Faller handlöst

Så när man trodde att saker börjar gå åt rätt håll så är det något som gör att det känns som man faller, handlöst. Som ett fritt fall. Jag vet inte riktigt vad det beror på, eller jo, det vet jag ju. Men inget som jag egentligen kan skriva om här. Men om jag skriver det här, så kanske det åtminstone når ut till någon som kan stoppa mig från att krossas totalt när jag de vassa klipporna bryter mitt fall. Jag överdramatiserar naturligtvis. Jag gillar att måla fan på väggen.

Men jag är återigen sjukskriven, nu, den här veckan på halvtid, sista veckan av min sjukskrivning. Jag har mått sämre i mitt liv, absolut. Fluoxetinet gör att jag antingen håller mig flytande eller så ger det mig mer ångest än vad jag kanske skulle ha om jag inte åt den medicinen. Svårt att avgöra.

Jag saknar min föredetta, jag saknar att ha någon nära mig. Jag känner att jag inte kan ge mer av mig själv än vad jag gör nu, att det liksom tar stopp nu. Det tog i alla fall stopp när jag vaknade efter att ha bara sovit en timme, oförmögen att somna om. Och nu sitter jag här, skrev ett sms till henne där jag bad henne ringa mig. Jag kan bara förvänta mig en sak. Det som man kan förvänta sig av folk nuförtiden och det är ren egoism som är grundad i ett samhälle där kärlek och omtanke är en bristvara. Därför gäller det att framförallt rå om sig själv. Vilket människor på det stora hela gör. Men det är inget samhälle jag tror på. Eller så är det bara fel på mig och inte samhället. Min kärlek till människor och min kärlek till kärleken eller i varje fall tron på kärleken kommer nog aldrig att dö men just nu känner jag att jag börjar tvivla. Jag är 32 år gammal och den enda människa jag har älskat vill inte ha med mig att göra. Hur ska nästa 32 år av mitt liv se ut? Jag är stark, jag har klarat mig igenom många svåra situationer och kommer nog att klara mig igenom det här också. Men jävlar vad svårt det är ibland. Det känns som jag har ett stort svart hål i mitt hjärta, ett hål som jag hoppas och tror att någon någon gång kommer att fylla med kärlek... För min tro på kärlek, min strävan efter den, hur svårt det än är kommer att fortsätta till mitt sista andetag...