Jag har i tid och otid skrivit mest för att låta tankarna flyga, låt dem lätta, få vingar. När man släpper loss något och låter tankarna försvinna ut i etern brukar det kännas som man själv lättar lite.
Jag är inne i en ganska bra period. Jag har jobbat på ett gruppboende i sommar. Det har gått bra. Något som kanske inte är en merit för många men för mig är det ett tecken på hälsa att jag inte har varit frånvarande en enda gång, trots att det har känts tungt ibland. Jag funderar på vad det kan bero på. Inte mycket har förändrats sedan den tid då det kändes väldigt tungt. Det enkla svaret torde vara att tiden har liksom löst upp de tunga knutarna eller om man ska använda en annan liknelse; vattnat ur dem, liksom spätt ut dem. Vissa saker känns bara inte lika relevanta om de upplevs varje dag utan att något hemskt händer och utan att ens farhågor besannas. För med handen på hjärtat, när besannades mina farhågor någonsin på det viset att det totalt förstörde mitt liv? Det är ju ytterst sällan om ens någonsin. För om man ser saker med ett nyktert öga så skulle man kunna förutspå vad som kommer hända. På det viset är det rättvist. Jag har det ganska bra. Egentligen kan alllt som tynger mitt hjärta kokas ner till två ganska lättlösta problem, om det ens kan kalla problem. De kan mer liknas vid ett hinder för välmående. Det handlar framförallt om att jag känner att jag inte har besökt min far tillräckligt mycket. Jag älskar honom men är samtidigt lite rädd. När jag är där blir jag ledsen men när jag inte är där på ett tag blir jag kanske ännu mer ledsen. Det är bara att åka dit med andra ord. Det andra handlar om att jag har spenderat lite väl frikostigt med pengar på prylar. Saker som jag på ett sätt har råd med men det lämnar inte mycket pengar till att långsiktigt spara och få mer kontroll över min ekonomi. Å andra sidan så har jag haft mycket kul med dessa prylar och tja, jag får väl ändå säga, att tillvaron inte är tillräckligt fylld med stimulans från annat håll än att jag faktiskt har känt mig nödgad att finna stimulans bland döda ting.
Annars fortsätter mitt lite halvhjärtade sökande på lycka. Jag inser att jag skulle bli lyckligare om jag träffade en fin tjej men på något sätt så orkar jag inte riktigt lägga manken till. Jag kommer nära och vill inte lägga energi på att det ska gå bra. Men jag tror att när jag verkligen har hittat den där tjejen som jag verkligen vill ha ett förhållande med så kommer jag nog att hitta den där energin. Jag kanske har hittat en sådan men har inte lyckats hitta en bra strategi för att vinna hennes hjärta.
Nåväl, nu har jag låtit tankarna flyga, hoppas att de kan lätta lite från mitt hjärta nu och flyga ut och kanske hitta någon där ute att landa på, vad gott det nu skulle bringa.
