Sommarstiltje

Jag sitter här själv på min födelsedag. Vi firade min födelsedag i lördags och det var mycket trevligt. Absolut.  Jättetrevligt. Kunde inte ha önskat mig ett bättre födelsedagsfirande. Min älskling gjorde allt hon kunde för att det skulle bli en trevlig födelsedag.

Ändå finns en slags tomhet kvar. Om jag ska försöka beskriva känslan är det kanske bäst och citera någon som är bättre på det där med att uttrycka känslor. Jag vet knappt någon bättre än min ständiga favoritartist Steven Wilson:

Deform to form a star

Oh once in a while

I learn how to smile

Horses shadows and rain on stone

No god here I'm sure

This must be the cure

For all this carrion and aimless drift

Retreat from the begging

And invites to the wedding

Revelation means nothing here

Crawl into your arms
Become the night forever

Coiled and close, the moment froze

Deform to form a star

Here on earth together

I got time to share and a well used stare

This smile isn't pure

Certain or sure

Cold precision was never there

The way we uncoil

Return to the soil

Flaws are everything and chaos reigns

Revelation means nothing here

Det känns lite som livets mysterier och vad som livet kan tänkas bjuda på redan har uppenbarat sig för mig. Vad mer finns att utforska? Vad mer i livet finns att vinna?

En utbildning och ett lärarjobb. Kommer det leda till lycka och ekonomisk välgång?

Svårt att säga. Men en förändring krävs. Ett liv i ständig förändring är heller inte ett liv jag vill ha.
Ett stabilt Svenssonliv med vovve, villa och Volvo vill jag inte heller ha.

Jag önskar mig endast en sak och det är frihet att göra vad jag vill och just idag tänker jag spendera dagen på att utföra den ädla konsten i att inte göra något vettigt alls. Det är ju trots allt min födelsedag.

Bifogar en länk till Steven Wilsons låt som jag citerade i inlägget, för dem som vill uppleva musiken också:

http://www.youtube.com/watch?v=eWRH32pikG8