliska idoler spelar i Köpenhamn ikväll. Jag hade varken pengar eller särskilt stor lust att gå och ingen ville med. Att gå själv på sånt känns faktiskt inte ett dugg roligt.

På temat bjuder jag på en låt av Chet Baker, Alone Together heter den.